”Fundera inte så mycket”, ”ryck upp dig”, ”du ska se att det ordnar sig”,
”skärp dig”, ”du blir så enkelspårig”, ”tänk positivt”, ”du oroar dig alldeles för
mycket i onödan”.
Jag har hört dem alla.
Och varenda gång har jag känt mig missförstådd och osynlig.
Jag vet att allt ovan sades av vänlighet och omtanke för mig.
Utan tvekan sades det med omsorg för mig.
Men med den olyckliga följd som blir när man inte förstått vad det handlar om.
Istället för att skapa en närhet, skapades en bredare klyfta.
Vilket berodde på mig, i huvudsak.
För det var jag som inte lyckades förmedla vad jag kände och tänkte.
Mina ord, tankar och känslor var bara små fragment av allt jag egentligen ville
säga och berätta.
Men jag saknade ord.
Jag saknade förståelse för vad som hände själv.
Därför ska givetvis ingen skugga falla på de som ville hjälpa med ovanstående meningar.
De gjorde sitt allra bästa utifrån en situation som inte gick att förstå.
Som jag aldrig lyckades förmedla.
Utan när jag än en gång började prata, för den hundrade gången i ordningen, hörde den
som lyssnade samma sak som hundra gånger tidigare.
Och kände samma hopplöshet som hundra gånger tidigare.
För dem var det här enkelt.
”Gör si eller så”. Underbara, varma och goda råd har jag fått många av.
Och jag har sällan kunnat ta till mig dem.
Vilket naturligtvis frustrerade mig såväl som dem.
Jag kände att det måste vara något fel på mig.
Varför kunde jag inte bara göra? Det här var enkelt. Det var jag som komplicerade
till det hela.
Det måste vara något allvarligt fel på mig.
Runt, runt gick tankarna och känslorna.
Jag hörde rådens braighet, men klarade sällan och aldrig att följa dem.
Av den anledning att den som gav rådet och jag, aldrig befann oss på samma nivå.
Vi var kanske till synes på samma plan, men i verkligheten fanns oceaner av skillnader
mellan oss.
Först när jag fick kontakt med Kvinnojouren kände jag förståelsen för det jag så desperat
försökte sätta ord på.
Hon tittade på mig. Lät mig prata och prata. Orden ville aldrig ta slut.
Jag pratade helt utan rädsla för att framstå som galen. Som om jag inbillade mig allt.
Jag pratade inte längre med den självcensur jag alltid annars gjorde, av rädsla för att
framstå som helt dum i huvudet, som inbilsk eller som paranoid.
Orden forsade.
Hon ställde följdfrågor som visade att hon förstod. Hon pratade själv, med mina ord.
Min igenkänning var total.
Jag nämnde min barndom i förbifarten. Hon drog de följder som min barndom har till mitt
vuxna liv, som några år senare skulle komma att dominera arbetet på Kliniken med
K och L.
Jag visste efter mitt samtal med henne att jag inte på något sätt var galen.
För mig var det enormt att bli förstådd.
Att mina ord förstods. Och inte vändes till min oförmåga att styra upp en situation.
Min oförmåga att styra mitt eget liv.
Jag fick den förståelse för mig själv som jag behövde.
Jag hade alltid känt att det var mitt fel att jag hamnat i det här.
Att jag fick skylla mig själv eftersom jag inte kunde sätta gränser, eller följa
goda och väldigt bra råd.
Jag tog skiten från mig själv, och jag tog skiten från min omgivning.
Jag visste alltid att det var helt galet.
Att det inte stämde.
Att jag aldrig givit mitt medgivande till det här.
Men i en värld där vi alla förväntas kunna sätta gränser för vad vi vill och vad
vi inte vill, då faller sådana som jag mellan stolarna.
Och tar oss inte upp.
Vi blir liggandes undrandes vad fan som är fel på oss.
Varför vi inte bara tar och skärper oss.
Andras förakt mot mig och mitt sätta att vara.
Mitt eget självförakt.
Och känslan av att det här är så grymt orättvist.
Allt detta för att jag inte hade orden att förklara.
Kombinerat med människor runt mig som inte hade erfarenheten att förstå.
För det är endast, och då menar jag uteslutande endast folk med liknande erfarenhet av
det här som förstår. Som kan förstå till fullo.
Kanske människor som levt i närheten av sådana här situationer förstår lite bättre.
Att de förstår det maktlösa i det hela.
Men ändå stannar kvar. Och finns.
Kanske tror andra att de förstår, men jag kan avfärda det direkt.
Du har inte en chans i helvetet att förstå.
Och var glad för det.
Var oerhört glad för det.
För det är jag. För din skull.
För det betyder att du själv aldrig blivit utsatt.
Vilket är oerhört gott.
Och nej, det är inte min mening att vara orättvis här. Att förringa all hjälp jag fick.
Timmar och åter timmar av funderingar, frågor, ältande som gick runt, runt.
Jag slet ut mina vänner till bristningsgränsen.
Jag satte vår vänskap på prov bortom vad den egentligen borde ha klarat av.
Jag i min desperation och oförmåga att förstå, jag försökte få dem att förstå
det jag inte själv förstod.
Vissa försvann på resans gång. De behövde rädda sig själva från det som var jag.
Det våldsamt destruktiva som var jag. Som delvis är jag, fortfarande.
Katta och Erika blev kvar.
Varenda gång jag tärde på oss. Varenda gång jag använde dem för att leva själv.
Det är smärtsamt att tänka på det.
Gråten sliter i mig när jag tänker på dem, för att det är så ohyggligt smärtsamt
att tänka på vad jag gjort mot oss.
Att de i stället för att lämna mig och rädda sig själva, blev kvar hos mig.
Och de förstod till en viss gräns, de gjorde sitt absolut bästa utifrån den
situation som var.
Jag tänker på hur värdefullt det var.
Omän vi inte förstod varandra så fanns omtanken där.
Och de gånger jag var med dem så var jag glad. Omän jag var ledsen.
Ofta såg jag nog väldigt glad ut, just för att det ibland var de enda gångerna
jag kände mig trygg och någorlunda avslappnad.
Den timmen jag var där så kunde jag andas.
Jag fick en paus från mitt liv, omän jag pratade oavbrutet om just mitt liv.
För en timme slapp jag mig själv.
Jag kunde ibland skratta uppsluppet, som om det inte fanns några problem i välden.
Känna inom mig att här vill jag vara kvar för alltid.
Bara för att i bilen hem känna hur snaran drogs åt, hur skrattet försvann, hur oron
kom över mig igen.
Ångesten som en kall, blöt filt runt min hela existens.
Det var år senare K och L kom in i mitt liv. Som vi blev Laget.
Där klickade det.
På sätt som det aldrig gjort i psykets regi förr.
Helt plötsligt slapp jag idiotiska floskler som ”alla människor är lika mycket värda,
det gäller även dig, visst vet du det?”
Jag menar, säg den mening till den som inte känner något egenvärde, och helt plötsligt
befinner vi oss på var sin sida av jorden.
Och du som psykolog/terapeut har inget längre som får mig att vilja säga ett enda djävla
ord till dig.
Någonsin.
Du har förbrukat mitt förtroende med att utgå från att jag känner egenvärde, att jag
känner kärlek och respekt för mig själv.
Så grundläggande misstag gjorde att jag kom att sitta av tid i olika arbetsrum.
För de tog inte reda på vart jag befann mig. Och helt plötsligt fanns inget hos mig som
ville berätta.
En annan terapeut sa till mig att ”tror du verkligen han (syftat på J) menade det
så, han älskar dig, varför skulle han mena något sådant?”.
Och där dog den terapeuten, inte bokstavligt eller så, men han gjorde det fatala
misstaget att ta något för givet. Utan att ha tagit reda på situationen.
Han sa något som en ”vanlig” person förståeligt nog kunde ha kläckt ur sig.
Men när han, som professionell, tog för givet att han greppat situationen, och alltså
missade så fatalt, då upphörde han och jag att fungera.
Han visade att han inte tagit in eller accepterat att jag kände som jag gjorde.
Ett sådant misstag från en terapeut/psykolog kan bli ett direkt avgörande.
För där och då dog mitt förtroende för honom.
Och förtroenden som är brutna mellan behandlare och patient går inte laga.
I alla fall inte för mig.
K och L kom aldrig att ställa några så dumma och idiotiska frågor till mig.
Jag vet inte varför de aldrig gjorde det.
För att de hörde mig, det jag sa och det jag inte sa?
För att de tog reda på vart jag var, på vem jag såg mig själv som.
Med vänlighet och total respekt.
Jag vet inte. Men något annorlunda var det med dem. Utan tvekan.
18 år av terapi senare, och helt plötsligt fanns några som gjorde skillnad.
Deras sätt gjorde att jag byggde upp ett grundmurat förtroende för dem.
Deras sätt att se mig och bekräfta mig.
Att jag inte är galen, inbilsk eller paranoid.
De förklarade istället varför jag uppfattar mig själv som galen, inbilsk och paranoid.
De pratar om mönster.
De pratar om överlevnad.
De pratar om dåtid som formar nutid.
De pratar om vikten av att förstå.
Om att känna förståelse och medkänsla med sig själv.
De pratar om vikten av att vara sin egen vän.
Om vikten av att bygga upp sin självkänsla så gränssättning börjar bli möjligt.
Vi drar inte alltid jämt i vårt Lag.
Absolut inte.
De är fördjävliga ibland.
Jag är fördjävlig ibland.
Jag får slita arslet av mig.
De får slita arslet av sig.
Jag blir ibland desperat, frustrerad och förbannad.
Men likafullt så fortsätter vi. Lika oförtrutet som alltid.
Jag vet att de gör det för min skull.
Jag berör dem. Min historia berör dem. Det som hänt mig berör dem.
Jag förstod det inte i början. Utan tänkte att jag är jobb för dem, precis som
alla andra patienter de möter.
Men jag vet numera att jag är mer än så för dem.
De visar mig det både nu och då.
I ord, i handling, i gester.
De får mig att känna mig speciell.
Vi har lång väg kvar med varandra.
Jag är glad att jag har dem vid min sida. De är den trygghet jag själv inte är.
En dag är vi så klara som vi kan bli med varandra.
En dag kommer jag inte att träffa dem något mer.
Men jag är rätt säker på att när den dagen kommer så är det den bästa känslan ever.
Att veta att jag är trygg och stabil i mig själv.
Att jag är det utan att de står på var sin sida om mig.
Istället kommer vi att springa ihop med varandra på olika ställen runt om i stan,
och då kommer vi att höja handen och vinka glatt till varandra samt ge varandra en
riktigt varm kram.
Och ses vi bara på håll så kommer jag att visa dem min segergest, och då vet de
med all tydlighet hur fantastiskt jag mår.
De gav mig mitt liv tillbaka, för att de aldrig gav upp.
För att de aldrig ger upp.
De har kämpat så hårt med mig om självmedkänsla, om egenvärde och om gränssättning.
Hela tiden i motvind.
Jag har förstått, men inte kunnat ta till mig det hela.
För på ena sidan av mig stod de, och på andra sidan stod J.
Och honom skulle jag ha följt så långt som det krävdes.
Det blev mer och mer slitningar det sista året.
Min operation förändrade mig, fastän jag kämpade hårt för att vara densamma Cicci.
Så folk skulle känna igen mig, och inte tycka att jag blivit en annan person
bara för att jag gick ned i vikt.
Jag vill aldrig att någon ska känna eller tycka att jag tror att jag är förmer än någon annan.
Att min nyvunna smalhet skulle ha gjort att jag någonstans tycker att jag är bättre än du.
Jag gissar att det är fantasifoster i mitt huvud.
För jag har bara mötts av grundmurat stöd och uppmuntring i och med min kropps förändring.
Jag har aldrig stött på någon typ av missunsamhet, tvärtom.
Min omgivning har varit väldigt glada för mig.
Från början tänkte jag att det har med min minskade storlek att göra.
Nu undrar jag om det kanske inte hade mer att göra med att de såg att jag mådde bättre,
som människa.
Kanske har det synts omän jag gjort allt för att vara samma, gamla Cicci.
K och L har gång på gång försökt få mig att känna glädje över det jag åstakommit,
men jag har tonat ned det och velat vara mitt vanliga jag.
Fastän de sagt att förändringar har skett, och att jag inte är samma person längre.
Att hålla kvar vid mitt gamla jag, av rädsla för att stöta bort personer, det är
inte ultimat.
Så dels har resultatet av min operation förändrat mig, fått mig att utvecklas, och
dels har K och L kämpat hårt med mig om uppbyggandet av egenvärdet.
På den andra sidan stod J.
Kvar i sitt vanliga jag, och levde med min förändring. Som han inte bett om.
Det blev kraftiga slitningar, han på ena sidan och mitt Lag på andra sidan.
Och jag ville gå med mitt Lag, men kunde inte.
Utan jag gick med J, vart han ville.
Tills han inte ville längre.
Och det är utan tvekan det absolut mest vänliga han någonsin gjort mot mig.
Att göra slut med mig.
Det var inte en kärlekshandling från hans sida, utan han var less, han kände inget för mig,
kände ingen framtid mellan oss.
Men för mig blev det en kärleksförklaring.
För det var han som gav mig tillbaka mitt liv.
Utan hans avslut hade jag aldrig kunnat följa mitt Lag.
Det finns inte en chans i denna värld att jag valt deras väg före hans.
Det jag var mest rädd för, visade sig bli det bästa som någonsin kunde ha inträffat.
Jag kände det i samma ögonblick.
Jag har skrivit om det förr, och jag lär återkomma till det gång på gång.
För det är så oerhört för mig.
Jag har ett liv. Helt plötsligt har jag ett liv, som är mitt att leva.
Jag blev fri från den oro och ångest som förlamat mig.
Jag tror det är därför jag ständigt återkommer till just detta.
Bara för att det är så oerhört stort för mig.
Och kanske är det bara den som inte ägt sitt eget liv som kan förstå det fullt ut.
Hur det är att andas fritt. Fritt från oro, ångest och rädsla.
Rädsla finns givetvis fortfarande i mitt liv.
Oro och ångest också, för den delen.
Men nu ligger de på helt andra plan.
På långt mer hanterbara plan.
Där jag tänker mig att det är normalt att känna oro, ångest och rädsla.
Jag börjar känna en viss självkänsla. Ett visst egenvärde.
Gränssättning och allt vad det innebär börjar i det lilla faktiskt fungera.
Jag tänker om mig själv på ett helt annat sätt.
Min självkänsla har börjat formas.
Jag har lättare för att följa mitt Lag. Jag kan ta till mig på ett annorlunda sätt.
Vi kämpar fortfarande, och det får ta tid.
Jag har ingen brådska längre.
Vetskapen om att jag inte är galen, inbilsk eller paranoid stärker.
Jag vet varför jag känner och tänker som jag gör.
Jag vet varför jag hamnat där jag hamnat i livet.
Jag har gjort som andra före mig, i min situation har gjort.
Det fria val vi gärna tänker oss ha, har jag inte haft.
Inte sedan jag var 6 år gammal.
När jag växte upp och började forma det som skulle bli jag, gjorde jag det med
överlevnadsmekanism, så långt ifrån det sunda med en uppväxt man kan komma.
Jag har den förståelsen nu, att mitt fria val och min person togs ifrån mig då.
Och det är vad som fört mig till att vara den jag är idag.
Men nu, nu när mitt liv är mitt, för första gången på många år, då blir det annorlunda.
Jag är mitt i allt det skakiga på en väldigt trygg plats.
Mitt liv må vara nytt och kännas främmande och skrämmande.
Men framför allt är det nytt i bemärkelsen att jag känner mig nyfiken och förhoppningsfull.
Ni vet, liksom förväntansfull.
Det är så annorlunda och fantastiskt.
Hur kunde jag ha så tur?