Promenera enligt reglerna, annars får psykakuten en påringning.

Den perfekta promenaden existerar.
I alla fall för mig.
Den är inte beroende av soligt väder eller något specifikt gradantal.
Utan den står och faller med bra musik.
Så den perfekta promenaden är egentligen synonymt med den perfekta promenadmusiken.

Perfekt promenadmusik har ett visst tempo.
Tempot ska locka mig att vilja gå i takt med den, just sådär på gränsen till vad jag förmår.
Sedan får det gärna vara en catchy låt, men utan tempo, njae, då är det inte
den perfekta promenadmusiken, och därmed inte den perfekta promenaden.

Den får mig nämligen inte bara att vilja promenera i ett högt tempo.
Nejdå, den har ännu en finfin egenskap.
Den får mig att vilja dansa.
Så den perfekta musiken får mig att gå i ett högt tempo, svängandes lite mer än vanligt
med höfterna, eftersom jag inom mig dansar, precis som om jag äger ett dansgolv.

Den kombinationen, promenad och dans, som resulterar i en lite mer svängande gång,
den får mig att le.
Jag går helt plötsligt omkring och ler. Samtidigt som jag svettandes flåsar mig fram.
Det i sin tur gör att jag möter mycket glatt folk på min runda.
Antingen ler de för att jag ser lustig ut när jag svänger fram på vägen, eller så
ler de som svar på min rätt glada uppsyn.
Kan även tänkas att en och annan tänker att borde memorera mitt utseende,
eftersom psykkliniken uppenbarligen saknar en av de sina.
Men glada ansikten, oavsett varför de ser glada ut, gör mig ännu gladare.

I morse var det Nicki Minajs ”Va va voom” som var den första låt som spelades i mina lurar
när jag drog iväg. Och tja, då var det liksom klart.
Den perfekta promenaden var ett faktum.

Så i flygande fart med svängande gång sjöng jag högt i huvudet
”If you want it, I’m gonna be va va voom voom”.
Lite senare under promenaden dök Panetoz ”Dansa pausa” upp, Nause ”Hungry hearts” och PSY med ”Gangnam style” spelades också.
Och tja, mitt groove var ett faktum.