Sedan senast.

Johodå, er Cicci är minsann i livet.
Jag har bara inte varit en frekvent gäst här inne.
Det beror på att jag inte är i fas. Med mig själv.
I vanliga fall brukar jag skriva mig ur sådana faser, men den här gången stoppade jag
huvudet i sanden, läs begravt mig i bra serier, istället.
På det sättet var min tanke att fasen skulle gå över av sig självt.
Utan att jag ens skulle behöva göra något åt det… hehe, varför kan det inte bara fungera så?

Kanske är det för att jag inte varit redo att börja bena i det som känns ledsamt.
Jag orkar liksom inte ta i det. Utan vill bara fördriva tid utan att tänka och känna.
Och bara en morgon vakna upp och känna att jag mår bra igen.

Återigen, det funkar mycket sällan så.
Jag brukar skriva när det värsta är över och jag är redo att börja röra på mig.
Kanske är det precis därför jag sitter vid datorn just nu…
Jag vet inte. Jag har tappat lusten att analysera saker. Eller rättare sagt, jag vet ju precis
vad det handlar om. Jag gick igenom det här under en lång tid i höstas då jag inte
kunde behålla det sjuka fostret.
Då dog liksom allt, hoppet om att bli mamma. Vetskapen om att jag skulle leva mitt liv utan
att få uppleva den där kärleken som är djupare och större än allt.
Tankarna om hur jag skulle kunna göra mitt liv vettigt jagade mig.
Hur skulle jag någonsin kunna fylla mitt liv med något som gav mig glädje och mening.
De tankarna, känslorna och frågorna bleknade givetvis bort ju mer jag pratade om dem.
Liv utan barn kan vara lika fullfilling som liv med barn.
Man hittar det härliga med livet på andra ställen bara, inte mer komplicerat än så.
Men just då såg jag det inte så.
Och när jag fick min mens för några veckor sedan så gjorde jag mig en resa dit igen.
Om meningslösheten med livet.
Så analyserat det hela har jag, i millimeter. På olika sätt.
Ensam och tillsammans med andra.
Jag behöver inte göra det den här gången egentligen. Jag vet vart jag står.
Men jag tappade bort det för ett ögonblick. Jag glömde bort lärdomen från i höstas.
Det ledsamma, besvikelsen, tog mig i handen för ett tag.
Numera är det inte besvikelsen som begränsar mig, utan det är mer rädslan.
Jag är helt på det klara med att det kanske inte blir något barn för min del.
Det gör mig rädd.
För då måste jag på allvar ta reda på vad jag vill fylla mitt liv med.
Och tanken på det får mig att bli i det närmaste paralyserad.
Existentiella frågor har ofta den inverkan på mig.
Rädsla just nu för ovissheten. Jag kan inte börja bearbeta något än eftersom jag inte vet
vad jag ska bearbeta.
Att inte bli mamma? Och då veta att jag vill och behöver hitta ett annat liv än det jag lever nu.
Eller att bli mamma? Och då veta att jag har några få månader på mig att bli något jag
inte har den blekaste aning om hur man är.

Därav serietittandet.
Då lever jag i någon annans värld. Vilket är lika tacksamt som trivsamt då min egen värld
känns väldigt gungande och förvirrande.
Den här fasen har hållit i sig i någon vecka nu.
Och då blir jag den mest osociala någonsin.
Tappar på många sätt lusten att umgås med andra.
Det kan gå en hel dag utan att jag pratar med någon överhuvudtaget.
Där allt jag vill ha omkring mig är tystnad. Inget annat.
Jag håller mig endast till mina allra närmaste vänner.
Det behöver givetvis få ett slut, för det blir ett märkligt liv att gå omkring och muppa och
inte trivas med livet.
Med det sagt, nu skriver jag.
Vilket betyder att jag nu på mitt icke-sätt har bearbetat mig till den punkt då det bättre
måendet är på väg in.

Som ni vet blev det alltså inget barn av inseminationsförsöket nyss.
Jag var förberedd på det, eftersom endast 7 procent blir gravida på första inseminationsförsöket.
Alldeles medveten om statistiken gjorde det röda på papperet den där morgonen mig ändå
ledsen, besviken och uppgiven. Även förvånad.
Jag hade hoppats att jag skulle vara en del av de 7 procenten.
Kanske fanns faktiskt en märklig typ av lättnad också.
Jag vet att det låter vansinnigt, eftersom jag alltså gör mig en stor ansträngning
för att faktiskt bli gravid.
Men likafullt, tänk om det visat sig att jag varit gravid.
Den chocken alltså, förmodligen tätt följd av en hyfsad jäkla ångest.
För jag kan alltså inte det första om att vara mamma.
Haha, bara tanken om det gör mig alldeles förlamad.

Känslor är inte alltid logiska, tänker jag.
Eller så är det precis vad de är.
Om man följer vart de kommer ifrån, och vart de är på väg.

Med det sagt, livet har i stort pausat sedan det visade sig att jag inte blivit gravid.
Min semester har dragit igång, och jag hade absolut inget planerat förra veckan som var,
så jag försakade inte mycket genom att jag begrava mig i serier, läs Criminal Minds.
Ja förutom livet självt då möjligtvis.
Vilket kanske hade varit mer konstruktivt att jobba på, men jag hade ingen ork.
Jag blev bara så trött och less på det mesta här i livet.

Jag har varit en del i stugan under dessa veckor.
Vilket passar mig, jag trivs här. Visst är det knepigt att samspela med mina föräldrar
som också är här, men det har fungerat någorlunda.
När det inte går åker jag in till stan och spenderar tid där.
Allra bäst har det varit då föräldrarna sovit i stan någon natt här och
där, då har jag äntligen kunnat vara helt själv i allt det tysta som stugan innebär.
Ihop med Alice, mattes supersnorka, givetvis.
(Vad är grejen med alla märkliga smeknamn man ger sina husdjur egentligen…?)

Nu börjar det alltså kännas bättre. Det här måendet.
Jag har liksom landat i att jobbet angående mammaönskan inte är över än.
Att jag kommer att få leva i ovisshet ett tag till.
Den resan fortsätter, men den har också ett slut.
Rent mentalt, för jag tänker inte göra det här till mitt livs mission.
Jag har tappat så många år av mitt liv genom att leva i ett destruktivt förhållande.
Jag har inte tänkt upprepa mig själv, jag är nämligen mycket medveten om mitt liv numera,
vilket gör att jag vill leva det fritt, enligt mina önskemål och drömmar.
En del av det innebär att jag inte vill dröja mig kvar vid något som kanske aldrig kan bli.
Och eftersom jag upplever att jag pausar mitt liv i många avseenden genom att vänta in
nästa tillfälle att insemineras så tja…
Jag är i stort sett en känslomänniska.
Och jag tror inte att jag kommer till den punkt där jag lyckas rationalisera den här
barndrömmen till att jag lyckas leva fullt ut mellan inseminationsförsöken.
Därför behöver jag ett avslut. Där jag accepterar att jag kommit till vägs ände med den
här drömmen, och efter det får en chans att sörja ut det.
För att sedan fokusera på allt underbart som livet innehåller om än just ett barn inte
finns med.
Den ekonomiska aspekten finns också med, vilket jag inte ska sticka under stol med.
Men mer om det i ett annat inlägg. Jag vet att en del av er undrar hur den ekonomiska
biten ser ut när man gör den här typen av behandling.

Vickan har förövrigt kommit närmare.
Hon och Mark har landat i London och ska tillbringa en vecka där med hans familj innan
de på söndag kommer till Skellefteå.
Söndag kan inte komma fort nog.
Eftersom de gifter sig fredagen efter kommer veckan att fyllas med förberedelser.
Japp, 68 personer ska träffas under en magisk kväll här i stugan.
Vi blir en intressant och gissningsvis väldigt kul mix av nya zeeländare, engelsmän
och svenskar.

Även denna vecka händer trevliga saker.
En surströmmingsträff med Linda och Anette som alldeles nyss uppgraderades till ett
pyjamasparty då vi ehrm just kom på att vi ska göra en helkväll av vår middag. 😉
Mys på Casa Hawk står också på listan över trevligheter denna vecka.
Samt en mycket välbehövlig klippning av mitt hår.
(Katta, jag kommer att tajma dig på din drop-in-eftermiddag.)
Samt att en 40-års fest går av stapeln till helgen.
Mycket trevligheter att se fram emot sannerligen!

Roligt var också att jag i helgen som avslutas idag tillbringat tid med Patrik och Anna.
Patrik och jag drar iväg en vecka till Anette och Kristian i slutet av månaden för att gå
på hårdrocksfestival, de detaljerna behövde diskuteras. Över ett glas vin.
Och över en helvetes massa bra musik givetvis! 😉

Samt att jag i lördags träffade Jenny, min fina goa vän från min ungdom.
Förstå känslan när jag såg henne komma gåendes till vår träff!
Jag började le direkt jag såg henne, samtidigt som strupen liksom snördes samman.
… att sedan få krama om henne! Känslosamt så det förslog!
Det var ungefär 16 år sedan vi senast sågs.
Och att vi nu hade chansen att umgås, det var fantastiskt.
Tänk att sitta där i solen med finaste tjejerna Anki och Jenny!
Det ni!

Så förutom en mycket härlig helg finns det alltså trevligheter att se fram emot denna semester.
Inbjudan till Linda och Uffes årliga sommarfest dök för övrigt just upp i min mobil.
Haha, jo ni, den festen brukar vara grym.
Mental notering redan nu; jag ska inte snapsa, jag ska inte snapsa, jag ska inte snapsa. 🙂

Det finns mycket att gilla med denna sommar. Fastän jag lever mitt liv i pausande läge.
Förnuftsmässigt förstår jag att det inte är det ultimat, men tja
Men tills vidare nöjer jag mig fullkomligt med att ha roligt på olika sätt, omän jag i
själva verket egentligen mest går och fördriver tid i väntan på att göra försök
nummer två i mammadrömmens värld.

Låt oss alla ha en härlig söndagsafton.