Råbarkat. Om manlighet sett ur min synvinkel.

Manlighet.
Vad innebär det för mig?

Har funderat på det ett tag nu.
Ni som läste gårdagens inlägg, ni vet att jag fått vissa frågeställningar
att fundera över i hemuppgift på Kliniken.

Manlighet för mig är något dominerande.
Ska jag hårddra det hela så är det antingen eller-tänkande
som gäller även här.

En manlig man är i mina ögon utseendemässigt lång och grov.
Storvuxen, bred över axlarna, smalare över höfterna.
Det är något med storleken som gör mig fascinerad.
(Vad är det som är så krångligt med ordet fascinerad alltså?
Jag använder det ofta men måste googla stavning på det varenda gång,
nåväl, till sist kanske jag lägger den korrekta stavningen på minnet.)

Tillbaka till manligheten igen.

Jo, storleken.
Långa män, som har lite kött på benen symboliserar manlighet för mig.
Eller är det att det får mig att känna mig liten? Kvinnlig?
Eller trygg? Beskyddad av en stor man?

Ni märker redan här, att jag tenderar att framstå som smulans förvirrad.
Vänta bara tills vi kommer till manliga egenskaper, då barkar det nämligen
iväg ordentligt.

Manlighet för mig handlar om våld.
Eller är det kanske en förnimmelse om våld?
En storlek som gör våld möjligt?
En storlek som utlovar våld?

Våld då det gäller manlighet, är alltså att män med sin storlek
och fysiska styrka kan tvinga till sig saker.
De behöver inte lyssna eller ta hänsyn till ett nej.
De kan få andra att göra saker åt dem, genom att hota om våld.
Blir de hotade i sin tur, då kan de försvara sig, med sitt våld.

Rimligtvis skulle de kunna använda våld på mig.
Fast det är inget positivt.
Utan det skapar en rädsla hos mig.
Det skapar alltså en rädsla som gör att jag rättar mig efter någon annans vilja.
Jag gör det jag blivit tillsagd att göra, helt enkelt.

Manliga män är i mina ögon karga.
Inte direkt känsliga. Utan mer burdusa.
Kanske inte ens direkt vänliga.

De är händiga. Kan fixa och laga det som går sönder.
De kan lösa alla tänkbara praktiska problem som dyker upp.

Vidare är de inte så verbala, använder ett relativt enkelt språk,
som inte är direkt utbroderat eller ordlekt med.

Manliga män är lyssnar inte direkt på andra.
De gör som de själva vill.
Sätter sig inte in i andras problem eller åsikter.

De dricker en del alkohol också.
Inte vin direkt, utan öl, sprit eller whiskey.

Det här är en manlig man i mina ögon.

Kanske någon av er sitter och stirrar lite märkligt på dataskärmen nu,
och undrar om det riktigt slagit helt slint i skallen på mig.
Alternativt att någon sitter och skrattar, för att jag uppenbarligen inte
har alla bestick i lådan.

Med det sagt, ja, jag är helt medveten om att jag inte riktigt fungerar
som folk i allmänhet här.

Det är absolut inte meningen att trampa någon man på tårna här.
Genom att få någon att framstå som icke-manliga bara för att han inte riktigt
beter sig som den neandertal jag ovan beskrivit.

Första frågeställningen jag har i uppgift att fundera på är nämligen
hur manlighet ser ut för mig.
Vad manlighet betyder för mig.

Jag önskar att jag kunde skriva något mer sunt, men tja, ska jag få någon
bra hjälp med detta, är det bäst jag skriver som jag känner det.

Jag är på det klara med att jag är starkt färgad av de sexuella övergreppen här.
De styr i mångt och mycket hur jag kommit att se på manlighet.
I nuläge vet jag inte hur eller på vilket sätt det påverkat mig.
Bara att.
Det kommer K och L på Kliniken att hjälpa mig att förstå. Hoppas jag.

Manlighet och våld.
För mig går de hand i hand. I nuläge.

Min nästa frågeställning är vad som är attraktivt hos en man, i mina ögon.

Stay tuned.
Galenskapen fortsätter.