Ägglossningen är på ingående. Jäklart säkert!
I och med att jag inte längre går i inseminationstankar håller jag inte aktivt koll på sådant med appar och ägglosningsstickor.
Däremot är den, som alltid, väldigt tydlig när den är på väg.
Några dagar innan den där härliga slemflärpen dyker upp vet jag vad som strax kommer att hända.
Jag blir helt enkelt mer känslig. Förstärkt, om man så vill.
På ett egentligen alldeles underbart sätt.
Allt omkring mig och inuti mig förstärks.
Som om jag plötsligt får tillgång till oändligt mycket mer av mig själv.
Vacker musik blir ännu mer vacker.
God mat smakar ännu godare.
Ledsna känslor blir avgrunder.
Glädje blir rus.
Hela jag känner för massor med sex. Blodet kokar i det närmaste.
… ja ni fattar.
Alldeles nyss kom första tecknet.
Jag satt (precis som nu) vid datorn och en låt dök upp i min spellista.
Låten gillar jag precis varenda dag på månaden, men när jag började gråta endast några toner in på den, då förstod jag precis vilka dagar i min älskade kvinnocykel som är på väg in.
(Låten är delen av ett soundtrack, som är baserad på en underbar hyllning till Gud,
framförd av en kör.
Himmel, jag kan inte ens skriva om den utan att börja gråta, fastän jag numera
lyssnar på Samirs och Viktors ”Groupie”, som liksom inte under några kvinnocykelomständigheter någonsin kommer att framkalla tårar.
Min systers språkkunskaper kom att spela en stor roll i vidden av hur mycket
jag tycker om just den här delen av soundtracket.
Jag ska ge den ett eget alldeles eget inlägg. Stay tuned.)
Så nu vet jag vad som kommer att hända de närmaste dagarna i form av förstärkta
glada, lyckliga, vemodiga, arga och ledsna känslor.
Hela registret kommer att plöjas igenom. Varv på varv.
Vilket inte är dumt alls.
För jag tänker otroligt mycket just denna period i månaden, just för att tillgången till allt inom mig helt plötsligt blir enormt och omedelbart.
Det är njutbart i all sin karusell.
(Ja om man nu bortser på att jag har lika lätt för att bli rasande förbannad och
lika avgrundsdjupt ledsen och förtvivlad. Men det finns liksom något vackert
över de starka känslorna också, på något märkligt sätt.)
Förr fick jag hjälp den här perioden av månaden. Det går nämligen att medicinera när svängningarna blir så omfattande att vardagen blir outhärdlig och på inget sätt fungerar.
Det är dock inget som behövs längre.
För några år sedan förändrades förutsättningarna i mitt liv och helt plötsligt kunde all teori jag (pågående) lär mig på Kliniken börja omsättas i praktiken.
En långt bättre och mer stabil grund gör att jag generellt sett är på en väldigt bra plats i mitt liv jämfört med tidigare.
Som givetvis påverkar även hur jag hanterar denna period på månaden.
Vilket gör att jag med nästan skräckblandad förtjusning välkomnar ägglossningstider numera.
Just för att jag känner mig så extremt levande just då.
Som om livet självt forsar fram med sådan kraft att det hotar att spränga blodådrorna.
På allra bästa sätt. Och på allra värsta sätt.
Det är liksom bara att spänna på sig säkerhetsbältet och kliva på karusellen.
Jag ser för övrigt att min favorit från förr tillfälligt är tillbaka, för att byta ämne helt.
Note to self: choklad är beroendeframkallande.
Låt oss alla ha en njutbar torsdagskväll!