Det är inte riktigt muntra dagar dessa dagar.
Våren gör mig låg i år precis en hel del andra år.
Vilket betyder att inget tråkigt eller jobbigt hänt, utan att våren i sig
knäcker en del. Får mig att börja se och känna mörker.
På det där sättet att jag inte gillar något med varken mig själv eller sättet jag lever på.
Hehe, omfattande missnöje skulle man kunna kunna benämna det hela som.
Det är givetvis en övergående fas, likafullt är det där jag befinner mig just nu.
Därför kändes det väldigt trevligt med ett avbrott när jag idag
mötte upp Linko för lunch.
Vi har inte träffats mycket de senaste månaderna vilket gjorde att dagens träff kändes
väldigt rolig (och alldeles för kort!)
Även i år har hon en slutspelsfrisyr som knäcker ben!
(Jag har skamlöst snott bilden av hennes frisör Lotta Nordlund.)
Extra kul var det att på samma matställe som Linda och jag befann oss på möta kända
ansikten egentligen hemmahörande i Norsjö.
Att stå och prata med Fia några minuter förgyllde sannerligen min dag idag!
Med det sagt, dagen idag känns inte riktigt så mörk.
I övrigt är en av mina prion just nu angående mitt mående att få ordning på sömnen.
Sedan jag började äta Atarax för just sömnproblem har den förbättrats avsevärt.
Jag har slutat vakna var tionde minut som tidigare, vilket absolut har gjort
att jag vaknar snudd på utvilad. Den känslan hörrni!
Jag har även under dessa månader börjat drömma. Vilket är ganska trevligt, må jag säga.
Förut sov jag så korta stunder att jag sällan upplevde att jag drömde.
Givetvis gjorde jag det, men jag uppfattade det aldrig.
Med hjälp av Ataraxen drömmer jag långa drömmar som jag kommer ihåg dagen efter.
(Mycket sällan är de av mardrömskaraktär, tacksamt nog!)
De senaste två veckorna har sömnen dock försämrats.
Tabletten ger mig känslan av att vara trött, men väl i säng kan jag ligga vaken i timmar.
Och när jag väl somnat vaknar jag gång på gång.
Absolut inte lika ofta som innan Ataraxen, men på en fyra-timmars-natt vaknar jag
omkring tjugo gånger. Vilket gör att jag inte längre vaknar utvilad.
Antalet timmar i sig blir lite för få samtidigt som de hackas upp till något som
inte kan kallas sammanhängande.
Jag är tillbaka i det läge där jag börjat nattsudda just för att jag inte är det
minsta trött.
Väckarklockan ringer givetvis samma tid på morgonen oavsett vilket klockslag jag
gjort natt. Så en del trötta dagar har infunnit sig de senaste två veckorna.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det här.
Om jag inte ska göra något alls, utan tänka att det bara är en övergående fas.
Eller om jag ska öka dosen Atarax.
Jag är informerad om att dess verkningsgrad kan plana ut och det därför kan
bli tvunget att höja dosen för att få samma effekt som tidigare.
Jag är bara av någon anledning, ännu okänd för mig, inte helt sugen på en dosökning.
I det här läget är det kanske ingen brådska egentligen. Jag har bara sovit dåligt
i två veckor, vilket inte gör att det är något krisläge riktigt än.
Jag tänker ge det två veckor till, liksom observera och kartlägga min sömn mer noggrant.
Skulle läget vara oförändrat dåligt då kommer någon ändring att behövas göras.
Jag har testat många saker i jakten på sömnen under åren.
Tagit reda på om jag ska kvällsfika, i sådana fall vad och hur nära inpå sänggående.
Om och när varm dusch fungerar.
Hur jag ska varva ned. Om det är att ha helt tyst, ingen musik, dator eller tv.
Om det är att läsa en bok, tidning, lösa korsord eller bara lyssna på lugn bra musik.
Avslappningsövningar i olika former.
Jag har tagit reda på hur sent jag kan motionera innan sänggående.
När på kvällen/natten jag har störst chanser att somna och sova med så lite
uppehåll som möjligt.
(Utan tablett somnar jag och sover bäst mellan 03.00-09.00. De är dock knepiga
timmar att kombinera med ett jobb dagtid.)
Jag har provat en hel del de här 20-23 åren jag haft problem med sömnen.
Jag har hyfsad koll på vad som fungerar för att göra min sömn så ultimat som
möjligt i sin dålighet.
(Spikmatta alldeles innan sänggående har visat sig fungera väldigt bra för mig,
by the way.)
Jag gillar när det finns mycket man kan påverka själv, det ger en hoppfull känsla.
Har ni några okonventionella tips för att förbättra sömnen, hit me!
Jag har provat klassikerna ett par varv vilket gör att jag är helt öppen för
icke-traditionella sömnfrämjande tips.
Jag accepterar också att jag förmodligen alltid kommer att ha viss knepighet då
det gäller min sömn.
Att jag måste ha väldigt mörkt när jag sover är tämligen enkelt att ordna, där persienner
eller rullgardiner inte gör rummet mörkt nog sover jag med ögonmask under det
ljusa halvåret.
Då blir det i det närmaste kolsvart.
Jag är väldigt ljudkänslig när jag sover. Det är lite knepigare att lösa.
Öronproppar tänker vi alla direkt, vilka däremot inte är något alternativ.
Jag har provat många gånger, de stänger ute ljud relativt bra vilket egentligen skulle
göra dem ultimata.
Om det inte vore för att jag har ett enormt behov av att inte stänga ute ljud.
Moment 22 någon?
Jag måste veta om någon smyger sig på mig samtidigt som sömn för mig kräver
väldigt tysta miljöer.
(Haha, jag inser att det låter helt vansinnigt, eftersom folk som regel inte har
människor smygandes i deras hem eller i deras sovrum.)
Men här krockar mitt nuvarande liv med mitt förflutna.
Stänger jag ut ljudet från grannarnas nattliga toabesök, spolande i kranar
eller brevbärarens steg i trappen när denne delar ut Norran stänger jag även
ute chansen att vakna om någon smyger sig på mig.
Att veta att jag vaknar vid minsta ljud är en försäkring.
Inte för att situationer tidigare hade gått undvika trots det, men att vakna vid
minsta ljud gav mig en chans att åtminstone hinna vakna innan personen var
framme vid mig.
De sekunderna, ibland minuterna (man lär sig fort mönster och vad de innebär)
var väldigt viktig för mig.
Är väldigt viktiga för mig.
Vetskapen om vad som skulle hända redan några sekunder innan spelade
väldigt stor roll för mig.
Om än jag låtsades sova.
Nu lever jag ju inte så längre och har inte gjort så på några år.
Men barndom och vuxen ålder där beredskap på något sätt varit en fråga om mental
överlevnad gör att jag inte kommer till rätsida med att jag ju är fullkomligt trygg
där jag ligger i min säng.
Jag kan liksom inte förmå mig att använda öronproppar. De gånger jag testat
har jag inte sovit mycket alls.
Det har förvisso varit behagligt tyst. Men att försöka sova med vetskapen att jag
inte skulle vakna vid fara var inte ultimat för sömn.
Än en gång, jag VET att ingen smyger sig in hos mig. Jag menar, jag har liksom låst
ytterdörr, bor på tredje våningen i ett hyreshus med låst port.
Det blir i stort sett inte mer tryggt än så.
Förnuftsmässigt är jag helt och hållet med.
Men känslorna har jag, än så länge, inte lyckats få med mig på förnuftståget.
Jag tror det är därför Atarax (och Lergigan tidigare) hjälper mig.
Jag blir trött av dem. Och jag slipper väldigt mycket av oron som är förknippad
med att gå och lägga sig.
De tar bort något med den där känslan av sårbarhet och hjälplöshet.
Antar jag.
För annars skulle det ju kunna bli precis tvärtom, att jag inte kan äta den typ
av medicin just för att jag vet att jag inte kommer att vakna lika lätt.
Vilket i sig är en stor fara.
Men här talar förnuftet liksom högre än känslan.
Och när tröttheten väl kommer så är jag helt okej med att lägga mig och veta
att det inte är säkert att jag vaknar när grannar och brevbärare rör sig i
huset under natten.
Det är förmodligen det som gör att jag tycker om att gå och lägga mig efter att
jag druckit alkohol.
Jag sover vedervärdigt dåligt när jag är berusad, som regel vaknar jag endast några
få timmar senare helt oförmögen att somna om där vid 6-snåret.
Men det gör mig inte speciellt mycket, för berusad vid sänggåendet gör att
jag inte känner någon rädsla alls. Ingen oro. Ingen ångest.
Jag liksom lägger mig ner fullkomligt trygg.
Vilket i och för sig är den största sannigsförvridare överhuvudtaget.
För i berusat tillstånd blir det inte mer hjälplöst än så.
Nu skulle jag aldrig sova över hos någon jag inte kände mig fullkomligt trygg med.
Nej, nej, det skulle vara direkt idiotiskt.
En jag påverkad av alkohol har en historia av att inte riktigt sätta de gränser
jag borde sätta. Vill sätta.
Det är ett par år sedan det blev kristallklart. Sedan dess väljer jag omsorgsfullt
med vilka personer jag dricker alkohol ihop med.
Vilket har visa sig vara en bra idé.
Likafullt, alkohol på samma sätt som Atarax gör att jag går och lägger mig
med en känsla av trygghet.
Att då sömnen blir en dålig sådan just för att alkohol är sömnstörande gör mindre.
Vet ni, just nu slår det mig att det finns saker som verkligen är bra med
den här bloggen.
Ja alltså inte bloggen i sig, mer hur jag i den skriver och tänker på ett
sätt som vissa gånger ger mig snudd på aha-upplevelser.
Hahaha, er Degerman har dessa minuter jag skrivit ovan nämnda rader kanske
för första gången i hela mitt liv snuddat vid den verkliga orsaken till
mina sömnproblem.
Jag växte upp med ett behov av att vara vaksam.
Att ha en pedofil periodvis i min närhet gjorde det mycket viktigt att ha koll.
Utgången blev densamma oavsett om det var dag eller natt, men när det hände
dagtid visste jag vad som skulle hända innan det hände.
Man lär sig känna igen osynliga tecken.
Att ur sömnen bli väckt var en helt annan sak.
Vilket gjorde att ens sekunder av vakenhet spelade stor roll.
Det är svårt att förklara. Skillnaden för mig är milsvid, men jag vet inte riktigt
hur jag ska förklara den.
Väcktes jag med honom bredvid mig var jag oförberedd.
Viktiga sekunder minskade den oförbereddheten.
Dagtid kunde jag veta vad som skulle hända hela dagen likaväl som jag andra gånger
inte hade någon aning förrän just sekunderna innan.
Det skapade en vaksamhet. Behovet av att ha koll och läsa situationer blev avgörande.
Oftast spelade det ingen roll för utgången, men vid några tillfällen gjorde det att
jag kunde ta mig ur situationen.
De tecken jag ständigt sökte var tveeggade.
Det gav en fruktansvärd ångest att veta vad som skulle hända.
Samtidigt som samma tecken gjorde att jag vid några få tillfälle såg dem i
sammanhang som gjorde att jag kunde ta mig ifrån situationen.
Men vad de framför allt gav mig var möjligheten att göra mig själv stum.
Den stumheten kräver förvarning. Om så bara sekunder av förvarning.
Stumheten tar nämligen bort delar av rädslan, för mig.
Den tar bort delar av den fruktansvärda rädslan som blir när allt är för sent.
När det inte finns någon utväg.
De gångerna tycker jag mycket om stumheten.
Den nynnar lugnande i mitt huvud nämligen. Det har den alltid gjort.
Mjuka toner.
Jag hör dem när rädslan övergår till panik, när vägarna ut är stängda.
Rädslan är då fortfarande så skrikande, men jag har skydd mot dess panik.
Det är oerhört viktigt.
Stumheten gör det möjligt för mig att sjunga mjukt i mitt huvud.
Jag är inte längre där.
Det som nu händer nu, händer inte riktigt mig.
Mina vänner, tänk hur ett inlägg om dagens trevliga möten samt rader om
sömn som behöver förbättras lyckades landa oss här.
Där sömnproblemet kvarstår men samtidigt fått en annan innebörd.
Oväntat.