Sådär ja, då är jag tillbaka från en långhelg i husvagnen.
Härligt, härligt att vara borta, och riktigt skönt att komma hem.
Ledighet när den är som bäst, alltså.
Jag har däremot saknat er.
Jag har saknat min blogg, mina ord, min värld som jag delar med er.
Jag har absolut haft den, men i en så liten variant, att den inte varit
riktigt tillfredsställande.
Tillbaka i civilisationen, eller ja, där det finns dator och något som
liknar ett bredband åtminstone, är jag i alla fall.
Klart mer enkelt än att skriva inlägg från min mobil.
Å andra sidan, jag måste bara säga att jag är imponerad över alla gränser,
då det gäller min mobil.
Jag inser att den har kapacitet till en hel del saker.
Som för andra kanske är självklart, men för mig, som är teknik-novis, är detta
mycket spännande.
Bara tanken på att kunna surfa, och även då också blogga från min mobil, den är svindlande.
Jag är imponerad. Och hjälplöst efter då det gäller teknik, uppenbarligen.
Tillbaka till den helg som just varit, och som gjort mig både lyckligt och snudd
på harmonisk.
Vi som åkte var Jörgen, kusinbarnet K, från och med nu kallad Krille, eftersom
det är hans namn, (Kristoffer är hans namn, men ja, ni fattar grejen.)
Vickan och jag.
En udda samling människor jag verkligen tycker om, och trivs med.
Men frågan var för mig, skulle jag trivas med dem alla på en liten yta?
Samtidigt?
Jag kände mig lite orolig innan.
Krille har bott med oss många gånger tidigare, vi känner till varandras
sätt att vara, vad vi gillar, vad vi inte gillar.
Så där fanns det inga frågetecken angående trivseln.
Men Vickan? Hur skulle det gå?
Jag kände någon typ av ansvar för att hon skulle få en kul helg i fjällen.
Kände ansvar för att hon inte skulle bli uttråkad.
Kände ansvar för att hitta på mat som hon skulle uppskatta.
Kände ansvar för att fixa snacks och godis som hon blir glad av.
Som sagt, ungdomarna i mitt liv, Jörgen och Krille, de kan jag utan och innan,
men Vickan, min syster, som jag träffar med 1.5 års intervaller…
Att umgås med henne 24/7 några dagar… jag var nog lite bekymrad kan jag i efterhand erkänna.
Däremot hade jag inte behövt ägna en tanke åt det, visade det sig.
Jag hade låtit bli att ta med i min beaktning att hon är en väldigt lätt människa
att umgås med, inkännande mot andra.
Samt att hon är en resande själ, och har varit så i många, många år.
Hon är van nya människor, att bo med olika människor, att uppskatta andra människor.
Vilket för med sig att hon kan allt om att respektera andras sätt, samt ta ansvar för vad
hon själv vill ha ut av något, per automatik.
Min oro var helt obefogad.
Visade det sig innan vi ens satt oss i bilen för att åka mot husvagnen.
Jag skäms nu i efterhand, för att jag ens känt oroskänslan då det gällde hennes
vistelse ihop med oss.
Herregud, vem tror jag att jag är?
Och hur lite tror jag om andra?
Fan, jag skruvar på mig lite nu, av skam.
Hur som helst.
Jag fick en chans att umgås med henne på ett riktigt avslappnat sätt.
Vi respekterar varandra på ett enkelt och självklart sätt.
Det visade sig att en husvagn med tillhörande spiketält, rymmer fyra mycket olika personer
utan några som helst problem.
Alla fick det utrymme vi trivdes med.
Däremot är jag mycket tacksam att jag fick ha min ordning som rådande ordning.
De andra, läs Vickan, var grym på ordning, så tillsammans med henne höll vi
den ordning som jag mår bra av.
Som håller mig stressfri.
Förresten, låt oss gå tillbaka till oron. Låt oss hoppa och fara lite här.
Jag inser nu när jag skriver, att jag nog alltför ofta gör så.
Oroar mig för saker där jag inte ens vet om någon oro är befogad.
Jag får för mig att det ligger på mitt ansvar om andra ska ha en kul upplevelse.
Varför känner jag så?
Jag måste fundera lite mer på det…
I alla fall.
Jag har stortrivts i helgen.
Umgåtts, läst, ätit gott, druckit…inte gott kanske, men alkoholhaltigt,
tagit några vackra promenader, samt sett film.
En helg i min smak, helt enkelt.
Egentligen tappade jag den röda tråden på detta inlägg redan inledningsvis.
Därav den lite spretande känslan här.
Ni får se det som en uppdatering om vad jag haft för mig i helgen.
Med några nya lärdomar att ta med mig.
Att fundera över varför jag oroar mig för sådan jag inte behöver oroa mig för.
Samt att klura lite på varför jag tror att min uppgift är att roa andra och se till
att deras upplevelse blir så bra som möjligt.
Märkligt…
Resten av kvällen ska dock ägnas åt att plocka ögonbryn, raka benen och duscha.
Jag är mer eller mindre helt överhopad med hår på fel ställen för tillfället.
En rejäl uppröjning på området kommer att få mig att må riktigt gott.
Och göra mig helt redo för en ny vecka.