Surströmmingsumgänget som överlevde 25 mentala avbokningar.

Jag vill.
Fast jag är rysligt nära att avboka det hela.

Surströmmingsmiddag med min mycket goda vän Linda.

Det är något skumt som händer med mig när jag bokat upp något.
Detta något är oftast en rolig grej, ihop med roliga människor.

Ändå så är behovet av att avboka enormt.
Jag vill vara i fred.
Inte träffa någon.

Då måste jag vara trevlig.
Le och skratta, anstränga mig, fast jag egentligen inte orkar.

Jag vill murra på i hemmets vrå. Det är precis det jag vill.

När jag, mot förmodan, låter bli att boka av, och faktiskt far och
gör det jag bokat upp, då händer nästa märkliga grej.

Jag har roligt.

Utan att behöva anstränga mig.
Jag skrattar, umgås och trivs.

När jag åker ifrån det hela, så är jag glad i hela kroppen,
och tänker att jag lika gärna kunnat gå miste om det trevliga,
om jag följt min instinkt att boka av.

Jag blir så förbannad och frustrerad på mig själv.
Hur många gånger bokar jag nämligen inte av?
Hur många roliga saker går jag rimligtvis alltså miste om?

Jag tycker egentligen om människor.
Men blir alldeles matt vid tanken på att måsta umgås med dem.
Liksom duscha och göra mig klar.
Le och vara trevlig.

Innan det är dags, och jag fortfarande inte bokat av, då går
jag med en tung känsla.
Där jag slåss med mig själv om jag ska boka av eller inte.

Såhär är det allt som oftast.
Jag blir så less på mig själv.

Skulle då den andra boka av, då blir jag smulans lycklig.

Med det sagt, surströmmingsmiddagen har hängt på en mycket skör
tråd i 2 dagar nu.
Ända från det vi avslutade samtalet som bokade middagen.

Men, av någon anledning har jag inte bokat av.
Jag är alldeles strax på väg att sätta mig i bilen för att åka
ut till Ängarna.
För att umgås med en riktigt god vän, äta riktigt god surströmming.
Och ha en riktigt god afton.

Innan jag åker hemåt.
Där allt är som vanligt.
Inget har förändrats där.
Utan det är lika som det skulle varit, om jag avbokat och
kommit hem 4 timmar tidigare.

Herregud, lobotomi någon?