Underbart är kort.

Jag var med i 28 minuter.
I hela 28 minuter.

Jag klickade runt. Lade upp.

Kom fram till att det inte var min grej.
Och raderade min profil.

Instagram, gott folk.

Jag hittade många av mina vänner där.
Det gav den där känslan av att jag är siste personen på plats.
Ungefär som när jag gick med i Facebook.
Alla andra var redan där. Festen hade pågått länge innan jag hittade dit.
Liksom.

Lite så kändes min Instagramdebut nyss.

På dessa 28 minuter hann jag komma fram till att jag lika gärna använder
Facebook om jag vill publicera en bild.

På dessa 28 minuter insåg jag att det var mycket kul att kolla in mina
vänners bilder.

På 28 minuter insåg jag att många av mina vänner har behov av att kalla sig något
annat än sina riktiga namn.
Djärva, roliga, begripliga och obegripliga namn hade folk valt.
Så skilt från deras vardagliga namn att jag var tvungen
att kolla in deras profil för att veta vem som gillat min bild.

Jag insåg att mitt val av namn: ceciliadegerman, var ett riktigt tråkigt sådant.
Zizi eller ladydeath666 hade uppenbarligen varit mer passande…

Under dessa 28 minuter hann jag alltså reflektera en hel del.
Ja, det är jäkligt kul att kolla andras bilder.
Men jag väljer att hålla det vid Facebook. Och givetvis gå miste om en hel
del kul saker där ute.

Jag, som uppenbarligen, har en hel del kontaktproblem, gör mig en björntjänst
genom att leva ännu mer av mitt liv online.

Min Facebook och min blogg är mitt bidrag till cyberlivet.

Med det sagt, jag återkommer förmodligen på Instagram när jag är mer mogen för det.
Vem vet, kanske redan i morgon.