Tidens tand har kostat mig 4 cm i uppåtgående riktning, samt stuns. En otrevlig tand, det där.

Livet med förkylningen i kombination med ägglossning är kasst.
Jag är kräkless på mig själv.
Jag tycker Jörgen är sur och allänt grinig idag.
Självinsikten ruskade tacksamt om mig nyss, så jag vaknade ur mitt egocentriska
och, för tillfället, rubbade jag.
Han är gissningsvis precis som vanligt.
Det är jag som är ovanlig.
Han svarar på mitt beteende.
Just nu är jag minerad mark. Vilket syns, förmodligen redan på långt håll.

Det gör mig till en person som verkligen inte ska vara bland folk.
För mitt bästa, och för andras bästa.

Nåväl.
Nu har jag härmed kräkts ur mig lite om hur livet denna dag känns.
I morgon räknar jag med att det kommer att vara bättre.
Annars kan det tänkas att jag börjar se mig om efter en lämplig bjälke att hänga
en snara över.
Precis så lite fixar jag att vara sjuk.
Inte alls.

Hur som haver, det här inlägget är inte tänkt att bli den offentliga spya,
som det hittills trots allt är.
Därför växlar jag spår, lite abrupt.

Vi ska prata bröst resten av inlägget.

Japp, de där fina mjuka kuddarna som alla kvinnor har, i de mest varierande storlekar
och former.

Jag har alltid gillat mina bröst.
I smyg.
Jag har dragit lustiga skämt på deras bekostnad, om deras förlorade spänst och
liknande, men i sanningens namn har jag alltid tyckt om dem väldigt mycket.
Tyckt att de varit rätt snygga, till och med.

Sedan hände något.
Den ödesdigra mixen av mitt åldrande och en viktnedgång, har gjort dem
en hel del mindre vackra.

En C-kupa som hade fin form, fortfarande en fin höjd samt hade stuns.
Varken hängiga eller slappa på något vis.

Det var då.

Numera är de, med lite fantasi, en A-kupa, vilket absolut är en fin storlek.
Däremot har de tappat både höjd och spänst.
Luften har liksom gått ur dem.

Jag kan stå framför spegeln och kolla på dem, och liksom lyfta dem lite.
En sisådär 4 cm, och vips ser de helt plötsligt riktigt snygga ut, igen.

Men tja, när jag släpper ner dem igen, ja då saknas dessa 4 cm en hel del.

Självklart är det lite att göra åt saken. Åtminstone med min plånbok.
Fanns ekonomi till det, då skulle jag nog fundera lite ordentligt på att
få upp höjden på dem, samt få tillbaka fluffet i dem.

Jag konstaterar nämligen att de ser bäst ut i BH nu förtiden.
När jag tar av mig den, så faller de ner, nästan med ett poff.

Hur som haver, jag har liksom accepterat detta, dessa taxöron, trots allt.
Men nog fasen kommer jag för alltid att komma ihåg hur snygga de såg
ut en gång i tiden.

Innan ålder och tappade kilo gjorde processen kort med dem.
Jag trodde liksom att jag skulle undgå tidens tand, mirakulöst.

What the hell, liksom?!