Idag är det 5 veckor sedan Jörgen gjorde slut.
Är det skumt att hålla koll och komma ihåg sådant?
Vi blev förövrigt tillsammans på en söndag.
Nu, nästan 11 år senare, blev det slut en söndag.
Söndagar verkar vara en bra dag för förändringar.
Jag läste nyss igenom inlägget jag skrev den dagen, för 5 veckor sedan.
Det är ett relativt lugnt inlägg.
Med många motstridiga känslor.
Nästan glada sådana.
Vemodiga, ledsna och sårade sådana.
En del lättade sådana.
Och en enorm rädsla för att kraschlanda.
Samt en stolthet över mig själv.
Mycket av det jag var så dödligt rädd för inträffade aldrig.
Jag hade alltid varit säker på att bli en levande död om det skulle bli slut.
Vilket inte inträffade.
Jag ler lite samtidigt som jag snudd på fnyser till.
Han gjorde slut via sms.
Via sms… efter nästan 11 år som par.
Å andra sidan, kanske det fungerade bäst för mig att få läsa det först.
Än att han skulle sätta sig ner och prata med mig.
Jag skulle sett och förstått att något var konstigt med honom, hela mitt system
skulle utan tvekan ha dragit igång.
Han kanske var tvungen att ta det via sms.
Han kanske inte fixade att säga det direkt till mig.
Nu hände det alltså när jag var på morgonpromenad.
Jag fick reagera ifred.
Vilket jag utan tveka gjorde.
Jag beskriver det så tydligt i inlägget, att jag fick gelé i knäna.
Jag minns fortfarande den otroligt overkliga känslan.
Att tappa styrseln i benen.
Jag var 10 minuter hemifrån.
Från att kunna prata med honom om hans sms.
De 10 minuterna reagerade jag. Omän lugnt.
Redan då kände jag mig oväntat lugn.
Jag ringde Katta, min goda vän, som är en klippa.
Det hjälpte.
Jag kände mig redo för samtalet när jag väl svängde in på gården.
Resten är så att säga historia.
Jag må snudd på fnysa inför hans feghet att skicka en sådan sak via sms,
men i själva verket är jag nog lika tacksam över att det skedde på det viset.
Jo, jag tror det.
Kan man vara besviken och lättad i samma mening?
I sådana fall är det nog exakt det jag är.
Jag har ifrågasatt mig själv väldigt mycket dessa 5 veckor.
Skämts en hel del.
Ångrat en hel del.
Undrat en hel del.
Sett med skrikande klarhet hur jag inte värnat om mig själv.
Insett hur mycket jag måste bygga vidare på mig själv, så jag kommer
att ha allt som krävs för att vara snäll med mig själv, och
se till mitt eget bästa.
Samtidigt vet jag varför det blev såhär.
Men det gör ont likafullt.
Insikten om att jag svikit mig själv än en gång.
Sedan har förståelsen kommit in.
Mitt Lag har hjälpt mig på den traven.
De vet precis varför det blivit såhär.
Varför jag sökt mig till en sådan här typ av partner.
Varför jag gömt det som varit jag, för att få höra till.
Så ja, dessa veckor har sannerligen inneburit en hel del rannsakning.
En del mindre trevliga upptäckter som kommit till ytan.
Och äntligen, ilskan.
Äntligen kom ilskan, den som är till för att skydda oss själva.
För att kunna sätta gränser.
Den har lyst med sin frånvaro, eller alltid tystats ned effektivt av mig själv.
Ja, det är sannerligen en hel del som 5 veckor av bearbetning kan leda till.