Till eller från. När valet är mitt. På riktigt.

Den sista tiden, läs de senaste två veckorna egentligen, har jag börjat leva
lite annorlunda.
Jag lever lite mer medvetet.
Det handlar egentligen om att jag tagit till mig ett tänk som jag under
lång tid hört på Kliniken.
Men som inte fått fäste hos mig.
Förrän nu.
K och L pratar väldigt ofta att man gör saker på två olika sätt.
Antingen närmar man sig eller så fjärmar man sig.

Som ni vet har jag levt i en våldsam relation, mina tankar har ofta under årens
lopp handlat om att jag inte förstått/förstår varför jag gjort som jag gjort.
Ibland har jag gjort saker på sätt som fått mig att undra vad fan som är
fel med mig.
Om lobotomi är det enda som kan rädda mig från mig själv.
K och L har ofta pratat om att jag har gjort så gott jag ha kunnat.
I situationer som är helt vrickade så har jag gjort och löst det hela på det
sätt som inneburit minst problem för mig.
Som lett till minst hårda ord riktade mot mig.
Som lett till minst hånfulla kommentarer riktade mot mig.
Som lett till att jag fått vara synlig istället för osynlig.
Och ja, ställt mot det, då förstår jag precis varför jag gjort som jag gjort.
Jag behöver inte gilla det jag gjort, men jag har en typ av förståelse.
Jag har skyddat mig själv.
Jag har gjort saker som lett mig till en så dräglig tillvaro som möjligt.
Omän det, när allt kom omkring, var precis det som fick mig att inte ta mig loss.

De har även pratat om detta sätt att tänka då det gäller annat.
Att antingen gör man det hela på ett sätt som leder en till sina mål och önskningar.
Eller så göra man det på ett sätt som leder en från sina mål och önskningar.

Jag har varit farlig på att tänka kortsiktigt.
Liksom gjort det jag för stunden har ansett viktigt.
Utan att ta det långsiktiga i perspektivet.
Speciellt i mitt tidigare förhållande. Då fanns inte långsiktigt.
Då fanns oftast bara nu. Och att försöka hantera det nu:et.
Vilket aldrig kunde leda mig dit jag ville befinna mig.
Utan akuta men kortsiktiga lösningar blev min melodi.
Kortsiktig ångestlindring.
Även kortsiktig njutning. Kortsiktig lycka. Kortsiktig tidsfrist.
Ja kortsiktigt det mesta.
Vilket i mångt och mycket inte varit synonymt med mina långsiktiga mål.
Alls.
Vilket med andra ord har gjort att mina långsiktiga mål blivit mer avlägsna.

Det jag har gjort har ledde tillfälligt till, men i själva verket ifrån.

Jag tänker annorlunda nu.
Jag är sedan snart ett år fri att tänka i andra banor nu.
På ett sätt som främjar mig.

Jag går fortfarande tillbaka i gamla tankemönster och tankefällor,
vilket leder till en del mörker.
Däremot är jag medveten om det.
Jag känner när jag gör det.
Jag vet oftast varför jag gör det.
Jag vet vad som utlöser det.
Och jag vet hur jag ska häva det.

Jag är medveten.
Vilket är avgörande för vilken förändring som än ska till att ske.
Därför slår jag inte lika hårt på mig själv när det händer.
Jag dippar inte lika djupt och svart som tidigare.
Vilket är mycket bra.

Och framför allt har det lett till att jag ser mer klart på vad det är jag vill.
På vad jag vill göra.
På hur jag vill leva.

Och där kommer tänket in perfekt.
Att fråga mig själv om det jag just är i färd med att göra eller besluta mig för leder
till eller ifrån det jag vill.

Sedan bara någon vecka tillbaka började detta tänk liksom fungera helt
av sig självt.
Som om alla bitar bara var på plats en dag.
Kanske var det när jag satt på Elin Bondestams rum på gyn som något började röra
sig helt rätt i mina tankar och känslor.
Något hände där, som fick orden K och L har upprepat gång på gång att betyda något.
Polletten trillade ner till sist.

När jag nu gör något, då frågar jag mig själv om det här leder mig till det jag vill
eller bort från det jag vill.
Utan att vara färgad av det snabba behovet av tillfredsställelse.
Utan att jag tar beslut som leder mig kortsiktigt rätt.
Jag är ute efter något helt annat nu.
Inte bara andas och överleva.

Utan jag vill leva.
Det är ta mig fan precis vad jag vill.
Leva.

Det handlar inte om några stora händelser då jag frågar mig själv detta.
Haha, nej då, precis tvärt om faktiskt.
Jag kan fråga mig ett trettiotal gånger per dag, i olika sammanhang, just
denna fråga.
Och svaret leder mig rätt hela tiden.

Som igår afton, jag kände mig allmänt trött och var rätt sugen på att
bara slappa framför datorn.
Samtidigt hade jag en toalett i lägenheten som var i behov av att bli städad.
Förut hade jag resonerat att toaletten kan jag städa i morgon, eller någon
annan dag för den delen.
Vilket i vanliga fall hade fått mig att känna mig nöjd med det beslutet.
Och alltså lämnat mig i soffan med datorn, samtidigt som toaletten vägg i vägg
fanns kvar ostädad.
(Förklaras bör kanske att jag gillar rena toaletter. Speciellt min egen tycker jag
väldigt mycket om att ha ren. Avvikelser från det gör mig smulans irriterad och
inte tillfreds.)

Igår tänkte jag att det ju bara tar 15 minuter att få den ren.
15 ynkliga minuter.
Är de 15 minutrarna sådana som jag hellre lägger på att städa toan eller
på att sitta framför datorn?
Jag valde toan.
För jag mår bra när den är ren.
Jag mår förvisso bra när jag sitter med laptopen i knäet och surfar runt i godan ro också.
Men att kapa 15 minuter av den tiden irritera mig inte.
Definitivt inte på det sätt en ostädad toalett gör.
Så en städad toalett har jag numera, samt att jag utan problem hann se
episod 4 av Game of thrones.
Win-win, konstaterar jag smulans präktigt.

Nej men allvarligt.
Det här är grejen för mig.
Det får mig att fokusera.
Utan att sjabbla.
Och fokus är precis det jag vill ha.
För jag har givetvis en hel del mål i livet.
Många yttepyttesmå och en del större.
Jag ska samla på mig en del av de frågeställningar rörandes det jag kallar små mål.
Ett antal situationer som är så små och vardagliga att de knappt syns,
men likafullt drar energi och får mig att tappa fokus om jag tar det ”enkla”
kortsiktigt sköna beslutet.
Då kommer ni att få en bättre bild av vad jag försöker förklara här.

För vill jag leva mitt liv på sättet som gör mig lycklig, ja då verkar det här vara en
bra metod.
För mig, alltså.

Märkligt bara att det tog några år innan K och L:s ord actually började betyda något.
Well, jag är bara glad att polletten trillade ner överhuvudtaget.

Det är uppenbarligen aldrig för sent att lära sig prioritera.