Realistic trash polka-drömmar när jag behöver dem som bäst.

Det är mörka dagar nu. Trots solskenet.
Inga glada inlägg är att vänta ett par dagar framöver.

Skulle det mot förmodan dyka upp något glatt inlägg kan ni vara helt
övertygade om att ni just läst en text skriven av min mask.
Den som ler, skrattar och försäkrar att allt är jättebra i mitt liv.

Vickan åker tillbaka till Nya Zeeland.
Hon lämnar Skellefteå på torsdagkväll.
Det är anledningen till att jag just nu lever i något slags vakuum.
Känslan är av saknad är stark redan nu. Och hon står mig så nära
att jag inte lyckas stänga av, för att tacksamt nog inte känna något alls.

Däremot har vår mamma en fenomenal tajmingsförmåga vissa gånger.
Både Vickan och jag behövde det. Fast av olika anledningar.
Hon, för att lösa många av hennes inköp inför en lång resa.
Jag, för att ha något alls att längta till.

Mamma berättade helt oväntat igår att hon ville ge oss en slant.

Oförutsagda pengar in, det händer aldrig. Inte i mitt liv i alla fall.
Jag gjorde en mental krigsdans.

Jag visste precis vad skulle göra för dem.

En ny tatuering.

Summan räcker inte till att göra min andra sleeve.
Därtill är den inte stor nog.

Men, den borde, med lite tur, räcka till att göra ett motiv på ryggen,
som börjar nere vid höften, följer höftens mjuka linjer upp mot ryggen.

Mamma såg inte helt överlycklig ut när jag brast ut i mina vilda och klart
genomförbara planer.
Ännu mindre överlycklig kommer hon att bli när hon får se stilen jag vill ha.
I värsta fall kan tänkas att min slant dras in.
Realistic trash polka är en mycket dålig kombo ihop med en mamma som inte
är förtjust i tatueringar sedan tidigare.

Här ser ni exempel på den.

(Mamma, gråt inte nu, och få heller ingen ångest. Och framför allt, dra inte in
pengarna, är du hygglig!)

Det handlar om svart och rött.
Om kraftfullhet. Om slarviga linjer och kladdighet.

Jag absolut avgudar stilen. Har gjort det i några år nu.

Jag började genast spåna i vad jag vill att den ska innehålla.
Har sedan tidigare ett japanskt motiv på ryggen, jag kommer att vilja
att de knyter an till varandra.
Jag har en hel del idéer.

Jag kommer att vända mig till Filip, på Red dragon tattoo i Umeå, med min idé.
Jag hoppas verkligen han är sugen, och att han och jag förstår varandra.
Att han säger ja till jobbet.

Sedan är det bara att lägga sig under nålen.
Jag gissar det blir två sittningar.
Självklart beroende på hur stort motivet blir.

Jag längtar.

Tidsaspekten jag tänker mig och hoppas på är att den ska vara klar
innan sommaren.

Permanent. För alltid.
Det tilltalar mig i tider då allt är tillfälligt och ytterst flyktigt.

Precis det här behövde jag i dessa svåra muppartider.

Mammas tajming är bitvis helt oslagbar.