Som fan läser bibeln.

Idag var dagen då världen fick hjärnsläpp på er Cicci.
Jajamän, två gånger inom loppet av en timme, till och med.
Jag blev mycket förvånad.
Faktiskt.
Båda kom helt oväntat.

Jag blev rasande. Och trött. Så in i helvete trött. På allt.
Dock så såg jag till att ta tag i den ena situationen direkt.
Jag må vara konflikträdd, men när jag blir förbannad och tycker att folk har tappat förståndet totalt, då finns ingen konflikträdsla hos mig.
Grejen är att jag gillar den här personen och kände att jag ville bemöta hennes ord om mig.
Det ledde till ett bra samtal.
Vi bollade hit och dit hur vi tänker och hur vi känner inför saker och ting.
Det visade sig att vi förstod varandra.
Tyckte jag. Och jag hoppas hon kände detsamma.
Det var en glad och nöjd jag som skildes från min vän vid lunchtid.

I det andra fallet blev jag mycket förvånad.
Så till den milda grad att jag läste meddelandet tre gånger innan det liksom sjönk in vad personen faktiskt skrev till mig.
Jag är inte van att andra lägger ord i munnen på mig, eller på annat vis bestämmer betydelsen av mina ord.
Det förvånade mig mycket.
Det störde mig mycket.
Kanske att det faktiskt gjorde mig besviken också…

Jag känner att jag kunde ha struntat helt i den efterfrågade ärligheten.
Det finns ingen anledning till någon sådan om den andra ändå ska ha tolkningsföreträde till mina ord.

Det är nämligen väldigt sällan jag är uppriktig.
Jag läser oftast av andra människor, och speglar.
Låter bli att visa just något av mig själv.
Med den här personen valde jag att göra annorlunda.
Dels för att jag själv ville, men även för att det var vad som efterfrågades av mig.
Nu ångrar jag det.
Jag skulle inte ha visat mig själv så tydligt.
Jag kommer inte att göra det igen.

Därför blev jag bara så ruskigt trött och less på allt när förmiddagen började med dessa hjärnsläpp.
Känslan av hopplöshet drog in över mig.

Jag behöver värme den här veckan.
Just för att jag, trots att Vickan befinner sig på samma plats som jag själv i skrivande stund, känner den där förlamande tomheten redan nu. Innan hon ens ha farit.
Ångesten kommer slitandes över mig.
Jag dövar den på alla sätt jag kan.
Det destruktiva hos mig visar sig på många plan.
Utan att jag behöva ta avstånd från henne.
Tvärtom, nu vill jag ha henne i blickfånget hela tiden.
Som om jag inte kan se mig less på henne.
Som om jag inte kan höra mig less hennes röst.
Jag blir inte ens galen på den totala oordning som råder i stugan.
Det är liksom ett milt kaos av saker överallt.
Inte ens det bekommer mig längre, och då är det illa, I tell you.

(Den underbara bilden här intill är googlad och bor här.)

Det här är ett av de värsta lägena i mitt liv.
Jag får en fruktansvärd separationsångest. Varenda gång.
Det slår aldrig fel.
Och då behöver jag känna att jag inte är ensam.
Inte för att jag är ensam på något sätt, alls. Jag har fint folk omkring mig.
Utan det är mer känslan av ensamhet som lamslår mig.
Som gör mig ledsen.
Som får mig att längta efter värme och vänlighet.
Fast jag samtidigt helst av allt vill gå under jorden ett par dagar.
Liksom skita i allt. Bara vara själv.
Boka av precis allt.
Vilket jag inte ska göra.
Många är gångerna då Laget och jag på Kliniken har pratat om detta.
Mitt destruktiva sätt att hantera ångesten.
Den blir värre om jag bokar av. Det gäller att hålla fast vid de saker jag har bokat upp.
Det kan förvisso kännas oöverstigligt jobbigt att fara iväg på grejer, men när jag väl är där brukar jag ha roligt.
Och det är vad jag ska hålla mig till den här gången.
Då blir inte svackan bråddjup. Den blir heller inte långvarig.
Jag har teori för en livstid gällandes ångestproblematik.
Nu gäller det att göra annorlunda.
Att bita ihop och bara göra. Punkt.

Det här är inte en vecka i min smak.
Förutom det absolut fantasiska med att jag får umgås med min syster förstås!