Tack!

1 år.
Har det gått sedan jag fick tillbaka mitt liv.
Det skiljer endast några få veckor för att bli 1 år sedan.

(Det här kommer att bli ett långt inlägg. Hämta en balja med kaffe eller te, mina vänner.
Kanske några hekto lösviktsgodis eller en 200 grams chokladkaka också, eller varför inte
både och?)

Jag tittar tillbaka på vad jag skrev från den tiden.
Från då vi fortfarande var tillsammans.
Jag minns det knappt.
Vilket gör att jag är väldigt glad över att jag skrivit.
För det är så lätt att glömma.
Framför allt är viljan att glömma stor.
För att mildra skammen.
Jag har det så bra nu, så jag vill verkligen inte komma ihåg hur mitt liv såg ut
när vi fortfarande var tillsammans.
Jag skrev givetvis aldrig egentligen något om hur vårt förhållande såg ut här på bloggen,
men det räcker gott för mig att läsa de ord jag likafullt skrev.
För jag vet vad som gömmer sig bakom dem.
Och då kommer jag ihåg hur mitt liv var.
Samt att jag har en del skrivet, när desperationen var som störst.
De orden undviker jag i det närmaste.
För det är nästan för smärtsamt att läsa, även för mig.

Att sedan läsa de inlägg perioden efter det blev slut, glädjer mig.
Det var mycket som förändrades i väldigt rask takt under en period.
Vilket alltid får mig att le när jag läser om det.

Det finns inte många likheter med mitt liv för 1 år sedan med det jag lever idag.
Det känns som ett helt annat liv.
Vilket det faktiskt är, när jag tänker om det.
Jag var då nästan 39 år och hade helt plötsligt ett liv som var mitt.
Det är stora saker.
Och helt ny mark. Vilket gav en mycket märklig känsla.
Jag kände mig liksom lite rebellisk när jag gjorde saker.
Utan att hela tiden kolla efter tecken på gillande, ogillande eller ignorans.
Jag kunde ibland fnissa lite för mig själv när jag nu började ta beslut utan
att ha titta efter en annans reaktion.
Hahahaha, ja men vad fan. Jag hör hur jag låter, tro mig.
Men den känslan, att kunna ta egna beslut. Den är fantastisk.
Den är allt vad frihet handlar om.
Bara förlusten av den kan få en att uppskatta den på det vis jag gör.

Kanske kommer jag aldrig att kunna beskriva det här.
Jag vet inte om jag känner till så kraftfulla ord, som får något så galet
att bli förståeligt.
När jag pratar om det tenderar det att låta så… litet.
Vilket jag inte vill.
Eftersom det är det största någonsin.
För mig.
För med den med mig lever jag mitt liv nyfiket och intresserad.
Det är enormt.

I vilket fall.
Vad betyder det att jag fått tillbaka mitt liv?
Låt mig guida oss igenom det.

Jag har fått tillbaka min förmåga att uttrycka mig.
Min röst.
Mitt språk.
På det sätt jag trivs med att använda dem.
Jag hör den numera. Min röst alltså.
Den är inte lika försiktig längre, där den knappt hördes.
Utan jag uttalar orden mer klart och tydligt nu.
Jag snubblar inte över dem längre.
Osäker om jag kan säga dem.
Halva ord, halva meningar.
Jag jobbar på hela ord, hela meningar nuförtiden.
Det är viktigt. För mig själv.
Jag tycker om ord. Har alltid gjort. Vi förstår liksom varandra.

Och mina ord försvann.
Hela mitt uttryckssätt försvann. Krymptes kan man kanske säga.
De blev mer och mer tysta. Tills de inte hördes alls.
Mitt språk blev kargt. Det började handla om korta meningar. Om förenklade ord.
Inga ordflätor. Ingen lek med ord.
Funktionella.
Vilket är att i det närmaste döda mig.
För jag älskar ord.
De är mitt sätt att uttrycka mig.
Bloggandet kom till av den anledningen.
Camilla hade peppat mig i över 1 års tid att börja blogga.
Men nej. Det var inget för mig.
För här hade jag tappat mitt språk såpass att jag knappt visste att jag hade ett.
Men hon var ihärdig på det där positiva sätt som bara hon är.
Och till sist insåg jag att det var min enda chans att ha ett språk. Ett uttryckssätt.
Jag är glad över att hon fick mig att börja blogga.
Glädjen över mina ord tillbaka var total.
I allt det karga, där de inte fanns förutom i just bloggen.
Den blev mitt sätt att roa mig på.
Skratta tyst för mig själv.
På ett sätt där ingen kunde ta det ifrån mig.
Jag behövde givetvis begränsa mig. Och förminska mig.
Men helt plötsligt hade jag ett uttryckssätt.
Det föll inte i god jord kan jag meddela.
Men jag behöll bloggen likafullt.
Vilket jag är glad för idag.
För den var min. Den var jag. Och är jag. Och är min.
Jag kan absolut begränsa mig för andras skull i den, men att ta bort den helt, nej.
Den behåller jag. Tills den dag jag själv väljer att inte ha kvar den.

Jag blir för alltid så förvånad när någon uttrycker att de tycker om mitt sätt att skriva.
Eller på något vis säger något uppskattande om det.
För jag hade glömt bort att det uttryckssättet är mitt.
För det hade förminskats och förlöjligats så många gånger att jag helt glömt bort
att ord och jag fungerar med varandra.
Därför blir jag fånigt glad när någon uttrycker något positivt med mitt sätt att använda ord.
Och undrar alltid innerst inne om personen faktiskt driver med mig.

Jag har fått tillbaka känslan av att vara någon. Som man vill vara vänlig med.
Inte riktigt fullt ut. Men det är på väg. På god väg.
Jag söker alltid något hånfullt bakom, det kommer per automatik.
Men jag hittar det liksom inte längre.
Och har väl aldrig gjort det förutom hos just honom.
Och från min pappa.

Jag tänkte på det dagarna vi nu varit i Stockholm.
Små saker som signalerar att jag är medräknad.
Som en fråga om jag hade lust att äta lunch nu eller senare.
Och vad jag vill äta. Om vad som funkar för min mage.
Om jag kände mig trött och hade lust att vila.
Frågor ställda till mig, där mitt svar spelar roll!
Eller som när vi var på festivalen, ihop med dryga 50 000 andra människor.
Att inse att Linda och Anette faktiskt höll koll om vart jag var, så att vi inte
ska tappa bort varandra.
Hur det inte bara var jag som höll reda på dem.
Driver de med mig?!
Det är stort.
Hur jag innan vi kom ner fick förfrågan om vad jag kunde äta, Anette kollade nämligen
av middagsförslaget kontra min mage. Och vad jag tyckte om ingredienserna i övrigt.
What?!
Och den rosa nyinköpta toalettborsten! Liksom bara för min skull.
Jag smälter totalt! Så gulligt gjort!
Are you for real?!
Samma sak med Camilla. Hon vet hur gärna jag ville motionera väl i storstan.
Så hon föreslog att vi skulle göra det.
Givetvis för att hon själv ville det, men jag är helt säker på att hon gjorde det
lika mycket för min skull.
Ursäkta?!

Så när jag har skrivit om tacksamhet gentemot mina vänner de här dagarna, så är det inte
tacksamhet av den uppenbara graden.
Det kan jag lova er.
Jag har levt som osynlig. Som obetydlig. Som värdelös.

Att då få räknas.
Jag kommer ALDRIG att kunna förklara vad jag känner när den känslan ges mig.
När innebörden av det slår mig.
Jag får lust att gråta.
Någonting drar krampaktigt ihop sig i bröstet.
Jag måste andas ordentligt för att få känslan under kontroll.

Jag får synas.
Jag får finnas.
Jag får räknas.
Jag. Er Cicci.
Jag är den mest ödmjuka någonsin inför det.
Ni kommer aldrig att förstå min tacksamhet inför det.
Inga ord, INGA ORD i världen är vackra och kraftfulla nog för att förklara det.
Tack!
Det enda ordet i sig får symbolisera precis allt jag känner kring det.

Laget har kämpat i flera år då det gäller det här.
Min självkänsla.
Min vetskap om att jag är en som inte räknas. En som inte betyder ett piss.
Barndom, uppväxt, vuxenskap.
Alla perioder i mitt liv har förstärkt den vetskapen.
Den där jag betyder absolut ingenting.
Laget har slitit.
Jag har slitit.
Så in i helvete.

Och för 1 år sedan lossnade det.
Innan hade det inte kunnat göra det.
Men då.
Då kom det som var behövt att komma.
Nämligen att J gjorde slut.

Det var många i min närhet som drog en lättnadens suck.
Som förmodligen sprättade champagnekorken den aftonen.
Den söndagen förändrade, vilket min omgivning hade väntat i flera år på.
Så även jag.
Utan att vara medveten om det.
Nej.
Min högsta önskan då var att vara medräknad av honom.
Älskad av honom.
Mitt livs enda mål.
Utan att ha en aning om vad ett liv utan honom skulle innebära.

Allt jobb på Kliniken. Teori för en livstid.
Kunde äntligen bli satt i praktik.
Den avgörande pusselbiten var lagd.
Laget visste vilken den var, men hade ingen möjlighet att påverka mig att kunna göra något själv.
Utan de var tvungna att vänta.
Precis som jag.
Och när dagen äntligen kom var de redo.
Vilket det skulle visa sig att även jag var.
Vem hade anat det?

Ett liv kunde äntligen påbörjas.
Det så våldsamma och själadödande kunde äntligen få ett avslut.
Det har gått fram och tillbaka.
Det är många känslor som finns hos mig kring detta.
Äntligen.
För innan hade jag inga känslor. I stort sett.
Jag dödade allt som kändes inom mig.
Det hade inte gått leva annars.
Nu kom det arga. Det ledsna. Det skamfulla.
Och det glada.

Jag vet hur befrielse ser ut.
Jag vet hur frihet ser ut.
Jag vet hur det känns.
Jag lever det varenda dag just nu.

Jag vet skillnaden att andas i full frihet och att andas med en snara runt min hals.
Jag vet skillnaden mellan att prata med en röst som är färgad av rädsla och en röst som
inte känner rädsla.
Jag vet skillnaden mellan att få tänka egna tankar och att tänka någon annans tankar.
Jag vet skillnaden mellan att få känna känslor och att inte ha några känslor alls.
Jag vet skillnaden mellan att få höra till och att vara osynlig.

Jag är den mest tacksamma någonsin.

Mina vänner.
Jag skriver om dem ofta.
De spelar så stor roll i allt det här.
De som stannade kvar.
Genom allt.
När jag svek varenda av dem på alla tänkbara sätt som bara fanns.
De hittade sätt att avskärma sig från mig. Distansera sig från det de inte kunde påverka.
För att kunna stanna kvar.
Så mycket tyckte de om mig. Så mycket tycker de om mig.
Förstår ni vad jag skriver.
Så mycket tyckte de om mig. Så mycket tycker de om mig.

Erika. Katta. Linda. Stina.

Jag skriver deras namn.
Jag älskar dem.
De stod ut. Med den galet destruktiva jag var.
De gjorde vad de kunde.
Och rev sig förmodligen blodiga när jag inte kunde.
Jag förstår deras frustration. Som jag skapade.
Inte då, men nu förstår jag den.
Därför förstår jag hur mycket de tycker om mig som likafullt behöll mig intill sig.
Det hade varit enkelt för dem att bara lämna mig.
För jag var inte sund.
Jag var inte hälsosam att ha i närheten.

Andra har betytt väldigt mycket också.
Men just dessa fyra, deras betydelse för mig…
De går utanpå allt.

Jag har mötts med så mycket vänlighet från så många.
Jag har gång på gång liksom undrat om folk faktiskt driver med mig.
Hur det kan vara möjligt att så många har varit så vänliga.
Ser de inte att jag är värdelös?
Camilla och Anette klev in i precis rätt ögonblick.
Båda från södra delarna av Sverige numera, men som med sin kraft fick mig att
förstå att värme kan levereras från avstånd också.

Människovarma Julia dök upp när jag som bäst behövde henne.
Hon gav mig något som jag för alltid kommer att behålla varmt kring hjärtat.
Nämligen en medbjudan för att jag just är jag.
Att det inte behövdes något mer för att räkna in mig.

Och så många andra.
Kompisar från förr. Och barndomsvänner.
Som dök upp i mitt liv igen.
På små som stora sätt.
Det har varit viktigt för min självkänsla.
Att förstå att de umgås med mig för att jag är jag.
Inte för att jag är ett bihang till någon.

Mamma och Vickan.
De är min Familj.
De är glada för min skull.
För de följde det här på alldeles för nära håll.
Speciellt mamma.
Jag slits sönder när jag inser hur de här åren har påverkat henne.
Hon har hört mig.
För henne kunde jag prata med. Hela tiden.
Och hon visste att hon inte kunde göra något alls.
Det måste ha varit våldsamt smärtsamt.
Att stå mitt inne i det och inte kunna göra ett enda jävla skit åt vansinnet.
Jag låter bli att prata med mamma om det.
För det gör så ont att veta att jag orsakat så mycket smärta.
Röd skam brinner genom hela mig.
Jag kunde inte göra något åt det då.
Men det gör bara så förbannat ont ändå.
Hon och Vickan tyckte att den där söndagen för snart 1 år sedan var en av de
bästa söndagarna någonsin.

Jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer att tro att folk kan gilla mig för den jag är.
Jag tror att folk kanske måste vara lite övertydliga.
För min vana att misstro är så stor.
Jag undrar om folk driver med mig om de föreslår att vi ska ses.
Jag söker hånfullhet hos dem.
Spydighet.
Och jag söker förakt.
Gentemot mig. Gentemot hur jag levt mitt liv.
För den barndom jag haft.
Men hittar inga spår av något sådant.
Vilket är ovärderligt.

Men framför allt vill jag inte att folk ska tro att jag är skör.
Att man måste behandla mig varsamt.
För det kunde inte vara längre ifrån sanningen.
För jag är förmodligen den minst sköra du någonsin kommer att träffa på.
Jag tål i det närmaste hur mycket stryk som helst.
Speciellt då det gäller att döda någon psykiskt.
Jag överlever. För jag anpassar mig. Och då kan man klara i det närmaste allt.

Jag jobbar hårt på det här med anpassning.
På att inte anpassa mig alltså.
Utan att låta det handla om ömsesidighet.
Det enkla ge och ta, ni vet.
Jag kan väldigt lite om det.
För jag sätter inga gränser. Jag visar inte gärna några konturer.
För jag vill så gärna vara medräknad.
Därför äventyrar jag inget genom att säga vad jag vill, eller vad jag tycker.
När det var meningen att jag skulle öva på det som barn så togs de möjligheterna
brutalt ifrån mig.
Och vad det lett till som vuxen, ja det vet vi alla vid det här laget.
Men jag jobbar med det.
En hel del. Laget är perfekta här.
Och mina vänner.
Som jag får öva på.
De personer jag kan uttrycka mig till.
På något vis säga vad jag vill, vad jag tycker om, vad jag
inte tycker om eller vad jag inte vill, där jag vågar tänja gränser, vågar berätta vem jag är.
De har av en eller annan anledning visat sig vara bra personer. I mitt tycke.
Enligt mitt sätt att se livet på.
Sådana som jag vill ha i mitt liv.
Som jag är bekväm med.
Som jag vågar vara Cicci med.

Förlusterna i mitt sätt att leva har varit stora.
Konsekvenserna bitvis förödande.
Om man vill använda lite dramatiska ord alltså.

Men det är sant.
Mitt liv har varit kargt.
Jag har levt en bråkdel av ett liv.
Av ett värdigt och självuppfyllande liv alltså.

Men om det är något jag vet om mig själv är att jag är en överlevare.
Nertvingad på knä en helvetes massa gånger förvisso.
Men inte längre.

Jag är inte stark.
På något vis.
Men jag vet att jag kommer att fixa det här.
Vägen till ett liv som är mitt inleddes för snart 1 år sedan.
Och ingenting har egentligen kommit i vägen för det sedan dess.
Ett par djupdyk i avgrunden där jag blir den mest destruktiva ever absolut.
Men vägen är utstakad. Likafullt.
Jag har folk med mig som gör att jag aldrig kommer att kunna snubbla utanför den vägen.
Laget. Mina vänner. Min Familj.
Och många därtill.

Förstår ni nu när jag säger att jag är den mest tursamma någonsin?
Jag är så våldsamt tacksam och så otroligt ödmjuk inför all vänlighet som visats mig.
Den får mig att gråta.
Och tänka att jag måste ha gjort något så rätt i mitt liv, som är omgiven av detta.

Tack.
Tack för att ni stod ut.
Och för att ni är med mig när jag äntligen reser mig.

Kom alltid ihåg, utan Er, inget!

Gamla inlägg.
Om hur det var.
De finns hur många som helst.
Här är några… som väcker något väldigt mörkt hos mig när jag läser.

Skam. Över att leva ett liv som är destruktivt. Utan att kunna göra något åt det.
Osynlig. Kraften i budskapet av att inte vara värd att se. Och att alltid söka felet hos sig själv.
Förakt. Att veta att jag inte är värd att hjälpas. Varför jag har svårt för att be om hjälp.
Gränsen. Den enda jag någonsin satte. Den är våldsam, jag vet, men det må så vara.