Teori goes praktik.

Idag fick jag en oväntad och väldigt bra chans att göra annorlunda.
Per automatik var jag snubblande nära att göra som jag alltid gjort.
Gång på gång.
Under många år. Väldigt många år till och med, för att vara pinsamt medveten om att lobotomi skulle ha varit utförd på mig för länge sedan.

I tanken var jag liksom redan där.
När jag tvärnitade.
Stannade upp och tittade smulans klart på situationen.
Vilket resulterade att given några minuter till kom jag fram till något annat.
Som inte ingick i de gamla hjulspårens färdriktning.
Nämligen att jag hade ett annat alternativ. Faktiskt ett bättre alternativ än det gamla.
Katta mejlade mig nämligen en mening.
Baserad på något jag just berättat för henne.

”Att ta ett steg tillbaka och få perspektiv är ett stort steg framåt för dig. :)”

Med en enda mening hade hon formulerat precis det jag kände just hänt inom mig.
Så enkelt.
Hon såg vad jag just gjort. Och formulerade det i en enda träffsäker mening.
Perspektiv är inte min grej. Det har det väldigt sällan varit.
Perspektiv där jag sätter vad som får mig att skratta och må gott som viktigt.
Nej, förut har jag kunnat ta en del rejäla smällar för att få situationen dit
jag ville ha den.
Dit jag trodde jag ville ha den.
Hur stora förlusterna än var hade jag liksom aldrig något val.
Utan jag gjorde vad jag behövde göra för att få höra till.
Och det, mina vänner är inte ett vänligt sätt att leva med sig själv.
Det sliter.
Och ökar känslan av att måsta prestera för att få vara med.
Som leder till att du inom dig vet att du får vara med så länge du presterar
och levererar.
Det blir ett liv av att ständigt veta att du kan bli utbytt precis när som helst.
För det kommer alltid att komma någon som är bättre, snällare, vänligare, roligare,
mer påhittig, mer galen, smartare, har mer ork eller bara är mer charmerande
än du själv.
Det gör att du inte kan vara dig själv.
Utan hela tiden kämpar för att vara någon annan än dig själv.
En bättre version än dig själv, om ni så vill.
En superversion av dig själv.
Och det mår ingen bra av. Punkt.
Känslan av att vara fejk dyker upp som ett brev på posten av den livsstilen, kan jag
också självupplevt berätta för er.

Hon har för övrigt den kusliga förmågan. Katta.
Både hon och Erika är våldsamt träffsäkra i det fallet.
Med facit i hand ett par ziljarder gånger vet jag att deras förmåga är att lita på.
Jag önskar att min känslostyrning inte varit så starkt tidigare, då hade deras
förmåga kunnat rädda mig från att göra många ödesdigra misstag.
Sådant som kostat mig år av mitt liv, för att inte ens vara ett dugg dramatisk
i valet av ord.
Men tja, mina mönster har varit så djupa och min önskan av att bli älskad har varit så
total att de pratat för döva öron.
Till både deras och min frustration.

Där jag har 942 ord i omlopp brukar de kunna nagla fast innebörden med en
eller max två meningar.
Med mig ståendes gapandes över att de just sa det jag försökte säga utan att få
fram det.
(Camilla har den här förmågan också.
På ett nästan skrämmande sätt. Så snabb är hon. Och klockren.
När jag påpekar det för henne skrattar hon alltid och säger att det jag just påpekat
är en del av hennes arbete.
Men likafullt, du skrämmer mig, brukar jag skratta tillbaka.
Och känna mig smulans skakad!)

Jag gissar att det egentligen handlar om att de hör ord och sållar.
Tar ut det som är återkommande.
Där jag säger samma sak gång på gång utan att liksom höra det själv.
Samt att de har en rejäl dos av livserfarenhet.
Och människovärme.
Ihop med självkänsla.
Signifikant för dessa tre tjejer är att de har en känsla om sitt eget värde.
Sina styrkor, sina svagheter.
De är helt enkelt trygga i sig själv.
Allt i kombination visar sig bli en sådan där skrämmande klockren mix att jag bara
möts av den på ett annat ställe.
Nämligen på Kliniken. K och L. Mitt Lag alltså.
Då förstår ni dessa tre tjejers förmåga.

Det är jäkligt roligt och ibland fasligt irriterande också för den delen att
ha vänner med den här förmågan.
Det är roligt och skrämmande när jag sitter fast och behöver komma loss.
Och irriterande när de säger saker som jag önskar att de inte skulle ha uppfattat.
De har kunnat punktera min logik. Eftersom de uppfattat mer än vad jag just berättat.
Satan så irriterande och frustrerande. Eftersom jag vet att de självfallet har rätt.
Det får mig ibland att undra om jag är transparent som person?
På allvar!
Jag ljuger inte speciellt bra. Mörkar inte heller speciellt bra.
Det brukar betecknas som något bra, men låt mig vara kristallklar: det är jävligt
irriterande när jag vill kunna göra det på ett övertygande sätt.
(Mitt matmissbruk och även bitvis mitt träningsmissbruk är jag däremot väldigt bra på
att manipulera folk kring. Det tillhör den missbrukande delen av mig, och som sådan
ljuger jag väldigt övertygande. Med skam förvisso, men utan att blinka.)

Jag låter kryptisk här, då jag inte berättar för er vad det handlar om.
Det får vara så.
Det handlar om andra personer på ett sätt som gör att jag inte vill berätta hela
händelsen i sig.

Men det viktiga är att jag bröt ett långt, långt mönster idag.
Ett som varit slitsamt i det förflutna.
Som lett mig på vägar där jag i efterhand önskar att jag aldrig befunnit mig på.
Återigen historia, min sådana, där jag liksom är osäker på mitt eget värde,
om jag har något överhuvudtaget, som fått mig att överprestera.
För smulor.
Bara för att få höra till.

De bröts idag.
Tänker jag mig.
Jag hoppas det åtminstone.
Med Kattas mening fick jag klarhet i vad jag just berättat för henne.
Och berättat för Erika.
Att det jag tänkt mig fram till var rätt.
Att det jag just bestämt mig för förmodligen är helt rätt sätt att göra det på.
Vilket båda bekräftade.
Med olika ord, men med exakt samma andemening.
Hahaha, inte undra på att jag gillar dem.
De har en så sund kompass i sig.
Vilket jag kommer att ha en dag också. Jobbar jag för.

Så en aha-upplevele fick jag mejlad.
Precis sådana som har de för vana att leverera till en mycket tacksam jag.
För en enda mening är lätt att hålla reda på jämfört med en babiljard ord och känslor
som lallar omkring inom en.
Har jag det i en mening, då kan jag fokusera.
Även när jag är på väg ner i gamla hjulspår.
Speciellt när jag är på väg ner i gamla hjulspår!

Vilket alltså inte hände den här gången.
Nu gör jag annorlunda.
Det blir bra för mig så.
Fastän de gamla hjulspåret sliter i mig någon sekund här och någon sekund där.
Det som kändes lite ledsamt tidigare kom att vända på några timmar.

Det jag verkligen insåg med Kattas mening var att förändringar verkligen har skett
det senaste året.
På riktigt.
Ett kvitto på att teori har lossnat till att även fungera i praktiken.
Åtminstone den här gången.
Vilket är en stor gång, med tanke på hur jag har haft som vana att hantera just
sådana här saker på.

Är inte det den mest glada insikt denna dag kunde leverera så säg!

Surströmming till middag står härnäst på tur.
Tokgillas!

Låt oss alla ha en härlig fredagsafton!