Tack och lov hörrni!
Mammografin och ultraljudet som gjordes på NUS gick alldeles utmärkt!
Inget avvikande eller märkligt hittades.
När jag undersöktes tänkte jag hela tiden att de inte skulle hitta något, att jag skulle vara helt frisk. Att det onda i bröstet på inget sätt skulle visa cancer.
Jag har någonstans fått för mig att jag är skottsäker. I det närmaste.
Jag har levt mitt liv i stort sett med den inställningen.
Och att då ha bröstcancer passar inte in i den bilden.
Nej allvarligt, jag har insett att saker och ting faktiskt kan hända mig.
Två händelser de senaste åren har fått mig att börja tänka annorlunda.
Den ena, en ryggskada orsakad av en incident på skoter, fick mig att på allvar inse att min kropp har begränsningar.
Men förra årets KUB-test står för den största förändringen.
Då jag så totalt oförberedd fick beskedet att mitt foster inte var friskt.
Det kan mycket väl vara en av de större chocker jag fått i hela mitt liv.
Vilket gjorde att jag vacklade till i allt jag är.
Det är drygt ett år sedan. Och jag vet inte om jag riktigt greppat det hela än.
Det känns som oceaner av tid sedan. Som om det tillhörde ett annat liv. En annan jag.
Båda händelserna förändrade mitt sätt att tänka om mig själv.
Fick mig att förstå att jag inte är skottsäker, att saker och ting faktiskt kan hända mig.
Jag är inte längre tvärsäker på att allt kommer att ordna sig.
Jag är heller inte rädd att hemska saker faktiskt ska inträffa.
Jag gissar att ovan nämnda händelser fick mig att bli lite mer realistisk.
Där jag numera är medveten om att risker finns, utan att för den skull vara rädd för dem.
I vilket fall kändes det väldigt skönt när läkaren på plats berättade att allt såg fint ut tidigare i eftermiddags.
Jag visste det. Men inte lika tvärsäkert som jag skulle ha vetat för ett år sedan.
En underbar lättnad spred sig hos mig.
Helt plötsligt spelade det ingen roll att jag just blivit knölad i brösten, stått med naken överkropp inför tre personer eller glömt raka mig under armarna i morse.
Hela livet log liksom sitt vackraste leende där jag fick okej-stämpeln.
Jag är så glad att jag kollade upp det hela. Jag hade aldrig riktigt kunnat släppa det annars.
Inte sedan jag alltså insett att skottsäkerhet inte längre är en egenskap jag är innehavare av.
Färden dit och hem var en väldigt trevlig sådan.
Vickan, Emil och mamma följde med som support och sällskap.
Vilket kändes väldigt bra.
Låt oss alla ha en härlig onsdagskväll!
Trött Degerman lär sova gott i natt.