Två steg framåt, ett steg tillbaka.

Precis så känns det idag.
Många känslor susar omkring.
Jag fick en riktig längtanskänsla efter Jörgen idag.
Tänkte på allt som var bra med oss.
På hur mycket jag tyckte om honom.
På hur gärna jag ville leva mitt liv med honom.

Jag fick en enorm lust att vara ”vi” med honom.

Jag gav mig istället en realitycheck.
Jag läste igenom det blogginlägg jag skrev samma dag som han gjorde slut.
Läste hans sms.
Han var kristallklar med sina känslor.

”Min ”sommarbubbla” är till 99% just nu orsakat av dig pga
jag ser ingen framtid i vi utan mest stillasående lufttramp
och jag har absolut inget intresse i något sådant alls.
Jag hinner med huset och div annat allt de tar bara mer tid
som vanligt alltså.
Eftersom du lever ett liv och jag ett helt annat nu ser jag int någon gemensam
sak mellan oss alls.”

Det fick mig att komma loss lite ur det sentimentala.

Det hjälper bättre att läsa om hans icke-känslor för mig,
än att tänka på det jag upplevt som slitigt själv.
De gånger jag saknar honom så är det som om jag totalt glömmer bort
det som inte har varit bra.
Det som har gjort ont för mig.
Det är som om det aldrig funnits.

Jag minns bara det som var bra.

Tack och lov att jag kan läsa hans sms när det jobbiga kickar in.
Det skapar perspektiv.

Omän jag hade föredragit att perspektivet kommit från min egen känsla och erfarenhet.
Men som sagt, det gör det inte de gånger jag saknar honom.
Då är det han som får stå för perspektivandet.
Än så länge.

Jag tänker att jag borde komma dit så småningom.
Att det en dag kommer att räcka att jag kommer ihåg det som inte varit bra
utifrån mitt perspektiv.
Att jag inte kommer att behöva hans ord för att dra mig ur det sentimentala,
de gånger jag längtar efter honom.
Någon gång borde jag komma dit, tänker jag. Hoppas jag. Önskar jag.

Tänk en tanke på mig idag, är ni snälla.