Precis som alla andra dagar.

God afton!
Hur har er helg varit?
Min har varit en finfin sådan!

Den har spenderats på Casa Hawk. Roligt umgänge och väldigt god mat.
Och som vi vet är det ”2016” som gäller, vilket gör att jag numera stolt
kan lägga till musslor till listan över ”djärvt provat” (och överlevt).
Inte så att jag åt många, faktiskt endast en, men den räknas likafullt, right?!
Den var god. Såpass att jag kan tänka mig att äta musslor igen.
Den ingick i en väldigt mumsig fisksoppa som Erika, Anette och jag åt.
(Resten av gänget åt tacogratäng… ”2016” har uppenbarligen inte anammats
av alla… än. 😉 )
Melodifestivalen sågs också, dock är den inte exakt min kopp te, så jag vankade lite
av och an och har därmed inte riktigt pejl på låtarna.
Hehe, jag hoppas jag uppfattade tillräckligt för att kunna hänga med i samtalen med
mina kunder den kommande veckan.

Idag är det inte bara en härlig söndag, det är även Alla hjärtans dag.
Jag gillar den dagen. Eller rättare skrivet, den bekommer mig inte speciellt mycket,
den är som vilken dag som helst. I princip.
Japp, kovändning de luxe skulle man kunna kalla det.
För tidigare gillade jag den inte speciellt mycket.
Den påminde mig om sådant jag inte hade på det sätt som jag ville ha det.

Alla hjärtans dag ur ett utan-partner-perspektiv har visat sig fungera finfint.
Just för att jag inte känner mig ensam.
Där jag i mitt tidigare förhållande bitvis kände mig väldigt ensam.
Den här dagen blev i det närmaste en påminnelse om hur ensamhet, där man inte vill
känna ensamhet, kändes.

Jag tycker fortfarande att den här dagen är alldeles för hajpad, det är något sjukligt
absurt i allt det fluffigt röda som pågått de senaste veckorna.
(Ungefär som pyntning och utklädning på Halloween exploderat de senaste åren.)
Dagen som den ser ut idag är sannerligen skapad av handeln.
Precis som farsdag, precis som morsdag.

Men jag tycker också om tanken på att kärleken och värmen har en alldeles egen dag
att fira. Precis som farsdag, precis som morsdag.
Och där firandet kan se ut på hur många sätt som helst.
Kanske vill man köpa en present av något slag.
Kanske firar man med god mat, en godisbit, en skottad gård eller en kram.
Kanske genom att titta igenom gamla fotografier över sådant man gjort tillsammans.
Kanske tar man med barnen eller vännerna ut på en skidtur, kanske ringer man sina
föräldrar för att prata bort en minut eller två…
Vad som än gör de personer man tycker om glada är en alldeles finfin sak att göra
en dag som denna. Precis som alla andra dagar.
Om man vill fira den alltså.

För mig innebär den här dagen en påminnelse om hur lyckligt lottad jag är som har
personer i mitt liv som betyder väldigt mycket för mig.
Det är sannerligen vad jag gillar med den här dagen. Den får mig att tänka och känna
lite extra kring värme, vänskap och kärlek.
Sådant som jag har med mig varje dag.

Men visst, jag inser givetvis att den här dagen är dagen då många går och lägger sig
besvikna efter att ha väntat att kärestan på något sätt ska ha visat uppskattning just
denna dag, absolut. På det viset kan det här vara en väldigt mörk dag.
Eller kanske är man singel och upplever det som en pina. Då är den här dagen ett hån.
Eller så kanske man är i ett förhållande man inte vill vara i, men av olika orsaker inte
tar sig ur. Då är den som ett humorlöst skämt, en påminnelse om att ens riktiga liv
tickar iväg till ingenting.
Då kan nog den här röda, fluffiga och hjärtformade dag kännas smulans hånfull, hård
och jäkligt onödig.

Oavsett vad vi känner eller inte känner för den här dagen väljer man om vill fira den eller inte.
Ungefär som med midsommarafton, den som vill fira firar, den som inte vill fira firar inte.
Relativt okomplicerat.

Själv hade jag köpt Alicen en godsak.
Som hon givetvis svalde i en enda tugga, och sedan tittade på mig med blicken som
uppfordrande sa; mer!
Hade mamma inte befunnit sig på Nya Zeeland hade hon fått några Geisha-godisar.
Ungefär i den storleken sker min typ av firande denna dag.

Låt oss nu alla ha en finfin söndagskväll!

PS, ”The walking dead” drar för övrigt igång ikväll. Vi ska, vår vana trogen,
givetvis avvakta tills vi samlat ihop ett gäng avsnitt, för att sedan maraton-se den.
Det är nämligen så en slipsten ska dras, i seriesammanhang. DS.