Skam.

Den mest grymma och destruktiva känsla som finns.

Den jag gör väldigt mycket för att slippa känna.
Som att ljuga. För mig själv och för andra.
Som att svara med ilska. Mot mig själv och mot andra.
Som får mig att lägga mig under täcket eller sätta mig med musik i lurarna
och försvinna från jordens yta.
Och som jag ibland numera även tar med rak rygg. Kanske med nedslagen blick
men fortfarande ståendes upp med rak rygg utan att gömma mig.

På senare tiden har det gått bättre skammen.
Kanske är det skammen som mildrats, kanske är det min vänlighet med mig
själv som ökat.
Jag vet inte.

Jag skäms inte inför andra på samma sätt som tidigare.
Andras åsikter om mig bekommer mig inte riktigt längre.
Mitt upproriska och ibland arga jag tänker att folk kan dra åt helvete.
De som tycker att jag gjort fel val och liknande, de kan dra åt helvete.
De har ingen aning om hur mitt liv sett ut. Inte en susning.
Mitt lite mer sansade och inte så arga jag tänker att det känns bra att
jag inte skäms inför andra längre.
Att det är en bra sak.
Och om någon har åsikter om mig och hur jag levt mitt liv så är det okej.
Det är helt okej.

Däremot finns några meningen som under årens lopp framkallat den mörkaste av skam.
De är sällan sagda av mina allra närmaste, utan återfunnits bland de som
förvisso känner mig, men som inte känner mig väl.

Här kommer ett urval. Ett best of, om man så vill:
Är det verkligen såhär du vill leva ditt liv?
Nej!
Och inom mig skrek jag:
Vad fan tror du själv?!
Tror du på fullaste allvar att jag vill ha det såhär?
Tror du jag tycker det är kul att bli behandlad som dynga?
Tror du jag mår bra när jag aldrig vet vad som gäller, när spelreglerna
ändras från gång till gång?
Tror du jag mår bra när jag för hundrafemtielfte blir hånad och förminskad?
Exakt!
Så nej, jag vill inte ha det såhär!
Men vad fan ska jag göra?!

Du vet väl att det här inte är sunt?
Ja! No shit, visst fan vet jag det!
Och inom mig skrek jag:
Jag är fullt medveten om att det inte är sunt.
Tro mig, JAG VET!
Fastän jag sitter i skiten så vet även jag att det inte är sunt!
Men vad fan ska jag göra?!

Du kan hitta någon så mycket bättre.
Nej! Men jag sa ja, bara för att jag visste att det förväntades.
Och inom mig skrek jag:
Nej, jag vet faktiskt inte det.
Fattar du inte? Jag är glad att ens någon alls vill leva med mig. Överhuvudtaget.
Så vad fan ska jag göra?

Då har du ju liksom valt det själv, om du stannar kvar alltså.
… här svarade jag inte något. Jag blev alltid alldeles för förvånad för
att komma mig för att svara något.
Det i kombination med att jag inte själv kunde sortera.
Konstaterandet var fel, det visste jag. Men jag visste inte på vilket sätt
så att jag skulle kunna argumentera emot.
Och inom mig skrek jag:
Nej! Nej, nej, nej!
Jag har inte valt det här!
För ända in i helvete din satans tröga fitta till jävla idiot!
JAG HAR INTE VALT DET HÄR. JAG HAR INTE GODKÄNT DET!

Frågorna ställdes i de bästa av välmeningar. Hoppas jag.
Förutom det sista, som inte är en fråga, utan ett påstående, mer en åsikt.
En mycket destruktiv åsikt dessutom.
Jag förstår att frågorna och kommentarerna kom i lägen av frustration.
När jag för miljonte gången i ordningen desperat försökte hitta lösningar och hitta
rim och reson något som helt saknade rim och reson.

Det som var menat att peppa, uppmuntra och väcka nya tankar hos mig blev avståndsskapande.
Det skapade en skam som inte gick att leva ett vettigt liv med.

Folk frågade mig frågor som hade givna svar.
Jag var tvungen att svara det givna svaret, för även jag kände till dem.
Och sedan fortsatte jag att agera tvärtemot det givna svaret.
Det skapade en väldigt motsägelsefull känsla inom mig.
Det skapade en ensamhet.

För skammen kom rakt av.
Och i mitt fall gjorde den mig arg. För att inte tala om frustrerad.
För jag visste att jag borde göra som folk vänligt sa till mig.
Men jag kunde inte.
JAG. KUNDE. INTE.
Jag ville så desperat slippa skämmas för att jag inte kunde.
Jag svarade förvisso på frågorna som jag skulle.
Men inom mig skrek jag tillbaka.
Tillbaka till den som just satt mig i den jävliga sitsen där jag var tvungen
att svara på något som skapade en sån enorm ångest inom mig.
För att frågorna jag fick med all tydlighet visade att den som frågade
inte förstod vad jag kände. Vad jag upplevde.
Å andra sidan, hur skulle de?
Känslan av ensamhet ökade.

Jag skrek av frustration och av ångest. Inåt. Hatade mig själv.
Åt, dövade. Skar, dövade. Motionerade, dövade.
Sov av utmattning.
Stirrade i timmar av utmattning.
Men än en gång, hur skulle någon kunna förstå?

Nu, när jag har mer perspektiv, då finns inget argt kvar över de ställda frågorna.
Inget alls.
Bara frustration.
Och förståelse.
Förståelse för den maktlöshet andra måste ha känt inför mig.
Den uppgivenhet de måste ha känt inför mig.
Jag vet att folk ställde frågorna av omsorg.
Inte av elakhet. Inte för att sätta mig på pottkanten.
Utan för att få mig att agera.

Det jag upplevde med frågornas naivitet och klumpighet berodde endast på okunskap.

Den okunskapen blir destruktiv.
För den fick mig att skämmas.
För jag kände mig så jävla dum.
Dum och ointelligent för att jag inte kunde göra det självklara.
Nämligen att sätta gränser.
Att slå näven i bordet och förklara att nu fick det vara nog.
Alternativt att packa väskan och säga adjö.

Konflikten inombords, som blir när välmenande frågor ställs, sliter sönder.
Det gjorde att jag kände mig väldigt ensam.

Jag hade inga ord att förklara det.
I det läget går det inte förklara.
För frågorna i sig visade mig att vi stod alltför långt ifrån varandra för
att andra ens skulle kunna förstå mig. Vilka ord jag än använde.

Och jag var givetvis även medveten, fullt medveten, om att det jag liv jag levde
inte kom över en natt.
Det var en process.
Där sunt sakta vrids osunt.
Och den processen tror jag nästan att man själv måste ha upplevt för att förstå.
För att ens kunna förstå att den finns.
Jag vet inte om det är möjligt att förstå annars.
Så komplicerat är det nämligen. Så oerhört starka krafter rör det sig om.

Jag har hört mig själv säga att jag ville leva resten av mitt liv med honom och ingen annan.
Strax efter att jag berättat något som fått folk att bli illa berörda eller
rasande förbannade.
(Och då ska vi vara skrikande klara med att jag endast berättade saker
som jag visste att de mina kunde hantera.
Jag förstod att de skulle reagera, men jag berättade sådant som jag visste att de inte
skulle agera på.
Men mer om det vid ett senare inlägg.)

Jag, Cicci, som i vanliga fall är riktigt jävla sund, hörde mig själv säga
att det fick vara vad fan det ville, jag skulle leva mitt liv med honom.
Det var honom jag vill ha. Det var honom jag ville bli gammal med.
Det jag inte sa var att han var gud, för mig.
Där. Nu har jag sagt det.
Så viktig var han för mig.

Det fanns inte mycket jag inte skulle ha gjort för honom.

Förstår ni bättre nu?
Kraften och bindningen i den här typen av relation är långt starkare än i
sunda relationer.
Det är jag helt övertygad om.
För bindningen är inte kärlek. Bindningen är något helt annat.
Som jag inte riktigt har svaret på. Än.
Jag nuddar vid det ibland. Svaret är omfattande.
Det handlar om självkänsla, den obefintliga.
Det handlar om skeva mönster som passar som hand i handske.
Det handlar om våld.
Det handlar om skam.
Det handlar om konsekvenser av våld.

I sunda relationer är man ömsesidiga med varandra.
Man månar om varandra.
Och man värnar om sig själv.
Mår man inte bra försöker man lösa det.
Går inte det, då bryter man upp och går vidare.
Man är sin egen bästa vän.

I min typ av relation är man inte ömsesidig.
Den ena för, den andra följer.
Ju mer osunt det blir ju starkare blir bandet.
Man bryter inte upp.

Det finns ingen rim och reson i det, tänker människor i ens närhet.
Så tänkte jag många gånger själv. Att det finns ingen rim och reson i det här!

Men det gör det.
Det finns oerhört mycket rim och reson i det.
Om man vet något om våld i nära relationer.
Då är det här logiskt.
Det finns förklaringsmodeller som beskriver handlingsförlopp.
Det finns studier. Det finns fakta.
Det finns logik i överflöd.

Och det var när jag äntligen fick träffa människor med den här kunskapen
det började förändras.
K och L, återigen, mitt Lag.
De gav mig inga floskler.
Sådana som andra på Kliniken dumpat i mitt knä i stil med att
”du vet väl att du är värdefull”-jävla skitfloskler.
K och L pratade med mig, på mitt språk.
Framförallt besparade de mig skammen.
Inför dem kunde jag berätta.
Om vad som slet sönder allt som var jag.
Om hur gärna jag tog bort allt som var jag för att vara medräknad.

Och de lyssnade när jag sa att jag ville leva med honom resten av mina dagar.
Utan att lägga någon skuld på mig.
Ingen förberåelse. Ingen skuld.
Bara värme och förståelse. Och frågor som fick mig att prata.
Som fick mig att börja bearbeta. Som fick mig att börja förstå.
Som fick mig att förstå hur min barndom lett mig fram till den vuxna människa
jag är idag.
Hur mina barndomsupplevelser banade väg för den här typen av relation.

De förklarade och jag lyssnade. Tog in eftersom.
Gick framåt, snubblade och föll tillbaka.
Jag började tänka annorlunda.
Jag började göra annorlunda.
Men det krockade. Det krockade rejält med mitt liv utanför Kliniken.
Så jag gjorde inte så mycket annorlunda efter ett tag.
Det skapade situationer som inte var bra för mig.
Som slet mer än de hjälpte.

K, L och jag har pratat om det nu i efterhand.
Hur de upplevde att de drog mig åt ett håll och han drog åt ett annat håll.
När jag var i deras rum tog jag in vad de sa och ville arbeta mig längs den vägen.
När jag kom veckan efter var jag tillbaka i mina gamla spår och tänk igen.
För då hade jag varit med honom under helgen.
Han slet åt deras motsatta håll.
Och honom följde jag alltid hellre.
Mitt livs mest innerliga önskan, att vara sedd och medräknad av honom.
Och ville han inte ha förändringen jag hade med mig från Kliniken,
då ville inte jag heller ha den.
Den krockade med mitt liv ihop med honom.

Jag tänker mig att K och L nog jublade en smula när de nåddes av nyheten
att det var slut mellan honom och mig.

De hade pratat mycket med mig om hur jag tänkte mig livet utan honom,
medans vi fortfarande var ett par.
Jag beskrev det som döden.
Som det värsta tänkbara någonsin.
Vi kartlade och listade, och det var mörk läsning.
Jag var rädd för en hel del, som ett liv utan honom skulle innebära.
Men det fanns också en del saker som jag fann positiva.
Positiva när jag talade om dem, där och då på Kliniken, men som jag tillbaka
i mitt vanliga liv inte egentligen kände.
Jag kände det när jag hypotetiskt tänkte om det. På Kliniken, där allt känns
betydligt lättare än i verkligheten.
Hänger ni med?

Jag tror K och L långsamt ville ge mig möjligheten att smaka på hur livet
utan honom skulle vara.
Jag tror att de ville förbereda mig för vad de visste skulle komma.
Jag tror att de hade en aning om vad allt vårt arbete skulle resultera i.
På vad som händer när en självkänsla börjar byggas.
Ihop med en som dominerar genom att hålla en självkänsla låg.
Kanske, kanske hade de en föraning om att han skulle lämna mig.
Kanske visste de att jag skulle bli ointressant som partner för honom.

Jag minns fortfarande när jag mejlade dem den söndagskvällen då han gjort slut.
Jag var omtumlad, och mådde samtidigt bra.
Och var samtidigt dödligt rädd för att totalt krascha som människa.
För mitt livs värsta mardröm (förutom att mamma ska dö) hade ju just inträffat.
Och jag stod upp. Jag föll inte.
Jag kände mig lugn.
Men jag kände mig rädd. För det mänskliga haveri som låg och lurade i mörkret.
När skulle det slå om och slå omkull mig? Få mig att inte orka resa mig upp?
Min rädsla var så stor för just detta.
För jag hade i flera år gått och oroat mig för just denna dag.
Dagen då han skulle lämna mig.
Dagen då mitt liv, som jag kände det, skulle upphöra.
Dagen då jag skulle bli levande död.

Och där satt jag på kvällen, den söndagen och kände mig… okej.
Okej på ett bra sätt.
Sådär på ett smygbra sätt.
Jag vågade inte göra några stora rörelser.
Log jag, så log jag försiktigt.
Pratade jag om uppbrottet, så pratade jag försiktigt.
För om jag rörde mig för stort, då skulle jag kanske krascha.
Jag menar, kraschen måste ju vara på väg, inget annat var tänkbart.
Jag hade ju vetat det i så många år, hur jag skulle haverera som människa.
Så vart kom då den där lättnaden ifrån?
Den där känslan av ro i kroppen?
Den där känslan av frihet?

L svarade mig morgonen efter och jag fick en tid direkt.
Hon hälsade mig i korridoren som hon alltid gör.
Hon höjer handen och vinkar på håll, med ett leende.
Jag går mot henne, och hon lägger alltid armen om mig eller kramar mig.
Hon vet att jag älskar den hälsningen.
Hon vet att jag ler ända in i själen när hon gör så.
Hon gjorde så även den måndagen.
Och jag kände mig så jävla bra när jag gick fram till henne.
Jag kände mig så lätt. Hela jag flöt lätt omkring i omgivningen.
Mina steg, mina andetag.
Min kropp var ett med mitt sinne.
Friheten gjorde mina rörelser obegränsade.
Oron, min ständiga följeslagare i många år, fanns det inte ett spår av.
Jag andades frihet där jag gick bredvid henne i korridoren.

Hon förklarade lugnt att någon krasch inte skulle hända.
Cicci, du kommer inte att krascha!
Hon log. Jag log också.
Jag hade en fnittrig känsla i kroppen.
Det här var i juni och alltså mitt i semesterperioden på Kliniken.
Den vanliga terapin tar paus för att återupptas till hösten just denna period.
Vilket jag givetvis visste, och därför blev mycket tacksam för att jag faktiskt fick
en tid alls.
Att L då också erbjöd mig att komma tillbaka, varje dag om jag så önskade, fick mig
att dö en smula. (På ett bra sätt alltså.)
Jag bokade en tid veckan därpå istället.
Det kändes tryggt att ha en tid, trots att jag kände mig nästan stabil.
Ni vet, som en säkerhet ungefär.
Jag gick från Kliniken den måndagen med vetskapen om att jag inte skulle krascha.
En viss rädsla fanns kvar, minns jag, men den var klart hanterbar.

Hahahahaha, herregud hur hamnade vi här?
Jag skulle prata om skam, och nu befinner vi oss i en helt annan del av världen!
Hur i hela friden ska jag knyta ihop det här på ett bra sätt?
Går det ens?

I alla fall.
Mycket, låt mig säga allt, har förändrats sedan jag kom i kontakt med Laget.
Och att få komma med i gruppen ”Konsekvenser av våld” har öppnat mina ögon på ett
sätt som är milt sagt omtumlande.
Just för att vi talar mitt språk där.
Jag har en helt annan förståelse för mig själv nu.
Jag har en helt annan förståelse för andra i liknande situationer.
Nu förstår jag också hur obegripligt det här blir för utomstående.

Nu förstår jag vad som hände. Och jag förstår hur det kunde hända.
Det har varit viktigt.
För det mildrar skammen.
Den jag känner inför mig själv. Inför allt jag gjort.
Inför sättet jag levt mitt liv på.
Jag vet nu att allt jag gjort, ända ner till den mest paranoida del av mig själv,
har en förklaring.

Det är en lång väg kvar.
Många timmar kvar i den gruppens närvaro.
Många timmar kvar i Lagets närvaro.
Vilket känns tryggt. Nödvändigt.
Livsviktigt kanske till och med, om jag vill använda ett smulans dramatiskt ord.

Det mest viktiga är att jag rör mig.
Jag fastnar inte, utan jag är i rörelse.
Jag är precis där jag ska vara.
Att det kommer att ta tid att ändra mitt sätt förstår jag.
Jag är färgad av min barndom och mitt liv som vuxen.
Det arbetas inte bort i en handvändning. Utan det är en process.
Som börjar med förståelse.
Min bakgrund förändras inte, den är som den är.
Däremot kan jag lära mig att tänka annorlunda om den och om det som varit.
Jag kan lära mig att tänka annorlunda om mig själv.

Det lär inte gå spikrakt.
Jag är helt medveten om att jag vissa perioder kommer att förstöra allt i min väg.
Jag har gjort det gång på gång tidigare, med mitt destruktiva sätt att vara.
Och jag lär göra det många gånger igen.
Men perioderna mellan dessa slaktplatser blir längre och längre.
De där dagarna då hela jag skrattar är många numera.
Dagarna då livet liksom forsar fram i ådrorna blir fler och fler.

Det är något extremt kraftfullt som händer just nu.
Och jag är den mest tacksamma någonsin att få befinna mig mitt i det.