När Jazz gör jobbet.

Cicci, går det bra?
Jodå! Svarar jag med ett leende.
Säkert?
Det går fint!
Inom mig sliter obehaget vilt.
Jazz, den stora labradorhanen har just lagt sig i mitt knä.
Innan stod han ett tag och buffade på mig och nu har han hoppat
upp i soffan och ligger i mitt knä.

Jag vill ha bort honom! Nu direkt! Vrålar mina känslor till mig.
Helst ner på golvet om så är möjligt, men bara bort från mitt knä räcker gott.
Varför kan han inte bara gå till någon av de andra? Varför måste han komma till mig?
Fast han har redan hälsat på de andra, i och för sig.
Och de såg bekväma och glada ut över hans sällskap.
Och själv vill jag bara bli av med honom.
Nu direkt.
Fast det kan jag ju inte visa.
De får inte förstå att jag inte alls tycker det är mysigt eller roligt.
Aldrig, jag vill att de andra ska tro att jag gillar att ha honom i mitt knä också,
för då är jag precis som dem, och det vill jag vara.

Men skit samma, nu ligger han här, och jag försöker göra det jag ska ändå.
Hur jag nu ska kunna koncentrera mig med hans stora huvud alldeles för nära mitt,
och med hans stora tänder alldeles för nära mig.
Fan, fan om han bara kunde gå ner.
Men skit i det, jag har snart fyllt i utvärderingen och kommer strax att kunna resa
mig upp ur soffan och då slipper jag honom i mitt knä.

——————————————————–

Jag satt tryggt längst ut på ena sidan av soffan.
Jag var den första att sätta mig, så jag valde helt och hållet själv vart det passade
mig bäst att sitta.
Det är viktigt det där, jag sitter nämligen helst så jag har ena sidan fri.
Längst ut i en soffa är perfekt, då har jag garanterat mig själv den tryggheten.

Aftonen förflöt väldigt bra i gruppen.
Det var intensivt. Vi träffades för andra gången, vår grupp ”Konsekvenser av våld”.
Kända ansikten varvat med inte än så kända ansikten.
Jazz och Rex var också på plats.
De två labradorhanarna som jag gått i grupp med tidigare.
De är där i egenskap av sig själva som terapihundar.
Det har visat sig fördelaktigt, i terapisammanhang, att ha med djur.
Speciellt i de grupper där ämnena är mycket svåra att prata om, då är hundar bra att ha med.
Deras närvaro lättar upp, om man behöver det.
De lenar, om man känner sig upprörd eller ledsen.
De bryter en sinnesstämning, enbart genom att finnas där.

Jag tycker om att ha dem där.
Lite semi-tycka-om sådär.
För jag är lite rädd för dem också.
De är stora, vi snackar 36-38 kilos kompakta hundar.
Det betyder stora huvuden och det betyder väldigt stora tänder.
Två saker som jag inte är helt bekväm med när det gäller hundar.

Men det är inga problem, för jag behöver inte ha dem hos mig om jag inte vill,
vilket är tryggt att veta.
Jag vet att många i gruppen tycker om deras närvaro,
Jag önskar att jag kunde tycka om deras närvaro också, odelat.
Inte som nu, där det är något skräckblandat över det hela.

Jag håller bort dem om de kommer för nära, tänker jag.
Liksom för att lugna mig själv och för att kunna slappna av.

Gruppens träff började närma sig sitt slut den aktuella aftonen.
Sedvanligt gjorde vi en utvärdering av träffen.
Vi skattar hur den varit, enligt ett antal frågeställningar.
Jag började skriva, och såg i ögonvrån att Jazz gosade med mina soffgrannar.
Han är stor den killen, tänkte jag lite oroligt, och fortsatte hålla järnkoll
på honom på ett diskret sätt.
Han kom vidare till mig.
Gick rakt på mig mot mitt knä. Han ställde sig alldeles nära mig.
Jag klappade honom.
Han tittade på mig, och jag såg hur han gjorde ansats till att komma upp i soffan.
Det gjorde mig väldigt obehaglig till mods. Jag kände hur jag blev stel som en pinne.
Han klev upp, och jag blev galet obekväm.
38 kilo glad och nyfiken labradorhane alldeles för nära mig.

Jag klappade honom som pliktskyldigast. Förmodligen den mest stela klappning någonsin.
Jag försökte vara vänlig med honom. Genom att klia honom där jag trodde han ville
att bli kliad.
Men mest för att de andra skulle se att jag var bekväm med det hela.
Han är lite bufflig. Jazz viket betydde att han klev rakt in på mig.
Lade sig halvvägs i mitt knä.
Denna stora, svarta labradorhane. Med det stora huvudet och de stora tänderna.
Jag hade honom bokstavligt talat i famnen.
Och skulle alltså samtidigt försöka skriva på aftonens utvärdering.
Enkelt, eller hur?

K och L frågade mig om det gick bra. De syftade på att Jazz låg i mitt knä.
Jodå, svarade jag och log. Det går fint. Hörde jag mig själv svara.

Men han var alldeles för nära mig. För att det skulle vara i närheten av att gå bra.
Jag blir inte av med honom! Tänkte jag lite desperat.
Hans huvud och hans tänder var alldeles för nära mitt ansikte.
Hur fan får jag ner honom på golvet? Undrade jag fortfarande lika desperat.
Strunt samma, det får lov att gå ändå.

Så fortsatte jag att skriva på utvärderingen.
En av utvärderingens punkter är just hundarna, Jazz och Rex.
Och där skrev jag att jag är lite rädd för dem.
Att jag är lite rädd att de ska hoppa upp mot mig.

K och L vet att jag är reserverad då det gäller hundar. Att jag inte är så
våldsamt förtjust i dem.
Men jag tog tillfället i akt och skrev det ändå.
Att de kändes stora och att jag är rädd för att de ska hoppa mot mig.

Det skrev jag alltså medans en av dem låg i min famn.

Jazz klev ner.
Hur det gick till minns jag inte.
Kanske lockade någon på honom, kanske var han bara sugen på att göra något annat.
Jag har ingen aning, jag var bara glad över att han lämnade mig.

Vi i gruppen tackade för oss och skildes.

Här borde berättelsen om den aftonen sluta.
Men det är faktiskt här den börjar.
Mer eller mindre.

Jag går i enskild terapi hos K och L. Har gjort så i några år nu.
K, L och jag, vi är Laget.
Och vid mitt nästa besök hos dem tog de upp situationen senast i gruppen.
Där jag alltså hade en stor labradorhane i mitt knä.

De började med att be om ursäkt.
De sa att de uppfattat hur obekväm jag var.
Hur jag inte hade trivts alls med att ha Jazz så nära mig.
De bad om ursäkt för att de inte hade agerat, och helt enkelt lockat
ned honom från mitt knä.
Att jag även log när jag sa att det gick fint att han låg i mitt knä, hade de
också lagt märke till.
I och med det leendet kom de att förstå hur pressad jag faktiskt var.

De känner mig och min historia sedan länge tillbaka.
De vet precis allt om hur jag ler när jag är pressad.
Ju mer pressad desto större leende.

De bad om ursäkt igen.
Jag förstod inte för vad egentligen.
För jag tyckte ju att det löst sig fint när Jazz ju faktiskt hoppat ner från
soffan och ur mitt knä.
Så jag var helt okej med det hela.

De förklarade att de ju faktiskt sett på mig att jag var totalt obekväm.
Jag svarade även på deras direkta fråga med försäkra om att det gick fint att Jazz
låg i min famn.
Och de såg hur jag log när jag svarade.
Då visste de att jag egentligen sa nej, det här går inte bra.
De visste att jag skrek att NEJ, DET HÄR GÅR INTE BRA!

De sa att de skulle ha tagit tag i situationen, och helt enkelt bara
kallat Jazz bort från mig.
Jag sa att det inte var någon fara, att det var helt lugnt med mig.
Men de försäkrade mig om att det var deras ansvar, när de såg att jag inte fixade
situationen själv.

Vi kom att prata länge om just denna situation.
För den var egentligen så fantastiskt talande.
Då det gäller gränssättning.
Och framför allt svårigheten då det gäller att sätta gränser.

När vi skildes den dagen, efter det terapisamtalet, hade vi slagit fast en väldigt
intressant och viktig sak.

Nämligen svårigheten med att sätta gränser.
Där, i Rosa huset, ihop med en grupp som jag ingår, med terapeuter jag känner väl,
i en situation som är trygg rakt igenom, där visade det sig att gränssättning kan bli
för svår.
Även där.
Ihop med all trygghet och en fråga om det var okej att Jazz låg i min famn.
Inte ens då kunde jag säga hur jag kände det.
Inte ens med de alltså bästa av förutsättningar kunde jag sätta en gräns.
Att nej, han är lite för nära mig, och sedermera visa ned honom ur mitt knä.

Det alternativet fanns aldrig för mig.
Jag hade inte kunnat säga det.
Det hade varit genant att erkänna att jag var obekväm med honom så nära mig,
jag ville heller inte vara ofin genom att skicka ner honom.
Eller be K eller L att locka bort honom från mig.
Det fanns inte på kartan att jag skulle ha sagt ett endaste ord om det.

Så där i den mest trygga av situationer, hörde jag mig säga att jodå, det går fint att
han ligger här hos mig, samtidigt som jag ville krypa ur mitt eget skinn av obehag.

Helt plötsligt stod det väldigt klart att det inte är konstigt att jag inte lyckas sätta
gränser i andra situationer heller.
Med andra människor, i andra sammanhang.
Gränser som jag själv tycker att jag så enkelt borde fixa.
I vardagssituationer.
Som att säga vilken dag som passar mig bäst för en lunchträff, eller vilket
te jag föredrar av de två du erbjuder mig till fikat.
Eller att i ett samtal med vänner runt ett bord säga att jag gillar Ace Wilders låt bättre
än Sanna Nielsens.

Tänk er då lite knepigare situationer.
Där det handlar om att exempelvis infria det löfte jag dyrt och heligt lovat mig själv,
ifall jag skulle träffa på pedofilen från min barndom, bara skulle passera honom.
Utan så mycket som en blick, utan att ens säga hej.
Jag skulle bra stolt och rakryggad passera honom. Jajamän!

Alla ovanstående situationer har jag misslyckats med.
Vardagssituationerna må vara hänt, jag kan leva med att jag i nuläge inte kan
uttrycka vilken dag jag vill träffa dig för lunch, eller säga vilket te som skulle
passa mig bäst.
Jag kan också leva med att i nuläge inte fixa att säga att Ace Wilders låt,
faller mig bättre i smaken än Sanna Nielsens.
Jag kan hantera det. Förvisso är det väldigt irriterande och jag trivs inte med
mig själv när jag bara flyter med. Men det är hanterbart.
Och jag vet inom mig att jag till slut kommer att ha övat mig tillräckligt för att
fixa det.

Där den sistnämnda situationen däremot utlöste en katastrof av känslor hos mig.
Jag hade lovat mig själv, dyrt och heligt, och misslyckades totalt genom att
inte bara säga hej till den jävla pedofilen, utan även stå och prata 15 minuter med honom.
Vilket fick mitt mående att djupdyka av självförakt.

Koch L påminde mig, dagen då vi sågs bara de och jag, om situationen med Jazz
i Rosa huset, veckan innan.
Och då förstod jag precis vad de sagt till mig många gånger tidigare.
Under flera års tid faktiskt.

Att vissa situationer är för svåra.
Att det inte är rimligt att kräva av sig själv att lyckas med dem.
Förrän man fått träna ordentligt.
Och även då är det helt okej att inte fixa det.
Att vara förstående och självmedkännande över att man har bättre och sämre dagar.
Vissa dagar mår man fint och då klarar man det mesta som kommer i ens väg.
Och vissa dagar känns det lite sämre, man är lite mer ur fas, och då blir även
de annars enkla sakerna knepiga.

K och L har gång på gång pratat om vikten av att börja öva gränssättning där det
känns som mest tryggt.
Där det alltså är som enklast.
I mitt fall innebär det att öva på mina vänner och på min mamma.
På människor jag känner väl och vet tycker om mig.

Jag har alltid förstått logiken i det.
Att öva på just den typen av människor. Och så även gjort.
Gränssättning är verkligen svårt även ihop med människor som känns trygga för mig.
Mycket svårt.
Men ändå ansåg jag att situationen med min barndoms pedofil skulle vara enkel.
För fan, jag hade ju lovat mig själv.
Klart jag skulle fixa det.
Jag var desperat efter det mötet.
Och kunde för mitt liv inte sluta slå på mig själv och mitt misslyckande.

Då påminde K och L mig om Jazz.
Om situationen med honom i Rosa huset.
Hur jag i gruppens trygga sällskap, inte heller klarade av att sätta gränser.
Inte ens när jag fick en fråga om det gick bra att Jazz låg hos mig, kunde jag
svara att nej, han är lite för nära för att det ska kännas okej.
Och till det svaret log jag alltså också.
Ett brett leende.
Som för att understryka att det gick fint.

Inte ens då, omgiven av all trygghet, kunde jag sätta en gräns som för mig kändes rätt.

Hur i hela friden ska man då kunna sätta gränser i det vanliga livet?
Och är det då ens rimligt att man ska kunna sätta gränser i situationer som
är känsliga och mycket obehagliga eller jobbiga?

Nej.
Svaret är nej.
Steget blir för stort.
Jag har inte kommit dit. Än.
Jag måste fortsätta att öva mig i situationer som känns hanterbara för mig,
med människor som känns trygga för mig.
Öva och åter öva tills det känns enklare och mer naturligt att säga vad jag
vill och vad jag tycker.

Det var vad denna labradorkille på alldeles för många kilo och med alldeles för
stora tänker lärde mig den aftonen i gruppen.

Att komma ihåg hur svårt det är att sätta gränser i den tryggaste av miljöer.
Och komma ihåg att vara snäll med sig själv, de gånger det blir för svårt.
Det beror inte på att jag är värdelös som inte fixar det.
Det betyder bara att situationen blev för svår.

Det betyder faktiskt bara det.
I vår grupp är ”Jazz-situationen” numera ett känt och väl använt begrepp.
K och L tog nämligen upp det i gruppen gången efter.
Hur knepigt det hade blivit för mig med Jazz den aftonen.
De andra förstod precis.
Vilket gör att vi numera använder benämningen ”Jazz-situationen” för att beskriva eller betona självmedkänsla i situationer då vi önskat att vi hade agerat annorlunda.

Hur går det numera med Jazz då? Med att ha honom i närheten av mig?
Inga problem.
Jag har tagit reda på vart min gräns går när det gäller honom.
Hur nära jag kan tänka mig att ha honom och samtidigt tycka att han är fin och mysig
att klappa.

Och hur jag ska göra när han kommer för nära.
För det gör han varje gång, han är nämligen en glad och nyfiken kille,
så han kliver liksom rakt in på mig varenda gång gruppen träffas.
Men nu, nu vet jag vad jag känner mig trygg med.
Så när han kommer fram mot mig, då håller jag ut min hand, låter honom
hälsa på min handflata på min armlängds avstånd.
Och när han gör ansats till att ta ett steg närmare, då håller jag bara upp min hand
och styr undan honom.
Så enkelt, så otroligt enkelt.
När man vet vad man vill, känner sig trygg och har tagit reda på hur man ska agera
för att få det resultat man vill.
Då är det enkelt när och om det blir dags att utföra.
Hur enkelt som helst faktiskt, när alla bitar är på rätt plats.

Men hur ofta händer det? Att alla bitar är precis på plats, menar jag.
Exakt, inte ofta.
Så ha då medkänsla med dig själv när det inte blir som du tänkt dig.
Situationen var, av någon anledning, bara för svår att hantera.

Det betyder faktiskt bara det.
Att den var för svår att hantera, just där och då.
Inget annat.

Gott att veta, eller hur?

God lördagsmorgon på oss alla!

Vill ni har mer läsning till morgonkaffet?
Här hittar ni vad terapi betyder för mig.
Och även vad Laget betyder för mig.