Samtliga system rensade.

Nu känner jag mig lugn igen.

Det blev en mental och känslomässig härdsmälta i helgen.
Mycket att ta in, och fundera på.

Det drogs igång på Kliniken i torsdags.
Där vi pratade om gränssättning.
Vilket gjorde mig rejält deprimerad. Less på alltihop.
Jag fick känslan av att det är 1 steg fram och 2 tillbaka, just nu.

Under denna 1.5 timme pratade vi också om mitt sätt att använda alkohol på.
Då kom chocken på riktigt.
Att jag lagt i högsta växeln i riktning mot något som
på allvar och med stor sannorlikhet kan leda till alkoholism.

När jag kom hem i torsdag så var jag rejält skakad.
Ända i själen.
Många, många känslor rusade runt i kroppen.

Arga, ledsna, självömkande, rädda och hopplösa sådana.

Jag funderade mycket kring mitt sätt att dricka.
Mitt syfte med att dricka.
Jag är mest förvånad över att jag inte gjort kopplingen själv.
Att jag använder alkohol i samma syfte som mat, tidigare.

Eller, ska jag vara skrikande ärlig så, jo.
Innerst inne visste jag.
Men jag hade ingen lust att syna det hela i sömmarna.
Eftersom jag då, på allvar, skulle måsta göra något åt mina alkoholvanor.

Hela alltet kändes bara så orättvist.
Helt plötsligt blev jag arg på världen.
På honom.
Rasande förbannad.

På något som inte går att förändra.

Det var skönt att vräka ur mig känslor.
Osorterat, omoget och argt.

Ja, jag skrev även att jag önskar att han ska dö. Smärtsamt och ångestfyllt.
Ja, jag vet att man inte får varken önska eller ännu mindre skriva något sådant.

Jag både skrev och önskade det.
Önskar det. Åtminstone en del av mig önskar det.
Andra delar bryr sig mindre.

Så en mental och känslomässig härdsmälta har pågått.
Idag känns det oerhört mycket bättre.
De hopplösa och orättvisa känslorana är borta.

Arbetet med grännsättning, och det nödvändiga skapandet
av egenvärdeskänslan är ju trots allt igång.
Att de förändringarna kräver tid och arbete, är jag införstådd i.
Det var en tillfällig svacka, då hopplösheten kom in och
drog med mig neråt.

Fick mig att tycka synd om mig själv.
Fick mig att känna mig som ett offer.
Som inte kan påverka min egen situation.
De känslorna hämmar och förlamar.

Ikväll tycker jag inte längre synd om mig själv.
Det handlar om nuet. Om att röra mig framåt.
Jobba med de förändringar jag vill ha i mitt liv.
Jobba mot de mål jag satt upp.

Om några av er hänger kvar här på bloggen så kommer vi
garanterat att få uppleva fler av dessa härdsmältor, där arga
känslor blandas med de hopplösa och självömkande.
De dyker upp med jämna mellanrum. Varar någon dag.
Sedan är jag redo igen.
Så tja, ni kommer att känna igen hur jag blir då.

Vad det gäller alkoholen.
Ända sedan innebörden av att det är en klart alternativ missbruksform
för mig. så har jag tänkt annorlunda om den.
Torsdagen, då det allt var färskt, var jag som sagt mest
arg och ledsen.
Fredag hade det landat lite bättre. Eller tja, jag bytte fokus på ilskan.
Men tanken om alkohol hade förändrats.
Lusten att dricka fanns inte där.
Det kändes inte lockande att dricka när jag inser att jag dövar något.
Jag framkallar en känsla om mig själv som jag tycker mycket om.
Men som inte finns. Som inte är på riktigt.
Den är bara till låns, så länge promillen flyter runt i mitt system.
Det tog bort det jag kan gå och längta efter.
Att dricka en piggelindrink när jag lagar en god helgmiddag.
För att sedan fortsätta dricka under kvällen.

När skygglapparna inte finns, är inte det vackra så vackert längre.

I går, lördag alltså, då drack jag.
Jag kände inget före. Inget av det där glada uppspelta förväntan.
Berusad blev jag onekligen.
Trivdes med mig sjäv? Inte på det sätt alkohol brukar framkalla.
Älskade mig själv och alla andra människor? Nej.

Roligt hade jag, absolut, vi hade främmande så jag trivdes alldeles utmärkt.
Däremot gav inte alkoholen mig den där känslan jag är ute efter.
Anledningen till varför jag dricker.

Ja, det är givetvis bra. Rent intellektuellt förstår jag det braiga med det.
Men jag menar, kom igen.
Jag vill ha något som får mig att må toppen med mig själv.

Just nu känns det som alltför länge kvar tills jag byggt upp
en sådan känsla i mig själv.
Vad ska jag göra tills dess?

Jag känner mig smulans förvirrad.
Men å andra sidan så kändes det onödigt att dricka när känslan
jag ville ha, till största del uteblev.

Jag är glad att vi ska prata om detta mer på Kliniken.
Jag känner att det är helt rätt.
Det kan nämligen vara så att K och L faktiskt just räddat mig från
något riktigt illa.

Nog kommer jag att dricka alkohol i fortsättningen.
Men mer under former som inte är lika skadliga för mig.
Som ihop med vänner, på fester.
Eller när Jörgen och jag känner för att festa ihop.
(Hans och mina egna fester är några av de absolut riktigt roliga festerna.
Vi frossar i musik, både live genom datorn, och skivor i massor.
Vi pratar om precis allt och inget, roas kungligt i varandras sällskap.)

Det är ett sunt sätt att ha alkohol i mitt liv.

Jag har inte haft ett sunt sätt på sistone.
Bara att acceptera och använda mig av det.

Det känns också helt rätt att ha en helt vit månad nu.
Det får liksom symbolisera avstampet för att jag gör en
förändring i mitt sätt att ha alkohol i mitt liv.

Det får mig att reflektera lite välbehövligt över det hela.

Okej, för att det här inlägget inte ska bli så förtvivlat präktigt ska jag avsluta
med att berätta att det finns gott om andra ”regler” i mitt liv jag kan bryta,
om jag vill ha lite spänning i livet.

Just i afton var vi bjudan på middag hos närmsta grannarna.
Till min förtjusning (och fasa) insåg jag att kroppkakor stod på menyn.

Gott, men absolut inte kompatibelt med min mage.
Vilket fått mig att ta beslutet att inte äta kroppkakor eller palt något mer.

Men, god gäst som jag var, mumsade jag glatt i mig en kroppkaka.
Med smör och lingonsylt.
Samt ett glas mjölk till. (Vi som är gbp-opererade får inte dricka något varken
20 minuter före eller efter en måltid, vilket jag hållit i dessa 11 månader.)

Det var fantastiskt gott, kroppkakor med mjölk till.

Eftersom jag bröt ett par regler så straffade det sig naturligtvis, riktigt fort också.

Gasig mage, med rejält knip i, blev resultatet.
Jag gick i princip dubbelvikt hem.
Där kunde jag äntligen, välbehövligt, släppa ut gas, samt gästa toan
för ett ännu mer välbehövligt behov av att göra nr 2.

Ni förstår med det sagt, mitt liv, även utan alkohol, kan kännas mycket wild and crazy!

Ehrm, eller ja alltså…