Tilliten avgör hur nära jag släpper andra. Numera.

Jag har skrivit en hel del om vänskap vid upprepade tillfällen.
Här är några av de inläggen:
Om vänskap 1.
Om vänskap 2.
Om vänskap 3.
Om vänskap 4.

Skillnaden mellan kompis och vän, i alla fall med mina termer använt,
handlar om tillit och trygghet.

För mig är en vän en djupare form av kompis.
Man har alltså passerat stadiet kompis, uppgraderat det till nästa steg.
Det ultimata steget.

Med kompisar har jag kul, gör roliga saker med, hänger med, snackar en massa strunt med.
Pratar en massa allvar med också, för den delen.
Och det stannar där.
Jag kan säkert kännas väldigt öppen mot människor jag umgås med, även här på bloggen.
Faktum är att jag är både mer personlig och privat här på bloggen än med mina kompisar.
Här skriver jag för mig själv, dock med en viss redigering, eftersom jag vet att andra läser.
Censuren har jag försökt skala bort, så långt det går, utan att dra andra människor i skiten.

I själva verket, i det riktiga livet, är det få människor jag verkligen är öppen ihop med.
Där jag pratar om saker, på riktigt.
På en nivå som vida spränger kompisgränsen.

Med vänner, där har jag hela paketet med att göra roliga saker, surra om saker högt
och lågt, ihop med det finfina tillägget att jag pratar om saker på riktigt.
Kanske med en viss censur likafullt, irriterande nog, men i mångt och mycket pratar den
Cicci som finns inom mig.

Vad det är som skiljer kompis från vän, med mina ord använda, är tilliten.
Den sista och mest avgörande ingrediensen i vänskapsskapandet.
Känner jag tillit, då ger jag hela mig själv. Eller tja, så nära som möjligt.
Känner jag inte tillit, då stannar vi vid att vara kompisar, och ha kul på sådant sätt.

Tillit kan växa fram. Långsamt och försiktigt.
Och ibland finns den där från dag ett.

Med mina vänner, en handfull personer, där finns tilliten.
Den varma och trygga tilliten.
Grundmurad.
Där lojaliteten är lika ömsesidig som självklar.
Vi sviker inte varandra. Vi har aldrig dubbla agendor.
Vår vänskap och vårt välmående kommer först.

Det är skönt att ha relationer på så vis.
Jag behöver aldrig fundera vart vi står.
Vi behöver heller aldrig betyga varandra vår vänskap.
Eftersom den är självklar.

Vid vissa tillfällen har jag haft vänner, där min tillit satts på prov.
Det har ofta handlat om dubbla agendor.
Där de visat upp en sak, men bakom min rygg gjort helt andra saker.
Och fastän vi pratat ut om det, förstått varandra och bett om ursäkt,
så fortsätter de lik förbannat sitt falskspel. Förr eller senare.
Vi går då från att ha varit vänner till att bli kompisar.
Och där blir vi kvar.
Fastän det mer korrekta och mer egenvänliga hade varit att bryta umgänget helt.
Sviker folk upprepade gånger är inte chansen stor att de ska sluta upp med det.
Har jag lärt mig som vuxen.

När min tillit är borta, då är den helt enkelt borta. Numera.

Däremot krävs det väldigt mycket innan den försvinner.
Eftersom jag inte har speciellt stark självkänsla och har en gränssättningsproblematik,
så tar det ofta alldeles för lång tid innan jag fått nog.
Innan jag drar en gräns dit jag inte släpper in längre.

Jag har lagat alltför många tillitar i mitt liv.
Varenda gång har det blivit samma skit ändå med personen i fråga.

Nu, senaste året, har jag slutat laga.
Jag har lagat dåliga relationer baserat på en känsla av att vara värdelös.
Gång på gång.
Men sedan ett år tillbaka ungefär, gör jag annorlunda.
Hur jag har mina kompisar ska vara utifrån hur jag känner inför dem, och oss.
Om jag mår bra ihop med denne eller inte.
Inte för att jag är rädd för att inte duga, så att jag umgås med andra bara
för att de vill umgås med mig.
Att jag umgås med dig fastän du är jävligt taskig mot mig, bara för att jag
är glad att du vill vara kompis med mig.

Därför känns det så otroligt skönt att ha kommit till den punkten i livet, där
jag känner att mina vänner verkligen är mina vänner.

Andra är kompisar eller bekanta, som är jättekul att umgås med.
Men som för alltid kommer att stanna just där.

Sedan finns det faktiskt en kategori till, nu när jag tänker på det.
Och det är bekanta som jag känner tillit till.
Alltså folk som jag egentligen inte ens är kompis med, utan som jag liksom känner
lite sisådär.
En del sådana känner jag grundmurad tillit till.
Vilken jag tror är ömsesidig.
Eftersom jag känner det så starkt tror jag nämligen att den är ömsesidig.
Vi kommer aldrig att ta klivet till att bli varken kompisar eller vänner.
Utan vi kommer att vara bekanta som gillar varandra oerhört.
Haha, märkligt nu när jag tänker på det, att jag kan känna tillit och förtroende
för någon jag inte ens är kompis med.

Och än en gång känner jag mig sådär nästan fånigt lyckligt lottad över att ha
de finaste tänkbara människorna i min omgivning.
Oavsett om jag kallar dem bekanta, kompisar eller vänner.

Gång på gång blir jag påmind om det.