Psykakuten? Jo, det är så att min underarm gör mig lycklig. Är det normalt eller bör jag komma in?

Det här med smalhet.

Självklart märker jag på vågens siffror och klädernas
minskade storlekar att vikten går nedåt.

Däremot söker jag efter det där smala.
Just det där lilla tecknet, som gör att jag även känner mig smal.

Pratade med en god vän om just detta, och det visar sig
att vi tänker väldigt lika här.

Vi söker båda efter tecknet och bekräftelsen på det smala.

I mitt fall handlar det om 2 saker, som jag tittar efter.

Det första jag tittar efter är ett visst område på höften.
Där höftbenen avtecknar sig alltså.
Det ska se ut på ett visst sätt just däröver, huden ska
strama åt och skapa form åt magen just där.

Det andra är blodådrorna på underarmarna.
Nu kan jag endast se högerarmens underarm eftersom den
vänstra är täckt med tatueringar ned till handleden.

Jag absolut älskar när mina blodådror avtecknar sig mot huden.
När de löper från handen över underarmen mot armbågen.

Då känner jag mig smal.
På precis det sätt jag vill känna mig smal.

Då existerar inte någon lite för sladdrig hud på magen eller
bröst som i mångt och mycket tappat sin stuns.

En enda blick på armen, i ett läge då blodådrorna syns,
det får mig att le inombords.

Den känslan är svårslagen.
Den känslan, gör alla förändringar jag gjort, värt det.