Tatueringar och metal, klart som fan att jag gillar henne!

…hon pekade på den svarta toppen med en röd dödskalle på och sa att
den här tröjan är speciell för mig.
Hon berättade hur mycket hon gillar den.
Att när hon inte längre passade i den inte kunnat göra sig av med den,
inte kunnat lägga ut och sälja den, eller ge den till Myrorna.
Men, fortsatte hon, jag tänker att du är rätt person för den.
Du gillar också den här stilen, så ja, det känns helt rätt att ge den till dig.

Samtalet gick inte exakt så här, detta är en efterkonstruktion.
Däremot ligger det inte långt ifrån det riktiga samtalet.

Kontentan är densamma.

Något som har en speciell betydelse, i det här fallet en ovanligt snygg
topp, som man inte vill skiljas från fastän man för länge sedan slutat
använda den.

Jag tror de flesta av oss har någon sådan sak eller något sådant plagg som
blir liggandes år ut och år in.
Som verkligen inte går slänga bort eller göra sig av med på annat sätt.

Därför blev jag extra glad, när jag insåg att jag, för henne, kvalade in
att få något som har en speciell betydelse och speciell plats hos henne.
Det fick mig att känna mig speciell.

I själva verket blev jag 3 par jeans, 3 toppar och en kavaj rikare.
Jag dansade faktiskt framför spegeln när jag stod och provade kläderna.
Lycklig som bara den!
Tack gode gud att ingen filmar och lägger ut sådana där ögonblick…
Tro mig, jag hade blivit tvungen att emigrera!

Tillbaka till hon som gav mig kläderna, Stina.
Jag gillar henne. Väldigt mycket.
Hon är en skarp hjärna kombinerad med massor av varm förståelse
och medmänsklighet.
Tänker mycket. Iakttar mycket. Uppfattar mycket.
Visar andra respekt.
Att hon sedan är galet rolig och får mig att skratta på de mest oväntade
ställen, det gillar jag mycket.
Ryggar inte tillbaka för att ställa privata frågor, svarar också själv
på de privata frågor hon själv får.

Vi träffades genom gemensamma intressen.
Hade känt henne 1 år sådär lite på avstånd.
Kände att jag gillade henne, hennes sätt att prata, fundera och
skratta på.
Men jag, som inte är speciellt bra på att göra nya bekantskaper, visste
inte hur jag skulle göra för att faktiskt bli vän med henne.

Jag vet heller inte hur det gick till. Vi började höras lite via
Facebook, något sms här och där, fika på stan.
Ja allt gick väldigt lugnt till. Vänskap växte fram, lugnt och stabilt.

Jag litar på henne. Jag kan prata med henne.
Hon är varm, vänlig och utmanar mig.
Utmanar det jag är rädd för.
Driver mig framåt.

Jag ser mig själv när jag umgås med henne.
Inte samma bagage.
Men hon påminner mig om den värme jag själv vill ha och ge.
Hon påminner mig om den acceptans, medkänsla och ödmjukhet,
jag vill känna inför andra.
Jag kan berätta vad som helst för henne, hon står pall.

Vi har mycket liknande livsfilosofier.
Tänker i mångt och mycket lika.
Sedan så är jag ju bara tvungen att gilla en som är lika förälskad
i musik som jag själv är, och för den delen gillar samma musik
som jag själv gör.

Samt har samma passion för tatueringar som jag själv har.
Så henne följer jag gärna när hon har en sittning, vilket är
hur toppen som helst eftersom hon är inne på sin andra sleeve.
Så många timmar har jag fått se på, och många timmar är kvar
att se på.

Ja, hon är hur cool som helst. Inte undra på att jag gillar henne!

Jag trodde inte jag skulle göra mig så många fler riktigt goda vänner i livet.
Jag har nämligen turen att redan ha träffat några av de mest
underbara människor som finns.
Så ingen blev gladare än jag när jag insåg att det uppenbarligen var
meningen att jag åtminstone skulle göra mig en sådan vänskap till.