… solen! För att slumpen inte är någon tillfällighet, som min goda vän brukar säga.

God morgon.

Idag är annorlunda.
Jag vaknade med en bättre känsla helt enkelt.
Tack vare den respons jag fick igår och nu på morgonen!
Tack, ni gjorde alla en skillnad.
Fantastiska ni!

Jag hade sannerligen ett djupdyk till gårdag.
No shit!

Gårdagsmorgonen inleddes alltså i chock då jag insåg att jag hade 350 kronor
kvar på kontot efter att räkningarna var betalda.
… 350 kronor!
En bilskatt på 2800 kronor, som jag lyckats förtränga, var det som
gjorde den hemska matten.
Paniken drog igenom mig när jag tittade på saldot.

Sedan blev jag rationell.

Kollade igenom frysen, japp där fanns matlådor lagade av föräldrarna,
Erika och mig själv. En intressant mix med goda och semigoda rätter.
(Jag är den som står för de semigoda rätterna…)
Kyckling och kött fanns också, vilket gör att jag har gott om råvaror
att laga mat på.
Skafferiet visade att pasta och ris fanns som räcker denna månad.
Kylen visade godkänt.
Det jag kommer att behöva handla denna månad är som vanligt frukt och grönsaker,
vilket kommer att gå fint.
Ost köptes på Lidl igår, de hade riktigt bra erbjudande på en hushållsost,
så den stora pjäsen kommer lätt och ledigt att räcka denna månad.
Och även nästa månad!

Maten är alltså ok:ad.
Tack och lov.
Jag äter gärna även hos föräldrarna lunch eller middag när det passar.
Jag trivs bättre med att äta ihop med någon, och de är glada över att ha
mig som matfrämmande.
(Säger de, så jag kör på den!)
Samt att jag brukar få med mig lite matlådor om det skulle visa sig bli
rester över.

Kollade igenom hygienbasbehoven.
Japp, tamponger fanns om mensen skulle få för sig att faktiskt dyka upp
denna månad, vilket jag hoppas att den gör.
Numera har jag även toapapper, tankdkräm och hushållspapper som räcker
för hela månaden.
Anki, tack snälla du! Hälsa Sara att ni var änglar som kom förbi igår.
Schampo, balsam, duschkräm, deo och lotioner för såväl kropp som ansikte finns.
Hygiensidan är med det sagt ok:ad också.

På det hela taget känner jag mig väldigt nöjd.
Mat och hygien, de 2 riktigt tunga posterna för ett välbefinnande är
under kontroll.
Mycket skönt!

Jag pratade med mamma igår om det ekonomiska läget.
Hon sa att de givetvis skulle hjälpa mig om jag ville det.
Snälla, fina mamma. Sådan underbar tur jag har!
Pappa gav mig även sitt tankkort med orden att jag kunde tanka Golfen.
Fina pappa, då det kommer till min bil ställer han upp väldigt bra!

Jag tittade över mina planer, vad som är inbokat den närmsta tiden.
Patriks 40-årsfirande är i morgon, lördag.
Det ser jag verkligen fram emot, och kommer med glädje att gå på.
Anna skickade mig ett sms där det stod att hon har vin till mig för festen.
Hur gulligt är inte det. Jag blev fånigt glad! Tack snälla du!
Så vad som gäller är alltså en present till Patrik.
Här kommer mammas erbjudande om hjälp in.
Tack och lov, för en present för att fira min goda vän med är lika
glädjande för mig att ge bort, som den (förhoppningsvis) är för honom att få.

Vidare i kalendern har jag några träffar med folk jag gillar i lunchform.
I och med min gbp är jag hyfsat ”liten” i maten, vilket leder till att
lunch för mig kan innebära en 90 grams hamburgare, en halv wrap med någon god röra,
eller andra måltider i storlek.
Det medför att mina luncher ute ofta ligger på runt 35-45 kronor.
Det gör att jag kommer att kunna ro iland en del av de träffar jag har inbokade.
Och några skjuter jag helt enkelt på tills nästa månad.
Det kommer att fungera fint!

Annars blir det en mycket lugn månad.
Erika och jag har bokat in träffar nästa vecka.
Jag, lyckliga jag, ska åter få agera testpilot till 2 nya rätter.
Om jag är lycklig över det faktumet, jajamän det kan ni hajja! 🙂
Som jag nämnde ovan har jag ett gäng matlådor från hennes köksmagi
i min frys, vilket får dagar mitt i veckan att framstå som fest!
(Och får av någon märklig anledning mina egenkomponerade matlådor att framstå
som smulans vanliga och lite… halvtrista, nåväl! 🙂 )

Så kartläggning skedde alltså direkt efter att saldot skrämt skiten ur mig.
Jag tog reda på exakt vart jag befann mig mat och hygienmässigt.
Tittade alltså över de träffar jag har inplanerat de närmsta veckorna.
Vilka jag kan behålla, och vilka jag behöver skjuta på.
Pratade med mamma och pappa om läget, varvid de erbjöd hjälp på var sitt sätt.

Läget är numera under kontroll.
Det blir inga som helst extravaganser eller utsvävningar denna månad.
Men basbehoven är numera under kontroll.
Puh, fatta vilken känsla, att ha läget under kontroll!
Paniken stillade sig.
Och ersattes av känslan av att jag kommer att fixa den här månaden, förvisso
med mycket vänliga och generösa människors hjälp, men likafullt.
Jag kommer inte att gå under.

När jag lade mig igår kväll kände jag mig trygg över den rådande ekonomiska härdsmältan.

Så med den morgonen, saldopaniken, kickade gårdagen igång.
Som skulle visa sig bli långt värre.
Vilket jag, tack och lov, inte hade en susning om då.

Jag berättade för er igår om mötet som slet omkull.

Jag skrev inlägget igår precis utifrån hur jag kände mig.
Ocensurerat.
Exakt hur det känns när saker och ting går precis åt helvete.
Jag skriver för mig själv, det är mitt sätt att hantera, att bearbeta.
Och som pluseffekt får jag er respons. Som var överväldigande.

Tack!

Ni kommenterade här på bloggen.
Jag fick mejl och sms som kramade om och värmde.
Kraften i det var (ÄR) enorm.
Ett tack känns litet och platt.
Jag önskar jag kunde förmedla hur det känns. Responsen och värmen.
Och därmed kunna säga något större än det lilla ordet tack.
Vet med er att just era rader, de ni valde att inte bara tänka, utan som ni
faktiskt skrev ner och även skicka, de gjorde skillnad.

Det skapade en chans för mig att se på mig själv och situationen med
andra ögon.
Med ögon som inte är så färgade av mig själv.

Jag pratade också med mamma.
Hon såg direkt jag klev innanför dörren att något inte var som det skulle.
Jag var otroligt irriterad och stingslig.
Hade ingen lust att prata, signalerade jag, men ville inget hellre än att
hon skulle fråga vad som var galet.
Vilket hon gjorde.
Så jag berättade om mötet.
Det kändes bättre efter att vi pratat.
Hon lyssnar bra, min mamma.

Sedan satte jag mig ner och skrev blogginlägget.
Jag läste igenom det nyss. Men ögon och känslor som sovit en god natts sömn.
Likafullt kan jag relatera precis till hur jag kände mig igår.
Och då hade jag alltså ändå lugnat ner mig en smula, när jag skrev det alltså,
eftersom jag pratat med mamma just innan.

Ändå skär det i hjärtat när jag läser det.
Så hårt jag sliter i mig själv.
Kräver av mig själv, tänker om mig själv.
Som en fejk och som en fuck-up. Som den som sviker mig själv, föraktar mig själv.
Jag känner det fortfarande idag, känslan finns delvis kvar.
Härdsmältor av gårdagens mått rinner inte av bara sådär.

Men efter så många snälla, kloka, varma och medkännande ord som jag fick igår
och har fått idag, så känner jag mig vänligare med mig själv.

Jag mejlade även Laget igår.
Som nu på morgonen har responsat.
K och L, finaste Laget.
K mejlade ord som jag kan relatera till. Som jag förstår.
Förnuftsmässigt följer jag med, utan tvekan, men även känslomässigt.
K pratade till mig precis så jag förstod, så hela jag förstod.

L sms:ade från sin lediga dag.
Hon hade nåtts av mitt haveri genom min blogg.
Samma vänlighet i orden. Samma påminnelse om förståelse för situationen.
Som jag kan relatera till.
Ihop med ett kort. På 2 hundar. Herrarna J och P.
De står nämligen för någonting. Som vår grupp vet exakt vad vi pratar om.
Vi kallar det ”J-situationer”.
Jag ska skriva ett helt inlägg om vad en J-situation är.
Det är faktiskt en av de bästa och mest målande beskrivningar som gränslöshet
kan erbjuda.
Som kom helt otippat i form av en mycket glad och nyfiken labradorhanne.
Jag älskar uttrycket, som myntades bara för någon vecka sedan.
Det är så talande. Det går inte ta miste på. Och det vänder känslan helt om.

Och den bifogade bilden på dessa svarta herrar, den fick mig att le.
Den fick mig att skratta till mitt i allt det allvarliga.
Vissa saker tar liksom genvägen rakt in i känslorna, och sms:et med
det bifogade fotot gjorde absolut det.
Pang, leendet, den glada känslan, den sköt rakt in i kroppen.

Laget, mitt Lag, har jag någonsin sagt att jag har det bästa Laget? 🙂

Så vad leder det till idag?
Vart befinner jag mig idag?
Rent lägesmässigt i soffan för tillfället, med datorn i knäet.
Senare kommer jag att gå en riktigt lång promenad med Alice.
Jag behöver få in ren luft i mina lungor, sval och fräsch luft.
Som gör att jag känner mig ren.
Liksom gör att jag kan tänka mer klart.
Hantera situationen mer klar.
Förnuftet är med.
K och L gjorde det mycket klart, nu på morgonen, vad mina känslor igår
handlade om.
Varför jag reagerade som jag gjorde.
Precis vad som gjorde att jag stannade och pratade.
De talade till mitt förnuft. Och till mina känslor.
Och L tog också genvägen till känslan i och med fotot.
Vilket även K gjorde, för hon skrev också till mig om J-situationen.

Så en promenad där jag njuter av luften ute, Alice sällskap och det
fina med att pressa kroppen hårt.
Att solen faktiskt skiner idag, det är underbart, och kan knappast vara
en slump.
Nej ni, idag tror jag minsann att den skiner just för att knuffa mig i
riktning mot vackra platser i livet, inom mig själv.

Precis den kombinationen vill jag skapa mig denna förmiddag.
För på det viset kommer jag i det läget då jag har lättast för att
ta till mig känslan, att ändra den menar jag.
När jag gör ovanstående saker mår jag grymt bra, och ihop med
solsken, ja då är läget ultimat för att känslan i kroppen och i sinnet
ska ljusna.
Hur skulle den inte kunna? 🙂

Och då ska jag läsa allt som skrevs till mig igår, och idag, igen.
Jag har alla ord i huvudet redan.
De kommer att mjukt glida omkring i mitt medvetande under promenaden.
Och när jag då kommer hem, sätter mig ner och läser allt igen, då
kommer känslan att följa med.
Det är jag i det närmaste säker på.
För jag har alla förutsättningar.

Vilket borde leda till att jag känner mig mer vänlig gentemot
mig själv och mitt agerande och mina känslor från igår.

För den känsla jag hade igår, om mig själv som den patetiska jävla
fuck-up jag är, den var inte bra.
Den var våldsam.
Den är våldsam.
Den är destruktiv.
Den får mig helt ur balans.
Den får mig att tappa hoppet om en förändring.
Den får mig att tappa hoppet. Punkt.

Jag behöver vrida det hela rätt.
Så jag kan titta på mig själv i spegeln utan att vända bort blicken i självförakt.
För det stället, mina vänner, det är helvetet.
Och där ska ingen av oss befinna oss.
Vi ska vara på ställen som är långt mer vänliga för oss själva än så.

Och efter samtalet med mamma, er underbara respons och mitt Lags
aldrig sinande vänlighet och tålamod kommer det att vända, såväl i förnuftet som i känslan.
Det är jag övertygad om.

Tack snälla ni.
För att ni läser det jag skriver. Och för att ni svarar när jag behöver det.

Erika mejlade mig nyss.
”Jag bjuder på biff med bambuskott och vitt vin ikväll om du har tid och lust.”
Och det har jag sannerligen.
Casa Hawk är verkligen stället jag har lust att spendera min kväll på.

Det här blir en bra dag.
Visst känner ni det också?