Sjön.

Lite oförhappandes blev jag ledig både torsdag och fredag.
Vilket gjorde att jag direkt efter avslutad dag packade väskan och drog
iväg till stugan.
Här sitter jag alltså nu och känner mig sådär jordad som man gör ibland.
Jag hör sannerligen hemma här.
Särskilt när jag är helt själv. (Helt själv innefattar givetvis Alicen också.)
Stugområdet är fyllt med fågelkvitter, men inte en människa så långt varken
ögon eller öron når.

På helgerna är det givetvis annorlunda, då kommer folk ut till sina stugor.
Ju närmare sommaren veckorna tar oss desto fler flyttar ut för säsongen.
Då är det inte riktigt lika behagligt här om det är det tysta och stilla man är ute efter.
Bara ordet stugområde berättar att det handlar om flera stugor. Man skulle
kunna beskriva det som ett villaområde i miniatyr, mitt i naturen. Ungefär.

Jag trivs allra bäst här då Alice och jag är helt själva.
Skulle några av de mer avlägsna grannarna vara här också gör det mig inget.
Jag ser dem inte, utan vet bara att de är här. Det ger en viss känsla av trygghet på något vis.
Tack och lov har jag turen att inte vara speciellt mörkrädd.
(Förutom då Erika och jag maraton-ser rysare, då är jag mörkrädd mitt på blanka dagen
promenerandes genom stan.)
Förvisso att jag känner av mörkret när jag är här själv under årets mörkare månader.
Då kan en orolig känsla svepa över mig och jag kan definitivt hoppa till av en skugga
eller vid ett oväntat ljud.
Just de sekunderna kan det helt tomma stugrådet kännas skrämmande ensligt.
Men på det stora hela är jag väldigt förtjust i att vara här helt själv.

Alice och jag går omkring i stugområdet, vi följer strandkanten så långt vi kan och
vi är ute i skogen.
Just den här perioden på året är det tyst på det där fantastiska sättet, där fåglarnas
härliga kvittrande är en del av tystnaden.

Det här tysta dagarna och kvällarna är dock strax ett minne blott.
Sommaren är på väg och då står denna tystnad i stark kontrast till de där riktigt
vackra sommardagarna där precis alla gästar sina stugor och där vänner, barn
och barnbarn kommer på besök.
Hela området lever. Bilar kommer och far, det klipps gräsmattor, spelas olika
trädgårdsspel, grillas och skrattas samt badas i massor.
Ljud överallt.
Trevligt egentligen, i lagom dos. Om man gillar människor.
Men min ensamvargs-ådra och stresskänslighet slås på rätt fort och jag får
ett enormt behov av att komma bort från allt.
Vilket jag enkelt löser genom att ta med Alicen i skogen. Där är det åter tyst på det
där djurlivsaktiga sättet.
En timme eller två på det viset rustar mig fint för att återvända till stugområdets
liv och rörelse.

Vad jag verkligen gillar med stugan är att den ligger vid en sjö.
Jag är med andra ord på många sätt uppvuxen med att ha vatten alldeles i min närhet.
Vilket har kommit att vara väldigt viktigt för mig.
Jag tycker om att se vattnet. Jag tycker om luften som blir när vatten finns i närheten.
Jag tycker om (de tyvärr lätträknade) gångerna då isen hunnit bildas innan snön kommer.
Det gör nämligen skridskoåkning möjligt.
Jag har alltid gillat att åka skridskor, och att då ha tillgång till kilometer efter
kilometer av en hel sjö att åka på!
Jag gillar att fiska. Både på sommaren och på vintern, att då ha en sjö utanför
dörren är väldigt praktiskt.
(Att jag däremot inte klarar av att maska på är en helt annan sak… )
Paddla kanot gör jag också gärna, det är otroligt rofyllt.
Tyvärr gick vår kajak sönder. Den gillade jag smulans bättre än kanoten eftersom
man paddlar den själv samt endast sitter några få centimeter ovanför vattenytan.
Men kanoten funkar fint den med.
Skoter och sjö är också kul, särskilt om man kört länge i skog och därför haft en
lite mer långsam takt ihop med mer fysisk körning, då är det jäkligt skönt att
bara få sträcka ut över en sjö.
Det finns alltså väldigt mycket jag gillar med sjö.
Allt från det vackra med den, till det man kan göra tillsammans med den.
Många kanske också förknippar sjö med bad, men jag tillhör inte badankornas släkte så
sjö för mig betyder inte bad. Förutom det väldigt behagliga med att vada ut till knäna. 😉

Jag har svårt att tänka mig att bo där jag inte har direkt tillgång till vatten på
något vis.
Sjö är det ultimata, men en älv eller å skulle kunna fungera också.
Hav däremot är inte för mig, inte där man ser horisonten i alla fall. En havsvik
eller liknande skulle däremot funka fint.
Just det där med att se horisonten gör det ogreppbart stort för mig.
Jag fixar inte att det inte tar slut. Utan att vattnet bara fortsätter och fortsätter…
Jag har ingen aning om varför jag känner så, jag bara gör det.
Samtidigt njuter jag absolut av havet med sin horisont, det är sannerligen en vacker utsikt.
Likafullt, jag behöver uppfatta sjöns gränser omkring mig. Det är trygghet.

Tills alldeles nyss trodde jag att alla kände för sjö precis som jag.
Gissa om jag blev förvånad när några vänner och jag satt och pratade och det visade
sig att de på inget sätt känner likadant inför sjö som jag.
Absolut att de gillar vatten, en sjö att besöka och bada i, fiska i, grilla vid,
njuta av, men inte nödvändigtvis att ha som närmaste granne.
Haha, för mig är det så självklart att vilja och behöva bo vid vatten att jag av
någon outgrundlig anledning aldrig ens tänkte tanken att andra inte känner så.

I soffan kan jag sitta långa stunder och bara titta ut över vattnet.
Låta tankarna vandra helt utan mål samtidigt som jag har vattnet framför mig.
Tilläggas ska att vyn är många gånger inte ens speciellt vacker.

Precis i skrivande stund.
Som nu i afton där vädret är allmänt regngrått, då är inte sjön utanför spektakulär
på något vis, den ser hellre väldigt kall ut.
Men likafullt sitter jag gärna och tittar över den. Den är mjuk för själen även nu.

Andra gånger, med fördel tidig morgon eller sen kväll, då är sjön magnifik.
När vinden är helt stilla och gör vattnet spegelblankt. Och när himlen som vissa
sommarnätter står i brand speglar sig i den vindstilla ytan…
Jag har sett vyn i precis hela mitt liv. Och blir ståendes tittandes varje gång
sjön är spegelblank.
Kväll efter kväll, morgon efter morgon, som om jag kan inte kan se mig mätt på den.
Den är lika vacker varje gång jag ser den på det viset.
Den trollbinder mig ungefär som om det vore första gången jag såg den i all
sin skönhet.
En av sommarmornarnas mer vanliga vyer. Vid 8-tiden är det ofta vindstilla nämligen.

Ibland är det vindstilla även mitt på dagen.

Taget mitt i natten kring 01.30 innan solen börjat gå upp.

Tidig morgon vid 04-tiden innebär ofta dimma.

Bilder tagna någonstans mellan sen natt och tidig morgon.

Jag stannar till, kanske bara för en halvminut, för att ta in det jag ser.
Jag hämtar ofta telefonen för att fota. Jag måste ha hundra bilder av sjön.
Jag får ett så enormt behov av att ta bilder på det underbara, som om det vore sista
gången i livet jag ser sjön så vacker. Fastän sannolikheten är väldigt stor att jag får
se samma skådespel redan morgonen eller kvällen efter.

De gånger storspoven hörs samtidigt som jag står vid stranden och tittar ut
över sjöns oändliga skönhet tänker jag att såhär måste det se ut i himmelriket.

Låt oss alla ha en finfin onsdagsafton!