Glädjen har försvunnit.
Jag känner det i kroppen.
Den är tung. Den väger flera hundra kilo.
Jag orkar inte röra den.
Tankarna rör sig långsamt, knappt alls.
Jag orkar inte röra dem heller.
Jag stirrar tomt framför mig.
Ögonen är döda.
För jag känner mig död inombords.
Jag sover och sover.
Jag sover tack och lov djupt och gott.
Vilket är ofantligt skönt.
Antingen ligger jag i sängen, eller så ligger jag i ena delen av
soffan i mamma och pappas stuga.
Jag tycker om att höra dem omkring mig.
Jag sover gott ändå.
De stör mig inte, utan låter mig sova så mycket jag vill.
Sover som om jag ska sova ikapp flera år av sömnlöshet.
Jag känner hjärtats slag i kroppen.
Lugna och regelbundna.
Osvikliga.
Jag kliver upp då och då för att äta.
Har missat en del mål denna helg, jag har liksom tappat lusten att äta.
Jag vet inte ens vad jag ska skriva nu.
Orden finns inte i huvudet. De kommer inte enkelt, som de alltid annars gör.
Jag tror jag är en spillra just nu.
Vilket jag inte trodde jag skulle bli igen.
Inte nu, inte i mitt nya liv som känts så spännande, nytt och hoppfullt.
Men det svarta tog sig in här.
Inte under ordnade former i form av dåtid som jag känner till och vill bearbeta.
Utan under oväntade former.
Där något nytt dök upp, och rev sönder.
Rev upp och rev sönder.
Det känns så hårt att det kom när jag mår så bra med mig själv,
liksom har hittat en början på ett liv jag själv vill ha.
Ja, jag vet.
Jag ska inte fastna här.
Jag vet att jag ska samla ihop mig själv, resa mig upp och gå vidare.
Som alltid.
Jag blev bara så trött. På allt.
Uppgiven.
Precis, uppgiven är beskrivningen på hur jag känner mig i afton.
Uppgiven för att det kom in kaos i min nya tillvaro.
Den jag tyckte så mycket om.
Som jag försiktigt vågat börja hoppas på.
Men han kom åt mig här, lik förbannat.
Hans dynga smutsade ned det jag tyckte om, än en gång.
Så låt mig bara för i afton tillåta mig själv att vara trött.
Och att känna en hopplöshet och en uppgivenhet.
Det är de känslorna som för tillfället släckt det glada i mina ögon.
Släckt det glada som levt inom mig.
Kanske tar det i afton, kanske tar det några dagar, jag vet inget längre.
Jag fokuserar på att äta och sova.
Tillbaka till det mest primära.
Jag behöver få det att fungera.
Om jag fått någon respons på mejlet till J?
Nej.
Jag går inte och väntar på någon sådan heller.
Det viktiga är att han läst. Inte att han responar.
Men varje gång det plingar till i min mobil för sms eller mejl
drar en oro över mig.
Sliter i min mage.
Jag vet inte varför.
Kanske för att jag varit väldigt tydlig med honom om vad jag anser om honom.
Det har jag aldrig varit förr.
Det skapar en oro mitt i det nöjda.
Det är något som i all uppgivenhet känns bra.
Att jag skrev till honom. Tydligt och klart.
Det mejlet får mig att må gott.
Får mig att känna mig bra med mig själv.
Jag har gjort vad jag kunnat för att stå upp för mig själv.
Det känns utan tvekan mycket bra.
Sedan är jag själaglad för min nya piercing.
Jag fnissar till inombords varje gång jag ser mig i spegeln.
Den är inne i en läkandeprocess som tar många veckor.
Den är öm och kommer att vara så ett tag framöver.
Det handlar om att skölja munnen med saltlösning varje gång jag
ätit. Vilket, som ni vet, är ett ganska stort antal gånger per dag,
närmare bestämt åtta.
Morgon och kväll ska det sköljas med Corsodyl, för att munhålan och såret
ska hållas rent.
Sedan ska den tvättas utvändigt med saltlösning 1-2 gånger per dag.
Det är alltså en del arbete med att få den att läka.
Och det gillar jag verkligen.
Jag är även grymt nöjd med placeringen på den.
Can´t wait tills jag får sätta in en kortare stav, det kommer att
bli vansinnigt snyggt!
Så visst finns det ljuspunkter i uppgivenheten och hopplösheten.
Tajmingen för piercandet kunde inte ha varit bättre.
Over and out från en Degerman som inte riktigt är i samklang med livet just i afton.