Stora framsteg på minimal mark.

Jag kör vidare på ämnet gränssättning.
Blir ni less mitt prat om det, ta gärna en paus från detta inlägg.
Ni är istället hjärtligt välkomna tillbaka lite senare.

Som jag tjatat om de sista månaderna, handlar det om att sätta gränser,
visa sina konturer i såväl smått som stort.
Framför allt i det lilla, tänker jag personligen.

Något som jag tampas med varenda dag. Mer eller mindre.

I helgen blev det än en gång tydligt att gränser gör mitt liv enklare,
och mig själv gladare.

Det handlar om ett vardagsexempel. Ett klockrent exempel.

Jörgen var i källaren och stökade på, jag var i köket och höll på
med mitt.
Han ropade från källaren att han ville ha en skruvmejsel.
Jag släppte det jag gjorde och gick ner med den.
Strax efter ville han ha något annat, och helt plötsligt kände jag mig smulans
irriterad över att behöva släppa det jag hade för händerna för att
hämta saken åt honom.

Nåväl, sagt och gjort, jag gick ner igen.

Det här fortsatte några gånger till.
Och till sist var jag så irriterad att jag var mycket nära att
fräsa att han kunde komma upp och hämta det själv.

Vilket skulle ha fått mig att få grymt dåligt samvete, och må dåligt.

Han skulle förmodligen blivit väldigt förvånad också, eftersom jag
inte signalerat att jag var irriterad.

Att fräsa ifrån då, skulle gissningsvis ha förvirrat situationen.
Jag som under mitt gatlopp upp och ner för källartrappen inte
visat att jag var irriterad.
Jag jobbade på att se neutral ut, min vana trogen.

Men nu hade det alltså kommit till den punkt då jag inte hade kul i
köket längre.
Mitt jobb där blev såpass upphackat att det tappade tjusningen.

Han ropade igen, och den här gången tänkte jag efter lite.
Jag var någon minut ifrån att vara klar med mitt i köket, så
jag ropade ner till honom att jag skulle hjälpa honom om 2 minuter.

Jag gjorde klart mitt och gick ner.
Nu var jag inte det minsta irriterad eller frustrerad.
Jag gick när det passade mig och det jag höll på med.

Tänk en så liten sak, vad det förändrade.
Jag fortsatte i samma stil resten av helgen.
När han ville något, och det inte passade mig att gå direkt, då sa
jag att jag skulle komma när jag var klar.

Vilket fungerade finfint.
Han blev inte irriterad för att jag inte kom direkt, och jag var ju inte
heller irriterad, då jag nu styrde min tid själv.

Jag inser att jag gör såhär i mångt och mycket, i alla de möjliga situationer.
Speciellt att jag släpper det jag gör, för att hjälpa till när han vill.

Mina mönster, att vilja vara till lags och liksom ställa upp, kickar in
totalt.
Jag är oerhört rädd att bli utesluten och inte få höra till om jag säger att jag
vill göra det på ett annat sätt.
Eller ännu värre, om jag säger nej.
Vilket händer mycket sällan.

Vilket alltså sker på bekostnad av mitt humör. (Och upphackade göromål.)
Jag föstärker mitt sätt att se mitt eget värde.

Nämligen att jag är medräknad för det jag gör, och inte för den jag är.
Mitt värde sitter alltså i mig som arbets/utförarkraft och inte som
person.

Min känsla av mig själv som värdelös.

Allt detta gör mig ledsen.
Och mycket intresserad av att bryta det mönstret.

Kanske förstår ni inget av det jag pratar om här.

Som vanligt är det något mycket bra. Det betyder att detta är
självklart för er. Vilket är suveränt.

Låt mig försäkra er om att det inte är självklart i min värld.
Jag är van att utföra och anpassa mig. Jag tänker inte ofta på det.
Förutom när det nte passar mig, då smyger sig irritationen över mig,
men jag utför likafullt.

Det här är helt ny mark för mig.

Att säga ja, men med ett tillägg som gör att det passar även mig.

Det kommer att ta ett tag att bryta detta mönster av att vilja vara till lags.
Samt att komma åt känslan av att inte ha något värde som person, framför allt.

Att bli medveten om hur jag fungerar, är första steget.
Det är nyckeln till förändring.

Hehe, vem vet, snart går jag kanske inte ha att göra med alls.