Jag funderar lite över den förändring som skett under sommaren och hösten.
Jag påminns om dem varje dag, därav att det dyker upp inlägg nu och då om dem.
Det är tre stora bitar som spelar in här.
Först och främst, alltid först och främst, mitt arbete ihop med mitt Lag,
K och L på Kliniken.
Timmar och åter timmar ihop med dem har förklarat, skapat förståelse och byggt upp.
Till det en gastric bypass, som dels ändrade min storlek, men mest av allt bröt
den ett destruktivt mönster av en livstid av hetsätning, matmissbruk.
Som egenhändigt hållit igång min ångest.
Sist, och helt avgörande, separationen mellan J och mig.
Utan den pusselbiten på plats hade denna förändring inte kunnat ske.
Det är jag helt övertygad om.
Mitt arbete på Kliniken var mitt, men jag kunde aldrig gå vidare i det så länge
hans och mitt förhållande existerade.
Det fanns inte en chans i denna värld.
Utan det enda som hände var att förändringen slet i mig av allt jag fick med mig
från Kliniken, men J slet alltid hårdare.
Jag ville alltid mycket, mycket hellre vara med honom.
Det fanns inget annat alternativ för mig.
Men nu, separerad från honom började saker och ting snurra på.
Mitt Lags ord fanns inom mig, och nu började de betyda något, på allvar.
Känslan av egenvärde dök upp.
Lite försiktigt förvisso, men likafullt.
Känslan av att ha ett värde, att ha rätt till en åsikt, rätt till en röst,
rätt till min egen kropp.
Nu spelade allt samstämmigt och helt plötsligt började timmar och åter timmar
av arbete att ge resultat.
Min självkänsla, den som lyst med sin frånvaro, den började växa.
Jag har liksom rätat på ryggen. Sträckt på halsen en smula.
Höjt blicken.
Börjat möta andra människor.
Börjat gå med steg som känns förankrade i marken.
En trygghet har kommit till mig.
Jag känner mig trygg och säker i mig själv. På ett sätt jag inte känt någonsin.
Det kan skälva till inombords, absolut.
Men det förlamar inte, utan det passerar.
Jag har beskrivit det förr, den där känslan av frihet.
Många av er tar nog den friheten för given, men för de som levt som jag gjort vet
att det är den bästa känslan någonsin.
Att vara fri.
Fri från oron som förlamar allt man någonsin är.
Som hindrar en från att leva ett värdigt liv.
Det är stort att våga känna något igen.
Vara fri att känna nyfikenhet, intresse, glädje, rädsla och ilska.
Att inte längre sitta fast i ett liv där du vet att du är värdelös, att
dina åsikter inte räknas, att du själv inte räknas och att du är osynlig.
Ska du räknas, då ska du prestera. Punkt slut.
Jag lever inte längre med känslan av att vara hjärndöd och värdelös.
Tvärtom.
Jag har blivit påmind, denna sommar, om att jag har människor som tycker om mig.
Vänner, kompisar och bekanta, även några nygjorda bekantskaper (som överraskat!)
jag inser att jag är hur rik som helst.
Jag hade glömt bort att de fanns.
Eller vänta, jag hade inte glömt, jag fick dem inte att passa in i det liv jag strävade efter.
Jag ville vara med J. Att min omgivning föll bort spelade ingen roll.
Jag valde mer än gärna bort människorna omkring mig i min önskan att vara med honom.
Så sorgligt, tänker jag nu i efterhand.
Och så fantastiskt att de fortfarande är kvar.
Förstår ni, DE ÄR KVAR!
De fanns hela tiden, även när jag inte prioriterade dem på något sätt.
Och nu när jag vill ha dem och även behöver dem, då vänder de inte förnärmat ryggen åt mig,
utan välkomnar mig varmt och innerligt.
Fortsätter jag skriva om det kan det tänkas att det kommer en tår…
En annan sak som också förändrats är att jag inte längre tänker på mig själv som ful.
Förstå mig rätt, jag tänker inte på mig själv som snygg på något vis heller,
hehe nej absolut inte.
MEN det är en enorm skillnad mellan att tänka om sig själv som ful.
Och att inte tänka om sig själv som ful.
Jag gissar det är självkänslan som tagit bort den känslan och den vetskapen
om att är ful.
Jag går överlag mer rakryggad.
Jag känner mig inte obehaglig till mods när jag möter människor längre.
Jag får inte den där ångesten när jag är bland okänt folk längre.
Jag tror inte att folk stirrar på mig för att jag är ful längre.
Det gör att jag möter människors blickar på ett helt annat sätt.
Jag vågar prata med andra människor på ett annat sätt.
Självklart gjorde viktoperationen sitt, jag vet att jag inte blir tittad på, alternativt
föraktad längre för min storleks skull.
Men det största är trots allt att K och L länge har kämpat med mig, jobbat med
min självkänsla. Den som inte fanns tills alldeles nyss.
Nu finns den där, liksom lite spirande, den tittar fram lite nyfiket och smulans
försiktigt, men likafullt, den finns.
De har pratat många timmar om mitt värde.
Om mitt värde som människa.
Att mitt värde som människa gör att jag har rätten att ha en röst.
Att jag har rätt att ha åsikter. Rätten att tycka saker.
Rätten att sätta gränser, utifrån vad jag mår bra av.
Att jag äger rätten till min egen kropp.
Ingen annan än jag äger min kropp.
Jag tänker mig att det är mycket som fallit på plats denna sommar.
Kroppen har varit minskad i omfång ett bra tag nu, timmar och åter timmar
har vi pratat om gränssättning, egenvärde och självkänsla.
Vi har pratat om varför jag saknat detta.
De bakomliggande orsakerna har jag koll på.
Och så, det förlösande hände, J gjorde slut med mig.
Då började bitarna falla på plats.
På allvar.
Fram tills dess hade det varit många och bra ord sagda till mig på Kliniken,
min kropp kändes lätt och bra också, men självkänslan fanns likafullt inte.
Kärleken till mig själv, mitt egenvärde saknades också.
Vilket gjorde min gränssättning till obefintlig.
Så ja, min barndom och ungdomshistoria skapade mönster, mönster som jag tog
med mig i vuxen ålder.
Där jag hamnade i ett mycket psykiskt våldsamt förhållande.
Och tappade bort allt som var jag.
Jag gav bort allt det som var jag, gladeligen för att få tillhöra och passa ihop med J.
Men nu, utan honom, tog livet en helt annorlunda väg.
Bitarna började passa i varandra helt plötsligt.
Alla timmar av prat på Kliniken började betyda något.
Äntligen började jag känna det vi pratat om.
Det blev verkligt på ett helt nytt sätt.
Jag kände att det finns något som är värt även hos mig.
Att jag varken vill eller behöver ge bort mig själv för att duga.
Jag känner mig helt plötsligt okej med mig själv.
Jag känner mig inte osynlig eller värdelös längre.
Och helt plötsligt tänker jag inget negativt om mitt utseende heller.
Jag tänker alltså helt annorlunda om mig själv numera, denna ovanliga höst i mitt liv.
Jag är fortfarande modig som en mus.
Men tja, jag trivs alldeles förträffligt över att vara uppe på musstadiet av modighet.
För några månader sedan var jag mycket långt från att ens kvala in där.
Förändring, det ni!