Spretigt.

Jag får ingen ordning på mina jag.
Jag tappar bort mig själv någon gång per år.
Delen av året då hösten är sen och börjar övergå till vinter brukar
vara en kritisk period.
Då är det som regel ett antal veckor, någon månad kanske till och med, som
alltid innebär att jag slutar veta vem jag är.
Där jag helt enkelt tappar bort mig själv.
Alla mina jag blir spretiga, och tappar bort känslan av samhörighet.

I mitt liv som Cecilia (Cicci för de flesta) är jag många saker.
I relation till andra är jag dotter, syster, syskonbarn, moster, god vän, bekant, massör,
dåligt samvete och förmodligen en hel del andra saker också.
Som person är jag följsam, vänlig, glad, öppen, mjuk arg, elak, innesluten och kompromisslös.
Jag lyssnar, jag berättar ibland. Jag är rasande och jag är varm.
Jag är motsatser, jag är samstämmighet.

Sådant som i vanliga fall gör mitt liv till ett bra sådant förändras.
Min glädje hittas i vanliga fall i ord. De gör livet väldigt roligt och fascinerande.
Relationer överhuvudtaget gör livet väldigt intressant. Utan andra, vad är vi då?
Sättet att samspela på.
Att prata, att skriva, att ta in andra.
Musik är något annat som gör livet fantastiskt. Ett av mitt livs mest starka drivkrafter
och avgjort mitt livs absoluta passion.
(Skulle jag av någon anledning förlora min hörsel skulle musiken fortfarande alltid
leva inom mig. Jag hoppas att jag alltid skulle hitta ett sätt att känna och höra den.
Jag är på något sätt övertygad att dess vibrationer kommer att låta mig höra och
uppleva den på andra sätt än via min hörsel. Alternativet vore nämligen förkrossande.)

I vilket fall, någon gång per år och alltid senhösten, tappar jag liksom bort mig själv.
Jag älskar fortfarande mina relationer till andra, det underbara med naturen, musiken,
bodymod i olika former, men jag slutar veta vem jag själv är i relation till allt det.
Jag känner mig helt plötsligt väldigt ensam i mina olika jag.
I vanliga fall spelar det mig ingen roll.
Jag söker mig inte aktivt till människor som delar mina intressen.
Absolut att jag kollar in bodymodsidor på nätet och att jag hänger på musikmagasinsidor,
men jag delar inte riktigt mina intressen och passioner med mina vänner.
Musik till viss del, men inte egentligen något annat.
De relationer och nära vänner jag har baseras på annat. Vi delar mer grundläggande
värderingar, livssyn och sådana saker. I en våldsam och ofta många gånger totalt hysterisk
mix av humor.

Nu helt plötsligt spelar känslan av att inte passa in en elak roll.
Den där mörka känslan av att vara ett ufo kommer upp till ytan.
Den är inte stark då det gäller ett fåtal vänner, den finns närvarande, men blir
inte förlamande.
Nu helt plötsligt känner jag att jag inte längre passar in bland de som gillar bodymod.
(Piercingar, tatueringar, branding, scarification ja allt som har med kroppskonst att göra.)
Att jag är en alltför lättviktare i mitt utövande för att få tillhöra deras skara.
Samma sak med mitt musikintresse.
Helt plötsligt känns mitt grundmurade intresse för musik oacceptabelt spretigt.
Som om jag inte hör hemma någonstans.
Mina egna självklarheter börjar skava.
I vanliga fall gillar jag mitt sätt att tycka om musik. Det är bara så självklart
och fantastiskt att hitta musik att älska vart jag än vänder mig.
Det har alltid varit så.
Men nu, vad fan är jag för musikperson som gillar REM på samma sätt som jag gillar
Paradise Lost, och hur i hela friden passar Garmarna in här?

Dessa veckor, då jag inte har någon grund att stå på, blir det helt plötsligt
viktigt att få tillhöra.
I vanliga fall brukar jag gilla det faktum att jag passar in hyfsat i många
olika grupper av människor.
Jag är följsam, jag känner in andra och hittar därför saker att prata med andra om.
Jag föredrar vissa typer av egenskaper hos andra givetvis, men i stort sett
blir de flesta möten trevliga på sitt sätt.
Dessa veckor däremot börjar jag förakta mitt följsamma sätt. Det påminner mig om
sådant jag inte vill bli påmind om, sådant jag inte tycker om hos mig själv.
Jag blir irriterad över att jag än en gång bara speglar någon annan.
Att jag utesluter det jag själv är bara för att det ökar mina chanser att få höra till,
bara för att det minskar risken för konflikter.
Jag ser i mig själv en lallande, leende idiot.
I vanliga fall stör det mig också, men då har jag lite mer överseende med det hela
och är glad över att jag åtminstone tillsammans med nära vänner flikar in något av
mig själv.
I lägen som dessa veckor ska det vara riktigt goda vänner, eller personer jag
av olika anledningar känner väldigt varmt inför som jag visar ens något av mig själv inför.
Jag gissar att det är en av många anledningar till varför jag gillar att vara på Casa Hawk.
Den känslan gjorde också att jag för några timmar idag blev ett med det fina med livet
när jag lunchade med Julia.

Mina jag är helt enkelt i en fas då allt är ostämt. Osynkat.
Och ja, jag har absolut strategier från Laget på Kliniken att ta fram i lägen som dessa.
Men jag gör det inte. Tvärtom faktiskt.
Jag gör precis det jag inte ska göra. Jag blir mitt mest destruktiva jag.
Min sömn blir störd. Jag sover 4-5 timmar per natt och vaknar någonstans mellan 15-25
gånger under de timmarna. Min sömnmedicin hjälper inte under den här perioden.
Det här gör att jag vrider dygnet. Jag är vaken halva natten, just för att jag får
vansinnig ångest när jag ligger vaken och snurrar varv på varv.
Vilket gör att jag inte går och lägger mig förrän jag tror mig ha en chans att somna.
Vilket resulterar i en allmänt seg jag om dagarna.
Det gör inte underverk för humöret.
Jag stänger gärna in mig själv hemma. Umgås bara med ytterst få, de jag inte behöver
ha hela min fasad uppe för att fixa att träffa.
Det är självfallet inte heller bra. Det spär på svackan.
Jag känner helt klart till vikten av att behålla sina vardagliga rutiner och att träffa
människor när måendet är dåligt.
Men jag orkar inte. Eller rättare sagt, jag bryr mig inte.

Jag känner ingen mina tecken, jag såg dem tidigt den här gången men lät dem passera.
Det skulle jag inte ha gjort.
Svackan hade inte blivit såhär lång eller djup om jag reagerat på dem direkt.
Nu är det försent.
Och jag blir en destruktiv variant av mig själv.
Jag börjar ägna mig åt självskadebeteenden i olika former.
Helt plötsligt finns den där, den lockande känslan av att skära mig i huden exempelvis.
Den finns inte där alls i mitt vanliga liv. Men dessa dagar finns den där.
Hur den vassa underbara känslan skär genom ångesten, hur den väcker
allt det döda inombords till liv.
Det vackra röda. Lugnet som följer. Det är berusande och lockande.
Ni som ägnar er eller har ägnat er åt sådana saker vet vad jag pratar om.
Gånger under årens lopp fungerade det som fenomenal ångestdämpare.
Numera är jag tatuerad över den armen vilket gör att vad som finns under är min hemlighet.
Det är inte mitt val av drog längre. Vilket givetvis kan ändras, för när jag är i
det här läget ser jag inget fel med det.
(Ja, förnuftsmässigt vet jag att det inte är hälsosamt.)

Tycker ni det här inlägget är spretigt?
Haha, jag med.

Och precis därför börjar jag drömma om tillhörighet.
Som om det vore svaret på allt. Som om det per automatik skulle samla mina jag.
Vilket gör att jag har ännu mer svårt att känna mig hemma någonstans i de grupper
jag i vanliga fall skulle kunna känna viss samhörighet.
Jag går omkring och undrar vad det är för fel på mig.
Jag går omkring med känslan av ”är det här allt?” och ser väldigt liten orsak att fortsätta.
Inte så att jag på något vis går omkring och planerar för att inte finnas, verkligen inte.
Men det känns heller inte som om det skulle spela någon roll om så inträffade.
Så länge det skulle ske rakt av, utan förvarning.
Jag har tillräcklig koll för att veta att det här är ett passerande stadie, det går över.
Jag kommer självfallet strax att tycka att livet är finfint, att jag hör hemma i
alla mina jag, där jag känner sammanhang och samhörighet.
Idag är bara inte den dagen.