Hur kan något så litet göra så ont?
Jag tittar förundrat på fingertoppen där det syns en liten, liten spricka.
Vi snackar på sin höjd någon millimeter.
Och det gör så ont att det känns som om hela armen är infekterad, på väg att
ramla av. Minst!
I promise!
Hudsprickor är inget för oss veklingar, inser jag nu och gråter en skvätt till.
I smyg.
God afton förresten, eller god och god, men hudsprickan från helvetet
känns förmodligen inget som gott längre.
Vad? Ni tycker jag är grinig?
Nåväl…
Antingen läker fingerhelvetet eller så tar jag fram yxan och gör mig av
med problemet.
Ingen ska då någonsin beskylla mig för att saknat uppslag och idéer till lösningar.
Right?
Haha.. gumman! Ajj! Ont gör det minsann. Men jag hoppas att det är bättre nu?
Kramen!
Haha, ja men fasen, ont som s*tan! Nu är det på bättringsvägen, så jag
slipper nog amputera. Hoppas jag. 🙂
Kram på dig.
Gillar att du har utvägar på lut 😉 Du känner så väl till den berömda taktpinnen 😉
Hoppas verkligen att det blir bättre OCH att fingret sitter kvar.
Kram bästa C <3
Hehe, jajamän, taktpinnar är bra att ha i sin hand.
Och än så länge sitter fingret kvar, och har blivit lite bättre.
Fick nämligen tips av en av våra Lagmedlemmar som effektivt kommer att råda bot på detta. 🙂
Kram på dig.