Det här med att lita på människor.
Det är inte naturligt, tänker jag.
Och på inget sätt självklart för mig.
Jag litar väldigt sällan på någon.
Inte för att jag vill ha det så, verkligen inte, jag vill väldigt gärna känna tillit
till min omgivning, men det blir sällan så.
Det är fantastiskt de gånger jag hittar människor jag vågar lita på.
Det är liksom en riktigt djup och varm känsla.
Jag gör mig rätt sällan nya kompisar och vänner.
Visst, på ett ytligt plan trillar det in nya människor i mitt liv, både nu och då.
Vilket jag förundrat insett denna sommar.
Jag har fått in riktigt kul folk i mitt liv, bara genom att själv ta tillvara på
tillfällen som dök upp.
Som sagt, denna sommar och höst går till historien som en av de mer märkliga tider
i mitt liv.
Det har varit fyllt av roligheter och otroligt kul människor.
Möten med folk som jag annars skulle ha tackat nej till.
Men fri från oro och rädsla blev det en helt annan sak att tacka ja till det som
erbjudits mig.
Men att det ska övergå från det roliga och glada ytliga till att
jag litar på personen, det är ytterst sällan.
Jag gör mig inte gärna så pass sårbar.
Det är liksom ett försvar från min sida. Skulle jag tro.
Jag låter bli att lita på dig, för då kan du heller inte såra mig.
Fast, det kan du visst.
Det är bara i min skruvade hjärna som jag inte blir sårad eller ledsen.
Fastän jag håller folk långt ifrån mig är jag ändå sårbar.
Logiken stämmer alltså, men i praktiken skiter det sig.
Det är egentligen bara mina gamla vänner jag litar på.
Jag har nämnt dem förr, Katta, Erika, Linda, och även nytillskottet Stina.
Dem litar jag grundmurat på.
Det finns inga risker med att lita på dem, de skulle inte svika mig.
Den dagen existerar inte.
Min tillit till dem är grundmurad.
Mamma, Vickan och mitt Lag litar jag fullständigt på också.
Jag önskar att jag kunde känna tillit lättare än vad jag gör.
Jag gissar att det har med min bakgrund att göra.
Övergrepp skapar en otrygghet som gör att tilliten till människor blir hyfsat
hyvlad i kanterna.
Det är alltså ett mönster jag skapade som barn, att inte lita på någon.
Mitt liv har innehållit en del fasor och skit som befäst min känsla av att det inte är
tryggt att lita på andra. Det leder inte till något bra.
Jag har haft en tendens att söka mig till folk som säger en sak, och gör precis tvärtom.
Och absolut, jag är utan tvekan den första att erkänna att jag också gjort så,
många, många gånger. Tyvärr.
Jag jobbar aktivt på att inte falla tillbaka till sådant något mer.
Det skapar otrygghet.
Där saker sägs och sker i det fördolda, när den andra går ut ur rummet.
Och jag vill ha öppna människor runt omkring mig.
Jag vill vara öppen själv.
Jag vill att andra människor ska veta vart de ha mig.
Jag tycker om trygga människor.
Där ord och handling är samma.
Det får mig att våga tro på dem.
Det får mig att känna att de är uppriktiga, och inte har några dolda
avsikter eller dubbla agendor.
Att de tycker om mig och vår vänskap på ett sådant sätt att tillit och
uppriktighet är så självklart att man aldrig ens funderar över den.
Det är grymt stort när jag nu känner att personen jag börjat lära känna faktiskt
är någon som jag känner att jag litar på.
Vår inledning var allt annat än vanlig.
Och har fått mig att undra lite över henne.
Att jag gillar henne vet jag ju, men kan jag lita på henne?
Den märkliga inledningen spelar inte längre den minsta roll för mig.
Det är vad vi har valt att göra av den som spelar roll.
Det gör mig glad och varm inombords att inse att jag faktiskt litar på henne.
Jag känner tillit till henne och att vi börjar lära känna varandra.
Jag hade tidigt en känsla av att jag kunde lita på henne, men samtidigt viskade rösten
inom mig att jag inte kunde vara säker. Att vänta här Cicci, hon kan vara en av
dem som säger en sak och gör en helt annan.
Jag behövde uppenbarligen få tilliten bekräftad, vilket jag fick i dagarna.
Min magkänsla visade sig vara rätt.