Tål ni spya?

Satans, djävla skitliv.
Jag står inte ut.
Det kan inte vara meningen att ett liv ska vara såhär djävla jobbigt.
Tar det jobbiga aldrig slut? Eller åtminstone paus?

Nu är det såhär, jag har gått och gömt mig.
Inte bokstavligt utan bildligt.

Jag kände det redan förra veckan, behovet av att gömma mig.
Att inte vara anträffbar.

Varför det dök upp förra veckan är ingen tiotusenkronors-fråga.
Semestern var slut och det var dags att börja arbeta igen.
Nu var det dags att prestera. Igen.

Det finns enorma fördelar med att vara egen företagare.
Att få lägga upp sitt eget schema, i mångt och mycket styra sin egen dag.
Inget snack om den saken.

Men herregud vad mycket av de andra bitarna knäcker!

Just nu, liksom en lång tid innan, har det tagit emot precis överallt.
Mitt arbete kräver mer än jag kan ge.
Det kräver att jag är på topp.
Mentalt närvarande.
Återknyter med gamla kunder, attraherar nya potentiella kunder.
Ett ständigt arbete med att skaffa nya kunder.
En konstant oro för vad det gäller inkomst.

Själva masserandet klarar jag fint.
Min kropp är i ett annat läge nu än tidigare, vilket gör arbetet mindre
slitsamt för kroppen.
Där finns det inget som tar emot.
Det är den är biten med kundkontakten, det sociala, som jag inte har ork till.
Inte lust till.

Den biten är för övrigt långt viktigare än själva behandlingen, har jag under
årens lopp kommit att förstå.

Under de år jag haft mitt företag har jag fått höra det mesta man kan tänka sig i människoöde-väg.
Många har ett enormt behov av att prata med någon helt utomstående, som lyssnar.
I mitt arbete ingår att vara den lyssnande personen.
Att lyssna, men för den skull inte kunna ha en åsikt.
För det handlar om att människor vill berätta sin historia, inte ha en en tvåvägs-
kommunikation.
Det är få gånger jag blivit tillfrågad om min åsikt.
De vill ha ett par öron som lyssnar.

Trots att jag ska agera lyssnande öron vet jag att de mår alldeles underbart om
jag deltar, på rätt sätt.
Det gäller att ställa rätt följdfrågor, visa engagemang och empati.
På exakt rätt sätt i exakt rätt ögonblick.
Det kräver mycket av mig.
På ett sätt som jag bitvis har svårt att ge.

Och ger jag det inte känner jag mig inte nöjd.
Det är så jag vill arbeta.
Jag vet att det ger mina kunder något speciellt utöver massagen.

Men fan vad det kostar kraft.
Det kräver en pigghet och uppmärksamhet, det kräver att jag läser folk rätt.
Det kräver ordentligt att måsta hålla inne med mina egna åsikter, om de går
emot min kunds sådana, vill säga.
Det blir ibland väldigt själadödande för mig.
Det som ger dem mycket, tömmer mig lika mycket.

Givetvis gäller inte detta alla mina kunder, självfallet inte.
Men tillräckligt ofta för att det ska orsaka mig problem.
När jag själv är inne i en period med arbeta med mig själv.
Som tar väldigt mycket energi.
Som jag varken kan, eller vill, stoppa nu när det äntligen
leder mig framåt.
På det sätt som jag så desperat behöver för att skaffa mig ett
meningsfullt liv.
För att skaffa mig en förståelse för vad som hänt i mitt liv.
Hur det har påverkat mig och påverkar mig varenda dag.

Det gör att jag nu alltså har gått under jorden.
Jag bokar av mina kunder.
Och gömmer mig.
Är besviken på mig själv. Men fixar inte att ta några beslut, att ta tag
i situationen.
Om jag måste förändra den på något sätt.
Eller om jag ska fortsätta såhär.
Då duckar jag hellre, och stänger av totalt.

Det är sannerligen inget som är kompatibelt med att vara egen företagare.
Vilket blir ett galet stressmoment där jag sluta fungera helt.
Börjar sova dygnet runt.
Får ångest över det mesta.

Blir fast med mina känslor av att vara en fuck-up.
Det blir en spiral som går fort nedåt.
Jag börjar boka av saker som jag tycker är roliga också, sådant
som absolut inte är arbetsrelaterat.
För jag blir så djävla trött, jag tappar all lust att träffa människor.
Saker och ting slutar kännas roliga och stimulerande.

Jag vill inte bli nådd.
Jag vill välja helt när jag når andra.

Jag börjar fundera över min framtid.
Att jag vill förändra vissa saker.
Men blir fastfrusen då jag inte vet hur jag ska göra.
Jag tappar all ork, energin är död.

Prestationsångesten gör att jag vill sätta mig på första bästa plan och
dra härifrån fort som fan.
Dit ingen känner mig.
Där jag kan vara någon annan än mig själv.
Där jag kan skala av mig mitt jag.
Alla delar av mig själv som jag kräks åt.

Jag är vuxen. Jag borde rimligtvis ha en hum om vad jag vill göra med mitt liv.
Jag har ingen aning, kan jag berätta för er.
Ambition har jag, men inte så att jag vill lägga den på mitt nuvarande arbete.
Jag vill göra något annat.
Något som jag kan brinna för. Något som engagerar mig.
Hela mig.
Inte bara den delen som betalar räkningar.

Oj vilket kolsvart inlägg detta är.
Nu spyr jag bara ur mig.
Det blir allmänt osorterat och förvirrande.
Kanske lyckas ni hänga med, kanske inte.

Jag vill använda min potential till något som får mig att växa.
Som får mig att känna att jag gör skillnad.
Jag vill ge, men jag vill få också.

Hela mitt liv genomsyras av att jag ger bort mig själv.
Jag är så less på det.
Jag har insett att jag behöver en växelverkan.
Ett givande och tagande, för att må bra.

Det har blivit väldigt tydligt de senaste två månaderna.
Att jag levt mitt liv utan att fyllas på.
Så många år som har dränerat mig.
Det är bara kvar några konstiga benbitar, tomma muskler och en känsla
av att syssla med sådan jag inte ska syssla med.

Herregud, vad jag spyr ur mig!

Samtidigt är jag glad också, att jag får denna reaktion av mig själv.
Det signalerar att jag kanske ska göra något annat.
Dela min tid på firman med något annat? Lägga ned? Fortsätta?
Något som tankar mig, som fyller mig med energi.
Det är vad jag behöver.
Det är vad jag vill ha.

Satans, djävla fitta till liv.