Jag gillar inte känslan av att vara mätt.
Min snedvridna relation till mat riskerar att kicka in med full kraft då.
En mätt känsla berättar nämligen för mig att jag ätit för mycket.
…oavsett om det stämmer eller inte.
Om jag blivit mätt med små medel, så att jag alltså rent teoretiskt vet att jag ätit lagom, eller i underkant för den delen, blir känslan av att ha ätit för mycket så stark bara för att jag känner mig mätt.
Den känslan berättar för mig att jag ätit mer än jag behövde.
Mer än jag kommer att göra mig av med.
Punkt.
Och det, mina vänner, får mig att börja göra en hel del mindre
bra saker, om jag inte befinner i bra balans that is.
Är jag i balans däremot, mår bra och känner mig tillfreds, då händer inget.
Då är den mätta känslan relativt okej. Rätt okej åtminstone.
Då fladdrar mitt missbrukande jag endast förbi för en sekund eller två.
Känslan blir inte någon jag går igång på eller reagerar ohanterbart på.
Är jag däremot låg eller i något dåligt läge riskerar den att dra igång mig med full kraft.
Vilket betyder två saker.
Ett antingen eller kommer att hända då.
Antingen fortsätter jag att äta.
Vilket betyder att jag äter fler än de 7 mål jag ska äta per dag, jag kan lägga till ett 8:e och i sämsta fall även ett 9:e mål.
De blir också större än vad de ska vara.
Samt att jag skippar min motionsrunda om jag inte hunnit ta den direkt på morgonen.
Till det drar hela cirkusen igång där jag självfallet lovar mig bot och bättring i morgon.
Japp, det är under den förlovade morgondagen som det stora upp/tillbakastyrandet ska ske.
Alltså äta enligt ordination. Och motionera.
Jag planerar givetvis in ett extra pass bara för att kompensera för min överätning.
Det andra alternativet är att jag slutar äta.
Inte helt givetvis, nejdå, inget sådant.
Men jag ser till att minska antalet måltider från de ordinerade 7 till 6 eller 5.
Och ser till att hålla dem små.
Jag lägger gärna till en extra runda i motionsspåret om jag har tid och möjlighet.
Båda alternativen att handskas med det hela (läs handskas med ångesten som kommer av den mätta känslan) blir fel.
I det enda fallet överäter jag alltså, och mår jävligt dåligt både fysiskt och mentalt.
I det andra fallet underäter jag och går igång på det. Trippar snudd på det.
Bara för att någon dag av det senare tappa precis all ork.
Det här är smulans tröstlöst.
Jag blir less på mig själv.
Tack och lov blir det längre och längre mellan dessa perioder.
De sliter och jag blir oerhört trött.
På mig själv och rent fysiskt.
De här perioderna då den mätta känslan triggar och drar iväg mig infaller ofta vid ägglossning och mens.
Jag tänker mig att många tjejer, kanske de flesta till och med, är införstådda i den här känslan av att vilja (läs behöva) äta allt. Gärna på en gång.
Och ofta choklad.
I och med att choklad och jag inte har någon relation längre så missbrukar jag inte det i de här lägena.
Utan de blir de mellanmål jag redan äter, smörgås (hårda, de mjuka är endast till för djup-jävla-kris), eller frukt med keso eller någon kvarg.
Det låter nyttigt, men det blir i sådana mängder och under helt fel flagg så det nyttiga (och sunda) med dessa mål försvinner precis där.
I vilket fall.
Kvinnocykelns olika faser blir extra vanskliga då det gäller att bli destruktiv då det gäller mättnadskänslan.
Triggas gör jag även när jag under en period ätit för lite och motionerat för mycket.
Då viker det också över efter en vecka eller så, och jag börjar äta för mycket.
I skrivande är jag totalt triggad av att semi-medvetet ätit för lite under drygt en veckas tid.
Och motionerat mellan 1-2 pass per dag.
Jag vet att det blir såhär då, men kan inte låta bli lik förbannat när jag har flytet.
Då väljer jag att äta 7 mål med lite för lågt kaloriinnehåll för att orka driva kropp och sinne.
Helt idiotiskt, jag vet. Men jag gör det likafullt.
Just nu handlar det om att jag stirrar en del på de kilon jag lade på mig (4.5 sådana) när jag totalt tappade greppet och sket i allt när jag hanterade chocken över att inte bli mamma.
Ja, jag var en ocharmerande samling känslor av panikartad chock som behövde dövas. Och det var jävligt fort.
Ångesten var absolut förlamande.
Då är precis alla medel tillåtna.
Mat blev det medlet. Mjukt bröd för att vara mer exakt.
Förödande. Jag vet.
Jag har inte det behovet att döva den ångesten längre, den är hanterbart i opåverkat tillstånd, så mjukbrödet är lagt på hyllan sedan ett bra tag nu.
Däremot kilona dras jag med än.
Motion och mat har flutit på perfekt sedan jag tog tag i det.
Eller nej vänta, inte perfekt.
Utan maniskt.
Där jag har valt att alltid ligga under det energibehov jag har för att fungera som människa med arbete och socialt liv.
Det låga energiinnehållet i kombination med extrapass motion inlagda leder alltid till samma sak.
Jag blir förlamande trött.
Och jag tappar till slut konceptet, blir hungrig och börjar äta.
Det inträffade igår kväll.
Det 7:e och sista målet blev ett stort mål.
Följt av ett 8:e mål.
Med löfte om bot och bättring idag.
Idag räckte det med att jag inte fick mig ut i motionsspåret på morgonen som jag alltid annars gör.
Det blev liksom startskottet för att jag äter för mycket idag.
Jag gillar det inte.
Och hade jag kunnat häva det hade jag gjort det. Men jag kan inte.
Jag vet varför jag äter för mycket just nu.
Det är enkelt, jag har slitit kroppen trött efter att ha underätit under en tid.
Min mens är bara några dagar bort dessutom.
Om jag får någon denna månad, vill säga.
Ska jag vara ärlig så kände jag ingen ägglossning.
I vanliga fall är den ubertydlig eftersom jag blir galet sugen på kakor och choklad då, samt att flytningarna blir mycket sega.
Inget av det skedde denna gång.
Eller, jag märkte det inte, vilket förvisso inte är samma sak.
Min röda vän skulle rent teoretiskt kunna dyka upp om några dagar.
Att jag missade ägglossningens tydliga tecken är inte helt omöjligt, för den fasa jag befann mig i under de där två veckorna gjorde att jag inte märkte just något som pågick omkring mig.
Jag levde i en bubbla, och inget chokladsug eller sega flytningar existerade överhuvudtaget i mitt medvetande.
Ingenting förutom ensamhetskänslan existerade egentligen.
Därför kan det, rent teoretiskt, vara två saker som samspelar i detta som blivit ett överätande igår afton och idag.
Underätande och menstider.
Det blir lite för svårt för mig att hantera det när mättnadskänslan triggar den hetsätande delen av mig.
Jag tappar konceptet och börjar sjabbla.
Jag gillar inte att mitt skeva förhållande till mat triggas.
När det ändå sker är det en fördel om jag är i mitt esse av mående.
Då finns de förutsättningar som gör att jag kan hantera det på ett sunt sätt.
Alltid när jag tror att jag inte längre har hetsätningsproblem kvar i mitt liv dyker de upp. Ofelbart.
Nästan som en påminnelse om att jag mer aktivt måste arbeta med dem för att få bort dem.
Idag äter jag alltså för mycket.
Dock kommer det inte att gå in i den sämre fasen där mjukt bröd börjar missbrukas.
Jag kommer att hålla det på den här semi-ickeultimata nivån.
I morgon afton, senast, styr jag tillbaka det.
Vilket gör att någon fullskalig panik inte bryter ut.
Missförstå mig rätt, jag gillar inte den här situationen på något vis,
men jag vet att jag styr upp den mycket snart, redan under morgondagen.
Motionen som inte blev av i morse för att magen krånglade, blev av i
eftermiddags istället
Min Burebo till vän ställde upp som promenadpartner, tack och lov, för annars hade jag inte fått mig ut idag.
Därför är jag jävligt tacksam över att hennes planer för eftermiddagen tillät en promenad med mig.
Jag må ha sjabblat bort denna dag rent matmässigt, men motionen blev
åtminstone av.
Mycket bra, för annars hade dess uteblivande blivit ännu en spik
i min Cicci-din-jävla-fuck-upkänsla.
Så nu kanske ni bättre förstår när jag skriver att en mätt känsla inte
är ultimat för mig.
I över 2 år efter min operation provade jag inte på att vara mätt egentligen.
Heller aldrig hungrig bör jag skyndsamt tillägga.
Jag vande mig vid den känslan att inte vara mätt.
Jag vet att många gastric-bypassopererade människor säger att de blir mätta på väldigt lite.
Det gäller inte mig. Ytterst sällan åtminstone.
Jag äter långt mer än vad många opererade gör, vilket förr oroade mig mycket.
Men då jag gick ner i vikt som jag skulle taggade jag ner till slut.
Jag vet nu att jag behöver äta som jag gör med tanke på den motion jag har i mitt liv, samt att jag har ett fysiskt arbete.
Men ändå…
Ibland blir jag mätt likafullt på det jag äter.
Och då är det bra om jag är i fas med mig själv.
Annars blir det kärvt.
Det här är något jag vill arbeta bort.
Matproblematiken.
Jag har haft den under större delarna av mitt liv, så jag är väl förankrad i den.
Jag börjar känna mig hyfsat angelägen om att arbeta bort den.
Om det är möjligt vet jag inte, kanske inte att få bort den helt, men i alla fall så att den alltid är hanterbar.
I nuläge är jag styrd av yttre omständigheter, som exempelvis att jag inte vill
äta mig mätt för risken att triggas.
Eller att känna att jag behöver vara i bra form rent mentalt för att fixa när jag väl får en mättnadskänsla.
Förändringen jag vill ha behöver ha, är att komma fram till
att det är jag som styr.
Att jag oavsett fas i kvinnocykeln eller i det mentala inte triggas av mättnadskänslan.
Att det inte ska spela någon roll, för att det är jag som styr oavsett.
Kliniken, Laget, K och L kommer att kunna hjälpa mig här.
De kan allt om hur man arbetar bort yttre omständigheter och gör dem
till inre omständigheter.
Där det är individen, jag, som styr över mig själv.
Det här tänket har varit återkommande i mitt liv.
Att det är omständigheterna som styr mitt mående alltså.
Där jag har känslan av att vara som ett löv för vinden.
På många sätt har jag börjat ta tillbaka kontrollen i mitt liv.
Där jag skapar en känsla av att kunna påverka mitt eget liv.
K och L har hjälpt mig mycket på den vägen.
Fått mig att känna att jag styr själv.
Där jag är inte beroende av huruvida du lät glad och trevlig i telefon för att min dag ska vara en bra dag.
Eller om du tvärtom, lät stressad, lite tvär eller är tyst, så dippar inte min dag längre.
Jag tänker inte längre att jag är orsaken till att du inte lät på bra humör.
Utan jag tänker att det kan finnas hundra anledningar till att du inte lät glad, sannolikheten att det skulle bero på mig och på något jag sagt är minimal.
Det här med att läsa personer, deras ansiktsuttryck, kroppsspråk, och läsa ut vad tonfallet på deras röst är en rest från min barndom.
En jävla pedofil fick mig att måsta kunna läsa omständigheter, inte för att det spelade någon som helst roll i och för sig, han förstörde likafullt.
Men jag började ett hittills livslångt mönster där jag läser av människor.
Söker efter oroande tecken.
Det var även helt nödvändigt i min tidigare relation.
Där jag var tvungen att kunna läsa av min partner till sista millimetern för att vara beredd på vad som skulle kunna komma.
För att kunna parera hånfullhet, osynliggörande och kompromisslösa krav.
Min pappa var för övrigt också bidragande till att jag skapade mönstret som barn.
Han blev (blir fortfarande) arg direkt något inte gick hans väg.
Skrek och svor. Hånade.
Vilket som barn gjorde mig mycket otrygg.
Numera gör det mig mer bara less och uppgiven.
Hur som helst, det här har i sin förlängning fått mig att vilja hålla människorna omkring mig på mycket gott humör.
Jag gör i det närmaste vad som helst för att garantera deras goda humör.
Vilket är rätt själadödande för att inte tala om slitigt.
Det lämnar väldigt lite av mig i sammanhangen.
Det betyder att om folk omkring mig är glada, då är jag glad.
Verkar de vara irriterade eller arga, kanske bara tysta, då börjar jag gå på tå och fundera på hur jag på bästa sätt ska få dem glada.
Mitt mönster leder ofelbart till att jag på så vis lämnar bort kontrollen av min
egen förmåga att skapa eget välbefinnande.
Jag blev en kameleont.
Och visste till slut inte vem fan jag själv var.
De senaste 10 månaderna har vi jobbat hårt med det på Kliniken.
Vilket har gett resultat.
Jag är inte lika löv-för-vinden-känslig längre.
Delvis absolut, men jag har börjat skapa egna konturer och börjat sätta egna gränser.
Jag triggas inte längre lika hårt av de signaler jag läser hos folk.
Jag kommer gissningsvis att leta de signalerna resten av mitt liv, jag tror inte att jag någonsin kan sluta med det, den saken sitter kanske lite för djupt för det.
En direkt överlevnadsstrategi från barndomen.
Däremot går jag inte igång lika hårt när varningsklockorna ringer i mitt huvud.
Det är bra. Mycket bra.
För det ger mig en chans att backa och titta på situationen mer förnuftigt.
Mina känslor hinner inte dras igång totalt, utan förnuftet har fortfarande kommandot.
Och talar mig tillrätta, får mig att ifrågasätta det jag ser, rimligheten i det und so weiter.
Det är en mycket stor skillnad mot för bara 10 månader sedan.
Vilket gör mig väldigt stolt över mig själv.
Jag är på väg till de förändringar jag verkligen vill ha i mitt liv.
Med all tänkbara hjälp från Kliniken, mina vänner och min familj.
Det rör på sig. Jag rör på mig.
Och ingen kunde vara mer nöjd över det än jag, som förvisso tycker att
förändringen kunde gå lite fortare.
Haha, jag är inte en tålamodig person i alla lägen.
En av de mer svåra förändringarna kommer att bli mitt matmissbruk.
Jag har konsekvent vägrat jobba med det på Kliniken.
Vi har absolut gjort försök, men jag backar alltid och samarbetar inte i slutändan.
Jag kan inte.
Jag vet inte hur fan jag ska göra.
Jag har teori för en livstid i mitt huvud, men jag får det inte att fungera i praktiken.
Mina känslor då det gäller matproblematiken är svåra.
Det kan gå långa perioder, flera månader, och det fungerar hur bra som helst.
Att det liksom bara fungerar utan att jag lägger ner någon kraft i det.
Som på räls, skulle man kunna säga.
Men kampen kommer alltid ifatt mig till slut.
På ett eller annat sätt.
Det är som bekant ett psykiskt problem det här med hetsätning och anorexia.
Och det är i lägen av kris som det bli skrikande aktuellt.
Eller, som jag nämnde här ovan, då jag underätit en period.
Och den här våren har varit slitig.
Jag har mått oerhört bra.
Men den har varit väldigt påfrestande.
Mycket bearbetning har pågått.
I gruppen ”Konsekvenser av våld” och i Projekt Ö.
Det är så oerhört mycket som gås igenom just nu.
Och har varit så en längre tid.
Saker som jag gömt djupt och tryggt i mitt inre har slitits fram.
Inte för att jag själv har velat det, utan för att processen lett till det.
En del saker hade gärna fått stanna kvar i det dolda, tänker den tjuriga delen av mig.
Det hade räckt gott och väl att vara medveten om den procent som fanns
kvar i mitt medvetna, där det var lagom stort för mig att kunnat hantera.
Baksidan på den strategin hade förvisso varit att aldrig heller få möjlighet att bli hel.
Men ÄNDÅ…vissa gånger har det dragit mig under ytan.
Men nu, på bästa sändningstid, har det alltså slitits fram i dagsljuset.
Tröstlöst någon enstaka gång.
Slitsamt många gånger.
På rätt spår alla gånger.
Det har fått mig att vackla vid några tillfällen till och med.
K och L är med hela tiden, inget kan hända mig, jag är helt trygg.
Men det är sorgen, den vansinniga sorgen över hur mitt liv varit från det jag var barn tills för 10 månader sedan som varit så svår att hantera.
Jag har pratat om sådant som jag inte andats om till någon levande tidigare.
Eller vänta, det är inte helt sant, jag har berättat om det, i en mer barnvänlig ton.
Jag har inte velat chocka eller äckla människorna jag har omkring mig.
Att inte berätta är ett sätt att skydda mig själv.
Folk tål rätt mycket, men vissa saker är likafullt smulans magstarka.
Speciellt om det rör sig om någon de känner.
Jag vill heller inte att de ska tycka synd om mig.
Jag har ett enormt behov av att hålla tycka-synd-om-mig-känslor långt ifrån mig.
När det gäller att andras sätt att se på mig.
Men framför allt då det gäller mitt eget sätt att se på mig själv.
För skulle jag bli ledsen över det som hänt är jag rädd att jag liksom faller omkull.
Vilket inte är ett alternativ.
Jag har för avsikt att stå upp. Hela tiden.
Men likafullt smyger sig en sorg in ibland.
Då jag blir ledsen över hur jag levt.
Över hur andra levt med mig.
Numera har även ilskan börjat komma in.
Det är sunt.
Det är mycket sunt.
För den gör att jag börjar sätta gränser.
På allvar.
Så i mina svarta stunder, då jag inte har kontakt med varken ilska
eller sorg, då allt bara är diffust, då kommer ångesten.
Den sliter ner mig på bråddjupt vatten.
Håller mig under ytan.
Där jag inte gör något för att komma loss.
Tvärtom. Jag vill vara där. Då.
Sedan börjar jag äta.
När jag inte står ut med ångesten. Och vill komma loss.
Då äter jag alldeles för mycket.
Och gör en handfull andra idiotiska saker i samma veva.
Hetsätningen lindrar min ångest.
På ett sätt som jag gillar.
Just då i alla fall.
Och ska jag jobba bort mitt hetsätningsproblem, vad gör jag då när ångesten kommer?
Det är där jag har en enorm rädsla.
För då har jag inget kvar som skydd.
Förutom alkohol.
Vilket inte är ett alternativ som ångestdämpande såvida jag inte gör det i makarna Skoglys välsignade soffa.
Kanske är det precis det som gör att jag inte samarbetat fullt ut på Kliniken då det gäller matmissbruksproblematiken.
För att jag inte känner mig tillräcklig för att styra mina egna omständigheter.
Än.
Men jag är på väg dit.
Snart är tiden inne, då jag är stabil i min känsla av att styra mitt eget liv där inga yttre omständigheter, i någon större utsträckning, påverkar om min dag är en bra eller dålig dag.
Jag tänker att då jag jobbat framgångsrikt med att ta tillbaka kontrollen i mitt liv på många andra ställen så borde jag givetvis fixa det då det gäller maten.
Kanske börjar jag närma mig den punkt då jag är redo för det hela.
Inga fler chockade känslor kommer att kunna sparka undan benen på mig då det gäller min barndom eller mitt tidigare förhållande.
Vi börjar ha fått med det mesta ut i solskenet.
Chockmomenten är förhoppningsvis avklarade. Tänker jag mig.
Det som återstår nu är att bearbeta det.
Och det bearbetandet i sig föder inga chockmoment.
Föder det något är det sorg och ilska.
Och det framkallar inte ångest på samma sätt som chock.
Vilket gör att jag är hyfsat safe på den punkten.
Jag tänker att min problematik då det gäller ångest inte kommer att finnas kvar speciellt länge till.
Kanske i mild form, men inte så att den får mig på knä, och därigenom börjar söka destruktiv lindring.
Hahaha, sidospår Degerman till er tjänst.
Hur hamnade vi här egentligen?
Och hur fasen tar vi oss tillbaka?
Nåväl, låt mig återknyter till inledningen genom att konstatera att jag inte gillar känslan av att vara mätt.
Vilket det ska bli ändring på.
Det är bara en tidsfråga nu.
Det känns väldigt bra ikväll, trots överätandet.
Härlig lördagskväll önskar jag oss alla!
Den är mycket njutbar där jag nu sitter med utsikt över en sjö i skymning med mysAlicen liggandes alldeles intill mig.