Prata i telefonen? Givetvis. Inte.

Jag köpte en jacka via en köp/säljsida på Facebook.
Kvinnan i fråga skrev i sitt mail att jag skulle ringa innan
jag kom och hämtade den.

Gulp…

Jag försökte komma runt det genom att skriva tillbaka, föreslå
en viss tid, ihop med frågan om den tiden passade henne.

Hon svarade att den tiden fungerade utmärkt, men att jag skulle
ringa innan, för säkerhets skull.

Gulp… igen.

Min strategi för att slippa ringa sket sig. Big time.

(Att det i själva verket var bra, eftersom jag ska göra annorlunda,
kändes väldigt avlägset.)

Jackan skulle hämtas igår.
Jag visste att jag skulle måsta ringa.
Kunde jag sms:a istället måntro, utan att det verkade märkligt?
Men nej, vi hade sagt att jag skulle ringa. Punkt.

Innan jag knappade siffrorna funderade jag på hur jag skulle presentera mig.
Det var förhållandevis enkelt eftersom jag ju skulle köpa en jacka.

Jag ringde, vi pratade och vi kom överens.
Slutet gott, allting gott.
Jag andades ut, och gjorde ett segertecken för mig själv.

Däremot fick det mig att fundera en del över hur jag känner inför
samtal över telefonen.

Sms och mail fungerar fint för mig. Oftast.
Däremot kan det bli en massa onödiga missförstånd, så ibland är
samtal trots allt att föredra.

Jag våndas ofta innan jag ringer till någon.
Jag får lite hjärtklappning, pulsen stiger, mager rör sig oroligt.
Jag blir stressad.
Kroppen spänner sig.
Tänker att jag hatar det här.

Och det inträffar alltså även när det gäller människor jag känner.
Inte alltid, men ofta nog för att göra mig väldigt medveten om det.

Samma sak när någon ringer mig.
Jag kan låta bli att svara. Bara för att jag inte fixar att
prata. För att jag blir för nervös eller för stressad.

När det gäller folk jag känner, rör sig stressen ofta om att
jag inte ska vara tillräckligt rapp eller rolig.
Att jag inte ska fatta galoppen när de skämtar.
Att de ska tycka att jag är tråkig att prata med.
Att jag inte ska vara intressant nog.
Att de helt enkelt ska förstå att jag är lite ointelligent helt enkelt.

Den dåliga självkänslan gör sig påmind.

Då det gäller bekanta, oroar jag mig för hur jag ska presentera mig.
För att enklast få dem att förstå vem jag är.
Vilket naturligtvis leder till att jag pladdrar, nervöst.
Och när jag hör mig själv göra det, ja då blir jag om möjligt ännu
mer nervös.

Därför är telefonsamtal både jobbiga och obekväma, för mig.
Jag låter ofta bli.
Jag använder text istället.

Vilket är en av de saker jag ska göra annorlunda.
Vissa gånger lämpar sig text givetvis bättre än samtal.
Men när samtal är det enklaste och mest praktiska alternativet,
då är det samtal jag ska välja.

Framför text.

Gulp… en tredje gång.