Jag är tillbaka.
Gårdagens stumhet och ledsamhet gjordes klar under nattens många vakna timmar.
Det kan uppenbarligen komma något bra av att inte kunna sova.
Jag är glad för det, för den tysta och stumma parallellvärlden är inte min.
Och nu är jag alltså inte kvar i den.
Säkerligen lär jag påminnas om händelsen många gånger, men förmodligen kommer tanken om den aldrig mer att kunna orsaka någon lamslagen och stum känsla.
Förmiddagens timmar hjälpte till att dirigera om de sista av mina känslor kring gårdagen. Inte som syfte, utan som bieffekt.
I förmiddags drog nämligen Klinikens ”Konsekvenser av våld”-grupp igång.
Vilket känns bra och vettigt.
Men visst, nya grupper, nya människor särskilt när svåra och smärtsamma händelser, tankar och känslor pratas om är sannerligen lite speciellt. Det är inte tvärenkelt.
Men nu är det dags. Ett års uppehåll och jag känner mig redo.
Det lär förmodligen återspeglas i en del tankar här inne.
Med det sagt, idag lossnade det och jag insåg att Katta och jag givetvis kommer att leva tills vi är 100 år. Minst.
Och den tanken gör mig väldigt glad! Vi har mycket roligt att se fram emot!
Nu börjar det dra ihop sig för sänggående för min del.
I morgon afton har jag åter möjligheten att se föreställningen ”Just så pass folkvett”.
Här hittar ni delar av det jag skrivit om upplevelsen att få ingå i en grupp av fantastiska kvinnor och att tillsammans med Annika, Malin, David, Niklas och Stefan från Västerbottensteaterns UngHästen skapa en föreställning om händelser hämtade direkt ur våra liv. Vi blev en väldigt bra grupp som arbetade under lång tid och vårt samarbete, skapandet av teaterföreställningen är en upplevelse som går utanpå det mesta jag upplevt.
Att arbeta med teatern var en otrolig ögonöppnare på en mängd sätt.
Att se dem spela upp episoder ur ens liv precis som man upplevde dem, på millimetern… det är svårt att hitta ord för hur stark den upplevelsen blir.
Som att se något på riktigt, för första gången. Någonsin.
Som om man helt plötsligt förstår språket som talas, det man försökt lära sig men aldrig lyckats.
Sådant du med tiden lärt dig rationalisera och hitta förklaringar till skriker dig helt plötsligt naket rakt i ansiktet.
De gjorde att vi fick chansen att på riktigt förstå och se det vi utsatt för med sunda ögon.
Med ögon som inte under lång tid långsamt förvrängts.
Och att få mina texter lästa… en mycket rörd jag kommer att befinna mig på Västerbottensteatern i morgon afton. Det är en sak som är säker.
Hur som helst, sänggående inom kort. Underbart!
Min bil kändes för övrigt som en fyrhjulsdriven pick-up av riktigt grym modell idag.
Eller så luktar det bränd koppling än. Nåväl…