Semester.

Tack. Verkligen, tack!
För alla hälsningar. Mejl, sms och samtal.
Ni är sannerligen varma och fantastiska.

Det här är konstiga tider.
Jag har fortfarande svårt att greppa allt.

Pappa har fått komma hem idag. Han mår bra tycker han.
Han ser glad ut, tycker jag.
Han är trött. Men det är ju helt okej med tanke på allt som pågår just nu.
Allt från det roliga med att Vickan och Mark är hemma, bröllop och andra
festligheter som gått av stapeln, samt kollapsen i lördags.
Jag förstår varför han känner sig trött.
För jag känner mig trött också.

Jag kom på mig själv idag med att iaktta honom.
Och jag kände inte längre det arga jag annars ofta känner när han är i
min närhet.
När jag såg honom sitta i soffan kände jag mig helt plötsligt rädd om honom.
Jag fick lust att fråga honom om han hade det bra där han satt, om han ville
ha ett glas vatten eller bara vad han tyckte om maten vi just ätit.
Men jag gjorde inget av det. Inte än.
Det känns så ovant att ens tänka varma och omtänksamma tankar om honom.
Så jag fick mig inte för att fråga just någonting.
Eller jo, jag frågade hur han kände sig. Han svarade att han kände sig bra.
Jag log tillbaka… vilket jag inte kan minnas senast jag gjorde då det gäller honom.

Jag har varit så arg av så många anledningar
De anledningarna har inte försvunnit. Men jag är liksom inte arg längre.
Det som har varit har varit. Vissa saker kommer alltid att vara pågående.
Men tja, det är som det är.
Kanske är det fullt möjligt att ta vår relation från och med här.
Från och med där jag trodde att jag skulle måsta leva resten
av mitt liv utan honom.
Och inse att jag inte var redo för det alls.
Jag tror vi kan ha en vettig relation utan att vi lagar något.
Det är fullt möjligt att vi kanske alltid kommer att ha en komplicerad
relation, men från och med döden härom dagen förändrades jag.
Det jag känner för honom förändrades.
Det arga är inte lika argt. Det besvikna är inte lika besviket.
Jag tror det är mycket nära att jag faktiskt börjar ställa omtänksamma frågor
till min pappa.
Vem hade anat att livet, som i det här fallet var döden, skulle ta mig dit?

Man vet inte riktigt än vad som hände honom, men klart är att en pacemaker
kommer att opereras in.
Det känns bra att veta, för den kommer att ta över om kollapsen upprepas.

Vickan och Mark åker vidare i morgon bitti. Så ikväll åt vi gott och umgicks.
Det brukar i vanliga fall vara väldigt sorgligt såhär just innan de åker.
Men egentligen inte den här gången, för de kommer tillbaka redan innan jul.

Jajamän, de kommer att tillbringa nästan två månader i Sverige december-januari.
Vickan är ju i vecka 32 nu, så det är sannerligen inte länge kvar tills
jag blir moster!
Och att då ha i stort sett två månader på oss att umgås, och på att
få träffa deras bäbis känns liksom så stort och fantastiskt redan nu.
Därför känns avskedet i morgon inte alls lika tungt som det brukar göra.
Hoppas jag. I morgon på flygplatsen kan jag dock ha en helt annan åsikt om det.
Jag har för övrigt redan känt den lilla både sparka och hicka.
Hur fantastiskt är inte det? 🙂
Jag-moster! Jajamän, jag gillar det redan. Gissa om Alice och jag ska vara
ute och promenera med barnvagn!

I morgon åker de alltså vidare, vilket också jag gör.
Japp. Patrik och jag drar till södra Sverige för att festivala oss och umgås
med goda vänner.
Det ska bli skönt. Jag är i behov av semester från min semester.
Jag vill koppla av. Sova, slappa, umgås, lyssna på musik.
Med andra ord ganska precis vad jag tänkt fylla en veckan med framöver.

Herregud jag är så fruktansvärt trött.
Det här har varit den absolut mest hektiska veckan någonsin. Ungefär.
Mycket folk i omlopp, mycket att förbereda, roliga möten och framför allt
en händelse som innehöll förfärande död.
Så jag vet precis varför jag vill sova ett antal dygn på raken.
Att då åka till Anette och Kristian kommer därför att göra gott.
De är sköna människor, vi känner varandra, jag känner mig som hemma
tillsammans med dem. Vilket är precis det jag önskar mig just nu.
Ni vet på det där sättet när man inte har lust eller orkar vara sitt bästa jag.
När man bara vill vara sitt vanliga jag.
Precis i det läget är jag nu.
Jag har pratat så mycket engelska och träffat så mycket nya människor på
kort tid att jag ser fram emot umgänge där jag inte hela tiden behöver söka
orden jag vill använda.
…tänk bara en sådan sak, att kunna tala flytande igen. Vilken otrolig lyx! 🙂

Jag kommer att sakna Vickan. Utan tvekan.
Men i morgon när tårarna kommer, då vi vinkar av varandra, ska jag
påminna mig om att vi ses om 17 veckor igen.
Och det är ju ingenting. Det är bara en höst emellan. Gjord på en kvart.

Livet är sannerligen märkligt.
Om ett tag kanske jag kan greppa det igen.