Tanken var att jag skulle skriva ett relativt allvarligt inlägg.
Jag har haft det i tankarna sedan igår.
Jag har, så att säga, gått och bearbetat det mentalt sedan igår.
Och i kväll hade jag planerat att få ned det i skrift.
Det visade sig inte bli så enkelt som jag tänkt mig.
Sinnesstämningen är prio 1.
Skriver jag något glatt, då är jag glad när jag skriver.
Skriver jag något allvarligt, då är jag allvarlig när jag skriver.
Skriver jag något sorgligt… ja ni fattar…
Annars kommer inte orden till mig.
De flyter inte som de ska.
Känslan blir inte rätt. Innebörden blir inte rätt.
Jag skulle inte lyckas förmedla det jag ville förmedla.
Förstår ni vad jag menar?
I afton är det alltså det allvarliga inlägget helt uteslutet.
Den sinnesstämningen är jag inte ens i närheten av, i skrivande stund.
Å ena sidan sitter jag och chattar med en grupp helt vrickade
människor jag träffat på Kliniken.
Det finns inte ett uns vett i någon av dem.
Tillsammans är vi mer än redo för inlåsning.
Jag fnissar så snoret sprutar…
Å andra sidan mailar jag med en alldeles underbar vän från förr,
och gör upp planer för den träff vi kommer att ha med varandra
inom kort.
Livet är således toppen såhär på tisdagskvällen.
Alla försök att skriva ett seriöst och allvarligt inlägg
är med andra ord lagda på hyllan.
Nice.