Resan fortsätter. Nu börjar det vara dags att spänna på sig säkerhetsbältet, tror jag minsann.

Wihoooo!

Uppdatering från en tillfällig Stockholmare.

Där det ena umgänget tar slut, tar det andra vid.
Först blir det ett stopp på hotellet för att duscha och
fräscha till sig lite.

I afton styrs kosan mot en annan ungdomsvän till mig.
Nämligen Anette.
Som förövrigt fyller år dagen efter mig.

Jag har inte varit hemma hos henne, jag vet just så pass vilket väderstreck
vi ska mot!

Det blir jättekul att se hennes boende och träffa hennes sambo för första gången.
En viss nervositet smyger sig in även här.
Men det är mer beroende på den, ännu, okände sambon.
Vilket jag räknar med ska lossna senast 45 sekunder efter vårt hälsande handslag.

Tillbaka till Anette.
Vi har känt varandra sedan 7:an.
Hon hade en otacksam start i vår klass.
Vi var två klasser som slogs ihop.
Min klass från Alhem, ihop med en annan klass från Norrhammar.

Samt Anette. Som kom från metropolen Burträsk.

Vi Alhemmare trodde hon var Norrhammare, och Norrhammarna trodde att
hon var Alhemmare.
Så hon blev ju liksom utan tillhörighet.
Det ändrades fort, för hon är det sociala geniet personifierat.

Det går inte att värja sig liksom.
Jag gillade henne från start.

Vi har umgåtts oerhört mycket.
Hängt hemma hos varandra. Dragit omkring på stan.
Samt spelat i samma band ihop.

Som ni förstår känner alltså Camilla, Anette och jag varandra allihop.
Vi har gått i samma klass och vi har spelat ihop i många år.
Varför vi inte träffas alla tre denna dag beror på något så enkelt som
att vi inte kunde styra ihop så det passade samtliga på samma gång.

Med andra ord, jag är sannerligen lycklig, som hinner träffa dem båda,
fastän det höll på att gå i stöpet, då livets andra planer kommer emellan.

Anette och jag har inte träffats mycket de senaste massor med åren.
För 2 somrar sedan åt vi lunch ihop.
Innan vi sågs för den lunchen var det ungefär 10 år sedan.

Men de 10 åren existerade inte när vi träffades.
Herregud, det är något med människor man umgåtts mycket med från förr.
Man känner varandra på ett helt annat plan.
Och har man då turen att det klickar när man möts många, många år senare,
då finns inga gränser.

Hon är varm och full av liv.
Återigen känner jag mig som en stukad grå mus.
Och återigen tillhör hon den typen av människa som får en att känna sig
fantastiskt bra med sig själv.

Jag inser nu, när jag sitter och skriver om mina barn/ungdomsvänner,
att jag sannerligen har haft goda vänner med mig alltid.

Vad tur jag haft.
Lyckligt lottad, inser jag glatt.

Anette är en konstnärssjäl.
Kreativ, påhittig, driven och färgstark.
Med andra ord, det händer saker omkring henne.

Och hon var alltid lika känslosam som jag.
Vi hade lätt för att prata med varandra. Om det mesta.
Inkännande och förstående.

Gissa om jag blev glad när vi klickade vid vår lunch för 2 år sedan.

Det gör att jag vet att denna kväll kommer att bli en livad, galen, rolig
och säkerligen känslosam kväll.

Det här är sannerligen en dag i mitt tycke!