Självmord.

Satan vilken ångest gårdagens inlägg gav mig.
Efter att ha tryckt på ”publicera”-knappen drog den igång.
Jag var beredd.
Men uppenbarligen bara delvis.

Ångesten slet tag i magen.
Jag blev skakig i hela kroppen.
Armarna domnade bort, de upphörde att vara mina, helt enkelt.
Tankarna visslade omkring i huvudet.
Kaos. Kaos!

Av den enkla anledningen att jag berättat saker som man inte
ska berätta.
Familjers hemligheter är menade att stanna som familjers hemligheter.

Jag må förvisso ha en komplicerad relation med min pappa, men förtjänade
han verkligen att jag spottade ut mina ord om honom?

Och J.
Hur fan kunde jag vara så illojal mot honom?
I 14 år som vänner och 11 år som par, och nu helt plötsligt kastar jag honom till vargarna.
Fan, helt plötsligt slängs jag tillbaka dit jag känner att jag vill ha ett förhållande
med honom.
Vart i helvete kom de tankarna och känslorna ifrån?
Jag känner ju inte så. Alls!
Jag gissar att det var ångesten som framkallade allt detta.
Denna känslomässiga panik.
Ångesten brukar kunna köra en del mindgames när den drar igång.
Herregud, han hörde av sig härom dagen och frågade om jag ville ha soppben från jakten.
Han gav mig lyktglas till Golfen nyss, sådana som han vet att jag
behövt sedan typ 6 år tillbaka.
Han hittade dem när han jobbade och kom att tänka på att jag behöver
just sådana.
Och här skriver jag ut hemligheter om honom.
När han är snäll mot mig!
Har jag helt tappat förståndet?

Vem tror jag att jag är, som tycker mig ha rätten att berätta om mina erfarenheter
på bästa sändningstid?

Herregud, vad fan har jag gjort?!
Jag tar bort inlägget, blev min första tanke.
Nästa tanke skrek, nej, det gör du så fan heller.
Så det blev kvar.

Och kvar är även jag.
Jag dog inte, ångesten ströp mig inte medvetslös.
Igår afton gick jag dryga timmen i skogen.
När jag gick iväg hade jag ingen ork eller energi.
Jag ville slappna av, jag ville andas in barrskogsdoft, jag ville rasta mitt sinne.

Efter halva rundan förändrades mitt tempo.
Från att ha varit ett strosande sådant, till ett mer promenerande sådant.
Det var som om skogen själv gav av sin energi till mig.
Jag kände mig lugnare, gladare och betydligt piggare.

Fantastiskt vad strosande i skogen ger klarhet.

Jag skriver ju nämligen inte min historia för att hänga ut någon.
Jag berättar om mitt liv, händelser där andra människor spelar roll.
På såväl bra som mindre bra sätt.

Pappa är en mycket stor del av mitt liv. Och J har varit en stor del av mitt liv.
Klart många av mina erfarenheter involverar dem.

Dock, för att försäkra mig om min sinnesro, den jag helt saknade under stora delar
av gårdagen, behöver jag poängtera följande.
Lika fullt.
Låt mig tendera till att vara övertydlig, till och med.

De jag nämner vid namn i min blogg, nämns med kärlek och respekt.
Finns inte kärlek, finns respekt likafullt, osvikligt.

Ni som känner min pappa, min morbror och J, ni känner dem från en annan
vinkel än vad jag gör.
Ni är familj, släkt, vänner eller bekanta.
Jag är dotter, systerdotter och före detta partner.
Utgångspunkten är avgörande för upplevelsen, helt och hållet.

Jag är egoistisk i min blogg.
Den handlar om mig.
Den handlar om mig i relation med andra.
Jag trampar på andra i min blogg.
Det sker då jag berättar om mitt liv.
Jag önskar att den följden kunde uteslutas, men det kan den inte.
Det är beklagligt, men inte nog för att jag ska censurera mig själv.

Där är jag helt tydligt med mig själv.
Det gömmande jag ägnat mitt liv åt, är slut.
Däremot behöver jag påminna mig själv och även er som läser mina ord
att jag känner respekt för dem jag skriver om.
Jag skriver utifrån en respektfull känsla, som kanske kan vara omöjlig att
se, men för mig som skriver finns den närvarande i alla ord jag överväger.

Och jag överväger det jag skriver. Noga.
Jag skriver och läser igenom.
Smakar på orden, på meningarna. På innebörden.
Framförallt tänker jag på innebörden.
Jag skriver det jag kan stå för, även när känslorna klingat av.
Jag låter det värsta lägga sig innan jag sätter mig ner och skriver.
Ser till att inte befinna mig mitt i känslan.
Så jag vet vad jag skriver.

Och ändå fick jag en djävla tokångest då jag publicerade förra inlägget.
För som sagt, man avslöjar inte sin familjs mörkare sidor.

Det är att begå självmord.