Självbild.

Ointressant.
Tråkig.
Osmart, i stil med ointelligent.
Lat.
Fake.
Slarvig.
Värdelös.

Det här är vad jag vet om mig själv.
Alla dagar, förr.
Inte alla, längre.
Men det ligger ruvande. Där under.
Även när jag känner mig väldigt tillfreds med mig själv hotar det under ytan.
Därför vet jag värdet av att fortsätta arbeta för att vrida det här osunda till något sunt.
Till något mer vänligt för mig själv.
Så att det funkar de flesta dagar.
Utan att något hotar under ytan.

Vad betyder de, de negativt laddade orden här ovan?
Det ska jag försöka förklara det i det här nattsuddande inlägget.
Vad orden innebär för mig. Att vara.

Att jag är ointressant.
Betyder att mina anekdoter om saker jag gjort eller stött på
inte är kul eller intressanta nog att roa eller lyssnas på för andra.
Därför berättar jag sällan om mig själv.
Jag låter som regel historier, kul, annorlunda, galna eller ledsamma stanna inom mig.
För att inte riskera att tråka ut andra.
För att inte riskera att andra ska förstå att jag är ointressant.

Det här gör i sin förlängning att jag BLIR ointressant eftersom jag inte delar med mig av mig själv.
Andra vet väldigt lite om mig eftersom jag inte säger något.
Undantaget de som känner mig väl.
Och några få som jag av någon märklig anledning liksom ok:at likafullt och därför berättar saker om angående mig själv till.
Vad jag tycker, tänker, gillar, inte gillar.
Märkligt. Mycket märkligt.
Utan oftast lyssnar jag istället.
En väldigt bra egenskap, men i möten med andra människor inser jag att det är A och O att det är en växelverkan.
Lyssna men också dela med sig.

Att jag är tråkig.
I en betydelse som ligger kant i kant med att vara ointressant, innebär att ju mer jag berättar om mig själv desto tydligare kommer folk att förstå att det inte finns så mycket spännande och intressant med mig.
Det vill säga, de kommer att förstå att jag är tråkig.
Att det som intresserar mig förmodligen är tråkigt i andras ögon.
Alltså låter jag bli att berätta om det.
Tråkig även ur ett humorperspektiv finns också på kartan.
Liksom att jag inte är rolig nog att få andra att skratta.
Att min humor är för vass och för hård för att platsa hos andra.
Det gör att jag läser av folk ordentligt innan jag skämtar på det sätt som roar mig.
Vilket förvisso är okej, att läsa av människor alltså.
Däremot blir det lite snett när det leder till att jag upphör att vara mig själv.
Istället för att, mer naturligt, tona in mig själv med andra, och på så sätt vara mig själv på ett sätt som passar fint med andra.

Att jag är osmart lika med att vara ointelligent innebär lite olika saker.
Rent kunskapsmässigt är en del.
Liksom avsaknad av kunskaper vi fick med oss grundläggande från skolan.
Saker som skoltiden alltså handlade om i stil med kartor, både Sveriges och världens.
Politik, samhällsstrukturer, historia… herregud jag är en katastrof då det gäller sådant.
Allmänbildningsmässigt ligger jag galet risigt till.
Det är anledningen till att jag inte spelar Trivial pursuit annat än i lag.
Och verkligen helst inte då heller.
Det är väl få gånger som ens allmänbildningskatastrof syns så tydlig som då.

Även då det gäller att förstå sammanhang märks det ointelligenta hos mig.
Förmågan att kunna dra slutsatser.
”Om a ger b, hur blir då c”-aktiga slutsatser. Den typen av sammanhang.
Där man måste vara smart. Ha ett sinne som flyter fritt.
Det gäller speciellt där utebliven smarthet syns då den är direkt mätbar.
Antingen kan du räkna ut sambandet eller så kan du inte det,
Och osmart i betydelsen att inte förstå skämt… hilfe…bara tanken på det…

Att jag är lat.
Vad betyder det?
Ingen vill framstå som lat. Ingen. Det är ett skällsord.
Bekväm, dess mindre laddade syskonord, är snudd på lika illa.
Fult, fult.
Jag har hört det många gånger sägas till mig.
Direkt och indirekt.
Och något jag hellre jobbar ihjäl mig för att inte framstå som.
Inte för att jag vill, för ibland är jag trött och inte orkar, men för att alternativet, att framstå som lat är helvetes långt värre än vilken trötthet som helst.
Att andra ska tro att jag förväntar mig att de ska göra saker åt mig, eller hjälpa mig, nej. Och åter nej.
Och när någon gör det, då blir det nästan ännu värre, för då vet jag inte hur jag ska tacka tillräckligt för hjälpen.
Med den påföljd att jag hellre ger tillbaka för mycket, ni vet, så att den andra blir förlägen, för att de inte anser att deras hjälp var i storleksordningen att det motsvarar det jag tackar för.
Så att ta emot och inte få tacka eller betala tillbaka med något, det är bland det knepigaste som finns. Det orsakar en satans ångest hos mig.

Att jag är fake.
Eller fejk om du föredrar den stavningen…
Ja ni, det betyder att jag vet det är bara en tidsfråga innan folk kommer att förstå att jag är en fake.
Att vad det gillar hos mig inte finns, och att deras syn på mig strax kommer att krossas.
Att de ska förstå att vad det gillar med mig inte är på riktigt.
It´s just a matter of time.

Prova leva med den känslan… den gör att jag blir rädd för att öppna munnen, för att prata. För då riskerar jag att avslöja mig själv.

Att jag är slarvig, är kusin till lat.
För mig. Vilket betyder att det inte är okej för mig att vara.
För vem gillar den som är slarvig, eller lat?
Precis.
Jag blir löjligt noga för att undvika detta. Noga på ett sätt som inte behövs.
På ett sätt som gör att jag heller sällan blir nöjd.
För det mesta går saker och ting att förbättra. Perfektion är en flytande gräns.
Det som är perfekt utfört för dig behöver inte vara det för mig. Och vice versa.
Jag ser till att verkligen inte prestera i underkant.
Så slarvig, nej, jag slår mig själv blodig alla de gånger jag inser att jag missat något som jag inte ville eller hade för avsikt att missa.

Att jag är värdelös.
…ordet i sig är förkrossande i sin betydelse.
Det betyder att något saknar värde.
I det här fallet, att någon saknar värde.

Säg mig, vem vänder inte ner blicken i marken med den vetskapen om sig själv?

När du vet att det du tycker inte spelar någon roll. Det du känner inte spelar någon roll.
Att det du tänker inte spelar någon roll.
Att det du vill inte spelar någon roll. Att det du inte vill inte spelar någon roll.
Skulle du gå med höjd blick då?

Vad som händer är att man börjar utplåna sig själv.
För att inte tycka, känna, vilja och inte vilja.
För visar jag det inte, då gör det heller inte lika ont när det struntas i.
Vilket faktiskt stämmer. För slutar man visa, då blir det inte lika viktigt för en själv heller.
Och då gör det inte lika ont att bli struntad i.
Man strävar efter att inte visa något.
För att slippa göra sig till måltavla.
För att slippa bli påmind om sin egen värdelöshet.

Ointressant.
Tråkig.
Osmart, i stil med ointelligent.
Lat.
Fake.
Slarvig.
Värdelös.

Nu vet ni vad jag vet om mig själv.
Det ni ser ovan är min självbild.
På hur jag ser på mig själv.

Den är inte sann. Eller sund, för den delen.
Jag vet.
För vore jag så då skulle ingen tycka om mig.
Och det gör folk.
Min familj, mina goda vänner, en del andra.
Jag vet.
Och samtidigt klockar det perfekt in på en av ovan nämnda destruktiva punkter.
Nämligen känslan att vara fake.
Min familj och mina vänner… vänta bara när de ser igenom mig.
Det är bara en tidsfråga.
Och då ligger jag jävligt illa till.
Men nej, förnuftet kommer ikapp mig.
1 år senare så kommer förnuftet ifatt mig. På det sätt att det lugnar mig.
På det sätt där andras ord inte hånar mig lika högt längre. Lika intensivt.
Mitt förnuft säger vänligt att jag inte behöver veta varför familj och vänner tycker om mig.
Utan bara vila tryggt i att de faktiskt gör det.

En galen självbild är inte något man skaffar själv.
Den byggs av andra. Utifrån, med andra ord.
Andras syn på dig blir till slut din syn på dig själv.

Färden till den här självbilden har varit lång.
Vilket i det närmaste har cementerat den hos mig.
Det var Laget på Kliniken som fick mig att börja tänka på andra sätt om mig själv
De fick mig att ifrågasätta min självbild.
Och ta reda på vems röst det egentligen är jag hör säga allt det där.

Så jag vet vart den kommer ifrån.
Det är inga konstigheter med det.
Grunden är lagd i tidig ålder av min pappa.
Hans och min relation är inte riktigt den jag önskar att den skulle vara.
Den har aldrig riktigt varit det.
Däremot gör jag inget för att den ska bli det heller.
Jag anser att det är försent. Jag har faktiskt ingen lust att försöka.
Relationen är fungerande.
På det sätt att jag håller den på en artig nivå.
Där jag inte känner just något.
Vi är artiga och trevliga med varandra.
Vi hjälper varandra om den andra vill ha hjälp.
Vi pratar och äter ihop utan problem.
Men jag känner inte så mycket.
Det är en stor sorg i sig. Men nu är det såhär. Och jag har accepterat det.
Jag rör inte upp något längre.
Jag låter det vara.
Hans sätt att vara förälder till mig kommer jag aldrig att vara okej med, men det är inget som går förändra nu.
Min ilska och min besvikelse syns ändå. Fastän jag säger att jag inte känner.
Mina blanka icke-känslor är resultatet av att inte känna.

Grunden ovan var just så pass lagd när en pedofil dök upp i mitt liv.
9 år av den förvridna människan lämnade inte mycket känsla kvar av värde hos mig.

De relationer jag haft med partners sedan har var färgade av mina känslor av att inte ha något värde.
Jag hade tur, en av dem visade sig vara en fin kille likafullt.
Inte i början, men utan tvekan senare.
Honom är jag god vän med idag, hundra år efter att vi var tillsammans.
Vi visade oss fungera betydligt bättre som vänner än som partners.

Min senaste relation har jag skrivit mycket om här, så den börjar ni ha koll på.
Den har (är) svårast att bearbeta.
11 år är lång tid.
Och den är i så färskt minne.
Mycket hinner dödas på den tiden, tänker jag.
Vilket gör att det är mycket som behöver byggas upp igen.

Vilket skulle visa sig vara fullt möjligt.
Det senaste året är ett bevis på det.
Jag har gått från att vara helt övertygad om att allt ovanstående stämmer då det gäller mig som person.
Laget, K och L, har jobbat med mig en hel del.
I enskild terapi, i gruppen ”Konsekvenser av våld” och i Öppna.

Det är stora saker.
Att vända en snedvriden självbild rätt.
Och att måsta bygga upp en självkänsla.
Men utan tvekan är det fullt möjligt.
Vilket gör mig väldigt glad. Och trygg.
Jag vet att det kommer att ordna sig.
Jag kommer inte att se mig med så hårda ögon om ett tag.
Men det hänger på mig, att ta mig dit.
Ingen kan göra det åt mig.
Varma och vänliga ord, sagda av människor jag tycker om hjälper.
Men de förvirrar lika mycket.
För de krockar med det som tidigare sagts mig.
Jag blir kluven.
Kämpar för att tro de vänligt sagda orden.
Men jag fnyser inte åt dem längre, eller avfärdar dem utan att ens låta dem passera mig.
Nu tar jag emot orden, känner på dem, väger dem.
Och vissa gånger behåller jag dem.
För vissa gånger känns de sanna.
Som den person jag är, som jag ser på mig själv.
Innerst inne

Det är komplicerat det här. Jag vet.
Och det är galet svårt att förklara på ett vettigt sätt.
Att göra det förståeligt.
Jag ser det nu när jag försöker.
Vilket jag gissar att ni ser klart och tydligt.

I vilket fall.
Just nu kommer jag inte längre i det här ämnet.
Så jag avslutar det innan jag komplicerat det ytterligare.

Det börjar vara dags att göra natt.
Jag är på allra bästa av humör, omän det här är ett svart inlägg.
Jag befinner mig tveklöst på ett väldigt bra ställe i livet.
Där saker förändrats till det bättre på en rad olika sätt.
Som gör att jag trivs väldigt bra med livet.
Och faktiskt även med mig själv.
Jajamän, förändringens tider är här. Och har varit så det senaste året.
Det finns mycket att gilla med det.

I kväll har det åskat.
Rejält.
Flera timmar.
Otroligt mysigt.
Jag har alltid gillat åskan.
Den känns farlig och lockande på samma gång.
Kraften i den är enorm.
Jag blir mållös när det går kraftig åska.
Blixtar som lyser upp, vars laddning känns i precis hela kroppen.
Och det dova mullrandet som liksom varnar.
För att när det kommit närmare, liksom slita sönder himlen öronbedövande.
Fantastisk.
Många gånger har jag befunnit mig ute på sjön, liksom inte hunnit tillbaka.
Det nappar nämligen väldigt bra i åskväder. Så för mig som gillar att meta är åskväder bra fiskeväder, vilket gör att man gärna är ute så länge som bara möjligt.
Däremot gillar jag inte utsattheten av att befinna mig på sjön i åska.
Jag sitter hellre på en altan, där regnet liksom hotar att knäcka taket.
Utomhus vid åska, på ställen jag känner mig trygg, det är grejer det.

Tidigare ikväll hade jag sjön alldeles framför mig.
Det var i det närmaste kolsvart ute, vilket gjorde att blixtarna blev fantastiskt vackra.
Jag räknade antalet sekunder mellan blixt och smäll.
Insåg att ovädret kom närmare.
Regnet tilltog.
Spänningen och förväntan likaså.
2 sekunder mellan blixt och smäll.
Åskan formligen slet sönder.
Mysigt.

Ett fantastiskt sätt att njuta av en kväll på.
Jag må alltså just ha postat ett mörkt inlägg, men tro mig, ingenting känns mörkt inombords.
Tvärtom.