I morse vaknade jag glad.
Äntligen är känslan av glädje tillbaka.
Sedan dog den förvisso lite i och med att min mage bestämt sig för att krångla.
En tillfällig humörsvacka, beroende på att jag mer eller mindre är toalettbunden
just nu, ja well, det går leva med.
Däremot blir min promenad lidande.
Det är alldeles för spännande att promenera med en mage i uppror.
(Ja, jag skriver det lite käckt, men rent allvarligt, att promenera med en mage som
kan bestämma sig för att behöva tömmas utan varsel, det är inte käckt. Någonstans.)
Jag mår alltså bättre idag. Känner mig gladare.
Kanske beror det på att jag skriver en hel del. Jag bearbetar här på bloggen.
Jag skriver om mina tankar och mina känslor.
Jag läser gammalt jag skrivit. Påminns.
I går kväll fick jag perspektivet, jag för en sekund, tappat.
Irriterande först. Men sedan tacksamt.
För jag blev påmind om hur det var.
Det är tacksamt i sig.
Det kommer att dyka upp fler mörka inlägg här. Garanterat.
Jag bearbetar, försöker hantera mig själv. Förstå mig själv.
Ni fixar att läsa. Och ni ger ert stöd.
Att veta att ni läser, det finns ett stöd i det.
Det värmer. Och glädjer.
Dags för toaletten nu. Igen.