Synlig. Vem hade kunnat ana det?

Jag lever mitt liv som synlig. Numera.
Betydligt mer synlig än tidigare. Konstaterar jag.
Det är annorlunda.
På ett bra sätt.

Kanske har jag varit synlig tidigare också.
Jag märkte det förmodligen bara inte.
Jag gissar att jag behandlades som osynlig ett par gånger för många, av någon som jag gärna ville vara synlig för.
Vilket gjorde att jag slutade räkna mig själv som synlig.
Även för de som faktiskt behandlade mig som synlig.
Jag slutade veta om jag var inräknad.
Medräknad.
Hjärnan började leka elaka lekar med mig. Där jag till sist inte
visste om ens mina närmaste faktiskt ville umgås med mig eller om de
kände sig tvugna.
Jag började tacka, när jag blev sedd, när jag var medräknad.
Vred och vände för att passa in så ingen skulle ångra att de bjudit in mig, eller sagt ja då jag föreslagit lunch.

Det är så märkligt.
Hur långt jag flyttade mina gränser.
Eller nej, märkligt är det nog inte. Alls.
Fullt naturligt hellre, då jag levt mitt liv utan att känna
något egenvärde.

Det är hellre skrämmande.
Hur lite som behövs för att få en människa att förminskas till osynlig.
Det krävs inga stora gester, tvärtom.
Små ord, ögonkontakt som uteblir. Det konstanta ändrandet
av spelregler. Det som gällde igår gäller inte idag.
Och uttrycker du någon fundering eller fråga kring det får du besked om att du lyssnat dåligt, eller får frågan om du slutat förstå talad svenska kanske, eller blivit hjärndöd…

Eller total tystnad.

Den ultimata nonchalansen angående din existens.
Några vändor och man frågar inte så mycket mer.
Man vänder blicken inåt.
Söker felet där istället.
Till varför jag inte blev sedd, svarad eller tittad på.
Magkänslan skrek att det här inte var klokt.
Jag tystade den.
Krävde att den skulle lugna ner sig.
Och fortsatte att vrida ut och in på mig själv för att hitta svaret.
För att hitta logiken.
Den som försvann i och med att spelreglerna förändrades i samma minut som jag greppat dem.
All förvirring.
Ingenting gick att få fatt.
Det var aldrig meningen att jag skulle få fatt i något.
Det var ett spel om makt och dominans.
Då är förvirring ultimat.
Och att osynliggöra blir ett kraftfullt verktyg.
Speciellt då det var inkonsekvent. För mig.
Ihop med min familj, hans familj, med vänner och bekanta såg det annorlunda ut.
Då fanns det hänsynstagande helt plötsligt där. Frågor och erbjudande om hjälp och en vänlig hand hördes då.
Helt plötsligt blev jag synlig.
Och jag blev medräknad i anekdoter.
Jag älskade de stunderna!
Då jag blev synlig.

Inga ord kan någonsin förklara hur underbart det kändes.

Magkänslan slet, och tystades.
Vänliga och varma ord för att hjälpa mig sades.
Men tystades.

Min önskan att bli sedd och medräknad av honom var stark.
Och han visste det.
Vilket gjorde det enkelt att använda mot mig.
Makt skapades så enkelt.
Med utebliven respons på mitt hej.
Med utebliven ögonkontakt.
Små, små steg gjorde att jag började söka svaret för allt
som kändes galet fel, inom mig.

Det ledde så småningom till att jag aldrig visste om eller när
jag var medräknad.
Allt sunt var söndersmulat.
Vägen från att tidigare kunnat prata och fråga om jag undrade var för
länge sedan igensnöad.
Sunda råd och förslag sket sig av den enkla anledningen att vår relation inte var sund. Och då fungerar inte ett enda sunt råd i världen.
Det självklara är nämligen inte det du ser.
Det som lät enkelt i andras öron var aldrig enkelt.
Däri låg det riktigt knepiga.
Däri låg förklaringen till varför jag inte kunde följa de många goda råd jag fick.
De gavs utifrån en ”normal” måttstock på hur man ska bete sig.
Och helt plötsligt talade vi olika språk.

Sorgligt. När jag tänker på det.
För det ledde till att jag slutade uppleva att andra faktiskt såg
och uppskattade mig.
Jag har svårt för det fortfarande.
Men nu går det långt bättre.
Gamla mönster drar igång snabbt. Och jag måste jobba aktivt med
förändring på den punkten varje dag.
Det frustrerar mig som satan.
För jag blir så trött på allihop
Trött på att känna så inför mina vänner och människor i min omgivning, som actually, av någon anledning, gillar mitt sällskap.

Nåväl, det sker en förändring.
Den går bara alldeles för långsamt för min smak.
Just då det gäller detta.

Nu i efterhand har jag svårt att förstå hur jag kunde leva ett sådant liv som då.
Det känns som hundra år sedan, som ett helt annat liv.
Det är inte ens 1 år sedan, och ändå har jag svårt att relatera.
Vilket är vansinnigt bra.
Det bara måste betyda att jag gått framåt, tänker jag.

Därför blir det kraftfullt när jag tänker om det förflutna, jag minns så tydligt hur det var då.
När jag läser det jag skrivit om det.
Då får jag tillbaka känslan.
Den jag hade när jag levde som osynlig.

Och då tänker jag på hur otroligt mycket mer jag tycker om mig
själv och det liv jag lever idag.

Tänk så lustigt, här befinner jag mig mitt i livet, och har just börjat njuta av hur varmt livet som synlig är.

Haha, det får mig att le brett för mig själv.
Förändring när den är som bäst, hörrni!

Jag har skrivit om det tidigare.

Här är ett klockrent exempel på hur det kunde gå till.
Bara genom att läsa mina ord om det, framkallas den välbekanta
svidande känslan i magtrakten.
Då blir nu på bråkdelen av en sekund för mig.
Skrämmande läsning. Av många anledningar.

Här beskriver jag, tyvärr med all tydlighet,
precis vad jag blev.
Hur lite som blev kvar av det som var jag.

Jag är den mest tacksamma och lyckliga någonsin, över att numera vara på god väg till ett liv som är betydligt vänligare och varmare.

Livet som synlig är utan tvekan något jag kan vänja mig vid.