Tillgänglighet som skapar avstånd.

I veckan snubblade jag över ett blogginlägg som handlade om den besatthet av
mobiltelefoner/surfplattor som genomsyrar våra liv.
Jag är först att räcka upp handen och erkänna att jag kvalar in där. Utan tvekan.

Nu var inlägget vridet så att det handlade en hel del om barn som blir osynliga
för sina föräldrar som bor i sin mobila värld i tid och otid.

Jag tyckte att det han skrev var sunt.
För min tidsålder är det sunt.
Jag har inte vuxit upp med mobiltelefoner, de kom ju faktiskt först när jag
blivit rätt vuxen. (Japp, fossilvarning på mig.)
Det är inte alltför många år sedan den blev var människas självklara pryl.
Att kunna surfa med dem på det sätt vi gör nu, det har inte varit tillgängligt
speciellt länge alls.
Några år för oss vanliga dödliga.

Men visst, det inleddes egentligen redan när sms:en blev det naturliga
sättet att höra av sig till folk.
Haha, jag minns när jag inte kunde skicka sms från min mobil.
För jag hade ett kontantkort till den, och då fanns ingen smstjänst.
Hahahahaha, herregud, det är typ 12-13 år sedan någon som jag kunde börja sms:a
från mitt dåvarande kontantkort.
Det ni, mina yngre läsare, fossil Degerman till er tjänst.

Tillbaka till ämnet nu.
I och med sms:andets frammarsch började vi också vända oss mer till våra
mobiler. Dess pipande fick oss att genast rycka fram den ur fickan eller väskan.
Det användandet går givetvis inte att jämföra med dagens användande.
Då handlade det inte alls om att livet levdes på nätet.

Men, nu när surfandet finns tillgängligt på ett billigt och omedelbart sätt,
kan vi på ett helt annat sätt finnas online, fastän vi inte befinner oss framför vår dator.

Och det är suveränt.
Informationen och tillgängligheten är omedelbar.
Vilket jag gillar.

Men baksidan, den går inte av för hackor.
Där jag, och många med mig, lever online.
Vid minsta paus surfar jag mig iväg bland uppdateringarna på Facebook.
Kommenterar, gillar och mejlar.
Jag läser någon av de smaskiga kvällstidningarna som alltid har någon ny uppdatering
trots att det endast är 15 minuter sedan jag var in sist.

Mitt mobilsurfande får mig att bli frånvarande i den värld min fysiska kropp befinner sig.
Och det är en ruskigt dålig baksida av något som i grund och botten, enligt mig, är positivt.
Det är helt vansinnigt egentligen.
Jag fiskar fram mobilen när jag hör min mejlsignal, när jag hör min smssignal.
Utan att egentligen reflektera över att jag sitter och pratar med någon, kanske till och
med äter lunch eller fikar med någon.
Eller sitter bekvämt tillbakalutad i någons soffa.

Helt plötsligt och nästan omedvetet vänder jag min uppmärksamhet från
personen/personerna jag umgås med.
Som jag vill umgås med.

Det är inte okej.
Men jag gör det likafullt.
Och jag kan vissa gånger bli oerhört störd när andra gör det också.
Det avbryter det umgänge vi just befann oss i.
På ett sätt som ibland inte spelar någon roll, men som ibland spelar stor roll.

Jag ska verkligen se över mina telefon/surfvanor.
För jag strävar efter att vara närvarande.
Vilket inte riktigt är förenligt med att titta i min mobil direkt den plingar till.

Läs MMAfarsans blogginlägg .
Inlägget som fick mig att hajja till och på allvar börja fundera över mina egna
mobil/surfar-vanor.