Sådär, nu har jag samlat ihop alla mina jag.
Jag är inte lika spretig som jag varit på sistone.
Det går rätt bra att begränsa utan att glädjen och lusten försvinner.
Det ena utesluter alltså inte det andra.
Great!
Förändringen här hemma är på gång.
Jag vet hur jag vill ha den.
Den innefattar en del nygamla saker jag vill ha fler av.
Det handlar om en del nya saker.
Och avslutningsvis min goda vän Patrik som är en fena på att hjälpa
mig att förverkliga det jag vill.
Han vet inte om det än, att jag har planer för en av hans semesterdagar.
Jag antar att jag borde ringa honom idag och berätta om mina planer,
så han kan planera in mig.
Ja, så får det bli.
Jag gillar att ha honom att luta mig mot. Han är schysst.
Han hjälper mig när jag behöver hjälp.
Vi jobbar för övrigt bra ihop. Vi har en rätt gemensam syn på hur saker och ting
ska göras.
Vi gillar båda ordning och noggrannhet.
Jag ska göra en lista på det jag behöver hans hjälp till.
Med lite tur är han på bra humör när jag presenterar det hela.
Eller så måste jag mörka en del och ta det först när han är här.
Hmmm, jag improviserar utifrån hans tonfall i telefon tror jag.
Eller vänta, nej, det var ju så jag inte ska göra.
Låta någon annans humör avgöra hur mitt agerande ska vara.
Konturer Cicci, konturer.
Å andra sidan är det fördelaktigt för både honom och mig, särskilt mig, om jag låter bli
att dundra på om han låter trött. Eller hur?
Jo, det handlar ju om tajming.
Så visst, jag kan köra rakt på, utan att ta hänsyn.
Men ja, då lär inte hans respons bli den jag önskar heller.
Tajming it is, med andra ord.
Känna in andra. På ett sunt sätt.
Inte på mitt sätt, som saknar sundhet.
Utan mer på ett konstruktivt och respektfullt sätt.
Japp, så får det bli.
Finns någon manual på hur man går till väga då?
Jag är lite dålig på det hela…
Å andra sidan är Patrik precis rätt person att öva på.
Vi känner varandra väl, så går det åt skogen kan jag liksom sucka uppgivet
och förklara för honom att det blev fel och att jag verkligen behöver hans hjälp.
Han har en soft spot för mig, om det är för att han tycker synd om mig
eller faktiskt gillar mig, det vet jag inte.
Jag vet bara att han finns för mig.
Givetvis hoppas jag det beror på att han gillar mig.
Han har liksom alltid sett till att täcka min rygg, han gör det på ett smidigt
och osynligt sätt. Men jag känner det.
Jag är medveten om att han håller utkik för min del.
Han är beskyddande, på det sätt som gör honom så ofattbart trygg.
Han skulle inte göra något dumt mot mig. Använda mig.
Vi är kompisar han och jag.
Med andra ord, han är helt rätt person att be om hjälp med praktiska saker.
Hur mycket han än hjälper mig ger han mig aldrig känslan av att vara skyldig honom.
Jag behöver aldrig känna mig dum inför honom, när jag ber honom om hjälp.
Liksom krypa för honom. Jag behöver aldrig sälja mig själv eller förnedra mig själv.
Han hjälper mig ändå.
Det gör mig oerhört tacksam, och jäkligt glad.
Att få behålla stoltheten är finfina grejer.
Och de få gånger han behöver något, då hjälper jag till av hjärtans lust.
Haha, jag som inledde detta inlägg med att prata om min förträfflighet då det
gällde att ha samlat ihop mig.
Det här inlägget blev så spretigt som det bara kunde bli, och motsäger inledningen
hyfsat klockrent.
Men tja, tankar i realtid går hit och dit uppenbarligen.
Får ni problem att hänga med får jag börja rita en karta till mina inlägg,
så inte alla ska bli lika förvirrade som jag.
För en slank jag hit och en slank jag dit…