SAS som i tanken förvandlas till SOS.

För det första, det är helt onaturligt.
För det andra, går något fel är det inte bara onaturligt,
utan även dödligt.

Oavsett ovanstående flyger jag.
Utan att vare sig dricka alkohol eller ta några finfina
receptbelagda tabletter.
Riktigt så rädd är jag nämligen inte.
Alkohol skulle förvisso vara rätt soft att förtära, men
jag har världens minsta fest(kiss)blåsa, och tja,
jag har inte lust att springa fram och tillbaka till toaletten
två, tre gånger under en 60 minuters flygning, så alkoholen uteblir
av naturliga skäl.

Vickan, min syster, var flygvärdinna under en period.
Hon förklarade lite om störtningsstatistik och sådant.
Jag minns förvisso inte mycket av det, men jag är rätt
säker på att de första 20 minuterna av en flygning är mest
kritiska. Händer något, händer det oftast under just de minutrarna.
(Vickan, rätta mig om jag har fel här, det där med antalet
minuter kan vara en efterkonstruktion av mig.
Om det är längre än 20 minuter som är kritiska vill jag dock inte bli rättad.)

Så hur hanterar jag då min milda oro som föds av detta flygande.
Jag är uppspelt vid incheckning. Glad som en lärka.
Sedan när det är dags att gå ut mot planet är jag så upptagen
med att komma ihåg vilken plats jag ska leta och sitta vid, att
jag inte har en tanke på att vi strax ska delta i något
dödsföraktande.
När väl väskor och jackor är bortstoppade, och säkerhetsbältet
(som jag alltid behåller på precis hela flygningen) är fastspänt, ja då blir jag tyst.
Jörgen pratar glatt på, men jag börjar känna mig lite frånvarande och inåtvänd.
Eftersom min respons uteblir blir han också tyst(are).

När planet sakta börja rulla ut för start, då är både han och jag tysta.
Planet är nu i det läge att farten ökar avsevärt, då blundar jag.
Nu går det fort, fort, och jag vet att vi strax lyfter från marken.

Då brukar jag ta Jörgen i handen. Han känns väldigt trygg att hålla i.
Jag är inte säker på om han har superkrafter nog att styra upp en flygplanskrasch,
men han känns underbart trygg att hålla i handen.
När vi väl börjat stiga, då öppnar jag ögonen igen.
Och tänker att det där gick ju fint.

Bara för att sekunden efter komma ihåg Vickans ord om de 20 första minutrarna.
Men vid det här laget börjar talförmågan att återkomma.
Kanske för att jag varit nervös en tid och gärna vill få utlopp för lite energi.
Sedan när de kritiska 20 minutrarna väl passerat då har jag ofta så trevligt och
ser så mycket fram emot resans destination att jag helt lagt samtliga
flygkraschtankar åt sidan.
Vilket gör att landningen aldrig oroar mig.
Då är jag på något vis, i tanken, redan på väg mot de roligheter som väntar.
Vilket är en faslig tur, för rent gissningsvis finns det kraschstatistik över
landningar också.

Så nu när en del av er läser detta, lördag vid lunchtid, ja då har jag redan
hunnit med att både starta och landa.
Både blunda och hållit hand.
Och alltså redan dragit iväg på äventyr.
Tillsammans med honom jag gillar mest.