Precis 1 år har passerat.

I eftermiddag är det precis 1 år sedan jag gjorde min gastric bypass.
Jag återkommer till den (läs tjatar om den) i tid och otid.

Just för att den har inneburit en så stor förändring i mitt liv.
Till det bättre.

Jag opererades som utomlänspatient på Ersta sjukhus i Stockholm.

Jörgen och jag spenderade hela den helgen i Stockholm.
Rammstein bjöd på min bästa konsertupplevelse någonsin, för övrigt. Hittills alltså.
Jag minns än idag när jag kramade honom hej då, när han skulle hem till Skellefteå,
och jag skulle gå ut till sjukhuset.
För att inleda de sista av förberedelserna.

Jag var påläst.
Men som ni vet, teori och praktik är två vitt skilda saker.
Oron smög sig på, trots det trygga med att vara påläst.

Jag ville opereras på morgonen. För att slippa gruva mig.
Så blev det inte. Jag fick tid på eftermiddagen, kl 15.00.
Precis nu, i skrivande stund alltså, för exakt ett år sedan.

Jag var egentligen aldrig rädd för själva operationen. Jag har varit sövd flera
gånger tidigare, och har endast goda erfarenheter av det.

Däremot, när läkaren kom in till mig och meddelade att det var 15 minuter kvar
tills jag skulle vara i operationssalen, då kom dödsångesten.
Jag blev rädd. Ända i in själen.

Trots att jag var fullpumpad med lugnande medel.

Jag ringde mamma, berättade vad hon betydde för mig.
Jag tog en bild på mig själv, i de tjusiga operationskläderna, och skickade till Jörgen.
Jag skrev till honom, mina känslor för honom.
De som jag aldrig kan säga till honom. Som jag önskade jag kunde säga, men
inte fixar, som jag stänger inne i mig själv, de berättade jag för honom.

Sedan var det dags.
Febril aktivitet pågick i operationssalen, slangar och kanyler kopplades till mig.
Man blir förövrigt ”korsfäst” på en ställning, fastbunden alltså, då denna operation
utförs med patienten ståendes.

Jag låg så, och tittade ut över Stockholm. Utsikten var ögonbedövande.
Erstas operationssalar ligger högst upp i huset, med en underbar utsikt över
Stockholms stad, och därmed också över vatten.
Solen lyste och gjorde denna februarieftermiddag underbart vacker att titta på.

Det kom en tår i min ögonvrå, vätska egentligen, men narkossköterskan tolkade det
som en tår, tack och lov, det gjorde att hon strök mig mycket lugnt och mjukt
över pannan, och pratade till mig med sin varma röst, berättade att det skulle gå fint.

Jag blev lugn, samtidigt som kroppen slets sönder av panik.

Jag blev väckt bara minuter efter nedräknandet. Kändes det som.
Operationen var klar och jag skulle för egen maskin flytta mig från operationsbritsen
till sängen.
Det var mycket viktigt att vi kom på benen direkt efter operationen, det var vi
informerade om.
Förflyttandet mellan sängarna gick fint, kroppen lydde fast huvudet var luddigt.

Jag fick kämpa hårt för att inte somna igen, och igen, och igen.
Satte mig i en stol, för att underlätta att vara vaken, vilket inte hjälpte.

Efter en timme skulle jag prova kissa, vilket är ett krav att klara för att
få lämna uppvaket.
Min blåsa samarbetade finfint och jag fick äntligen komma till min sal igen.

Där bytte jag från de mindre smickrande operationskläderna (de med rygg och
rumpa bar, ni vet!) till medhavda mjukisbyxor och t-shirt.

Omklädningen var både vinglig och tog tid.
Efter avslutade akrobatiska övningar, där jag snirklat på mig t-shirten
samtidigt som jag var kopplad till droppställning, kände jag mig som människa igen.
Eller ja, jag var utan bh, vilket aldrig är någon höjdare, men efter moget övervägande
insåg jag det omöjliga i att få på mig den utan hjälp, så jag skippade det projektet.

Sniglade mig fram i korridoren, andades in mitt nya liv med djupa andetag.
All oro var plötsligt borta.
Provde nya magen genom att sippa på lite vatten, vilket var fasansfullt och spännande.
Det gick utan problem.

Natten efter operationen var en natt jag aldrig kommer att glömma.
Inte på grund av någon fysisk smärta, utan snarare psykiskt sådan.
En av mina medpatienter var en kvinna från helvetet.
Hon hade gjort en likadan operation, men min åsikt är att hon hellre skulle ha
varit patient på någon psykisk inrättning.

Hon terroriserade såväl nattpersonalen som oss andra på salen.
Inget var bra, allt var fel.
Hon var som ett bortskämt barn.

Jag är än idag glad åt att jag inte tog livet av henne, där på morgontimmarna.
Det hade givetvis inte gagnat mitt fortsatta liv. Alls.
Då var jag däremot så less hennes eviga tjat och krav, att mycket mörka planer
började ta form i min hjärna.

05:30 gjorde jag morgon, gick ut i korridorerna med min droppställning som trogen
följeslagare.
Andades i den nya dagen.
Kände det underbara med att slippa kvinnan från helvetet.
Kände hur fantastiskt bra jag mådde.

Absolut ingen smärta, jag gick helt obehindrat, i snigelfart dock.

Några timmar senare kom mamma till Stockholm.
Fina underbara mamma, som erbjudit sig att hämta hem mig.
Vi pratade, jag berättade och hon lyssnade.
Vi promenerade till hennes hotell som låg endast några hundra meter från sjukhuset.
Jag vilade, med henne bredvid mig.
Hon var fantastisk och jag mådde underbart gott av att ha henne där.

Dagen efter åkte vi hem till Skellefteå.

Jag tittar tillbaka på min Facebook för den här tiden.
Följande inlägg postade jag morgonen efter min operation:

Jamensedär, en ny dag smyger sig över hustaken, och jag sitter här och mår fantastiskt bra!
Operationen gick finfint, och jag känner mig väldigt förväntansfull på allt det nya!
(Kan å andra sidan vara den lilla cocktail av piller jag just fått som gör att jag
känner mig både energisk och glad, bra grejer det där uppenbarligen!)

Mamma kommer till Stockholm idag och fastän jag blivit 25 (inte ett ord nu någon, deal?!)
så längtar jag efter henne, och ser fram emot att hon kommer.
Blir en fantastisk dag det här!
Åtminstone så länge dessa piller finns att tillgå! 🙂

Raderna här under skrev jag två dagar efter operationen.
Jag insåg hur lyckligt lottad jag var, som fått så underbart stöd från mina
nära, kära och från bekanta.
Tacksamheten över det var, och ÄR enorm.
Folk i min omgivning har varit så stöttande, jag har aldrig hört ett enda ord
där någon kritiserat eller förlöjligat mitt val.
Det betyder mycket för mig.
Jag omger mig med helt rätt människor inser jag.

Den här uppdateringen tillägnas er helt och hållet.
Tack!
Varmt och innerligt tack för alla fina ord, peppningar och lyckönskningar!
Jag var mycket nervös inför denna operation, vilket mina nära och kära tack och
lov hanterat med ro.
Nu är den i alla fall gjord, och jag har fått komma hem till Skellefteå i
afton, härligt.
Och jag vill att ni ska veta att jag uppskattat allt med er, allt från en tryckning
på ”gilla”-knappen, till kommentarer, till sms, mail och samtal jag fått inför och
efter operationen.
Ni fick mig att känna mig väldigt värdefull.
Bara så ni vet!

Det är med milt vemod jag skriver det här inlägget.
För ett år sedan befann jag mig, i skrivande stund, på operationssalen på Ersta sjukhus.

Och här sitter jag i dag.
Mitt liv, har på en mängd olika sätt förändrats. Förbättrats.

Jag kan inte annat än att känna mig oändligt tacksam.