Underbart väder ger en längtan, som ger ett dilemma.

När jag skriver orden att vädret inte kunde vara vackrare, så är det inte bara ord.
Det är verkligen sant.

Sanningen sett med mina ögon.

Här i Missenträsk är det nollgradigt, solen skiner från klarblå himmel, ja till och med fåglarna
kvittrar underbart.

Jag vill ut och åka skoter idag.
Var ute igår, vilket var fantastiskt, i och med operationen förra året åkte jag
inget förra säsongen.

Igår var det premiär för mig, Jörgen och jag drog iväg och grillade korv.
Jag åkte på hans skoter, min står i ladugården och inväntar ett stötdämparbyte.

Jag skrattade, jag var rädd, jag var lycklig där vi susade fram.
Ibland på led, ibland friåkning.
Jag inser att Jörgen är en rikgit grym förare.
Han är orädd, vilket i och för sig fick mig att bli väldigt rädd vid några tillfällen,
han litar på sig själv, sin förmåga, samt skoters förmåga.

Jag har tonvis av saker att lära mig där då det gäller mitt eget skoterkörande.

I alla fall, det här leder mig till dagens första dilemma då det gäller att skapa konturer.

Med risk för att jag tråkar ut er totalt med mitt prat om konturer och gränssättning.
Mig tråkar det också ut, vansinnigt mycket.
Så till den milda grad att jag inser vikten av att göra något åt skiten.

Tillbaka till spåret.
Jo, jag vill alltså att vi ska ut och köra skoter i den uberunderbara vädret.
Jag kan mycket väl tänka mig att åka bakpå Jörgen igen.
Men ännu hellre skulle jag vilja att han skruvade dit stötdämparen på min skoter.
Åka i all ära, men köra själv slår allt.

Det innebär alltså att jag antingen väntar in Jörgen, och hoppas att han också är sugen
på att fara ut och köra.
Eller att jag frågar, föreslår att vi ska fara ut.

Valet är enkelt.
Jag väntar ut honom.

Mitt gamla mönster.

Men eftersom det är nya tider, är det meningen att jag ska göra annorlunda.
Och förhoppningsvis få ett annorlunda resultat.
Genom att visa mina konturer, min vilja.
Det är den stora förändring i sig. Den verkliga vinsten.
Skulle mitt förslag falla i god jord, ja då är det en positiv bieffekt.

Det stora obehaget är alltså i att fråga om vi ska åka ut, och alltså visa vad jag vill,
vad som skulle göra mig glad.
Varit tydlig i mina konturer.
Jag kan givetvis hantera ett nej.
Gärna följt av en förklaring till nejet. Då accepterar jag utan problem.
Men jag har likafullt visat vad jag ville.
Vilket känns galet.

Föreslår jag, har jag en åsikt, tycker jag något, då visar jag mig själv.

Tar jag steget längre.
Att fråga honom om han kan sätta dit min skoters stötdämpare, så att jag kan köra den,
då har jag inte bara visat vad jag vill, då har jag även bett honom om något.

Mer sårbar än så blir jag knappast.

För där blir det svårare att hanterat ett nej.
Han kan lika gärna säga att jag får byta den själv. Men jag kan inte. Mitt intresse ligger
inte där.
Och då blir det synligt hur inkompetent jag är, som inte fixar en sådan sak.
Han vet att jag inte vill, att jag inte tycker mig kunna.
Däremot tycker han att det är en självklarhet att kunna, och menar alltså på att jag får
ta och lära mig.
Därför finns risken att han kan mena att jag får göra det själv.
Vilket jag verkligen inte vill.

Längtan finns inom mig själv, att jag vill föreslå och fråga om en skotertur samt
byte av stötdämpare.
Jag kommer att göra det också.

Nya tider som sagt.

Nu funderar jag på det bästa sättet att fråga honom.
Så han ska vilja hjälpa mig med skotern.
Att han ska tycka att en skotertur idag är ett bra förslag.

Vilka ord ska jag använda?
Så jag inte irriterar honom, utan får honom att fortsätta vara glad.

Sliter ni ert hår vid frukostbordet vid denna läsning nu?
Tänker att, men för fan, det är ju bara att prata med honom, att fråga honom.

Då reagerar ni sunt.
För precis så skulle jag ha reagerat och tänkt om jag hört någon förklara
det jag ovan förklarat.
Det är ju bara att fråga honom! Hur enkelt som helst.
Klart han hjälper. Klart han vill åka ut.

Och visst har ni rätt.
Jag vet det. Rent intellektuellt.
Men känslorna krånglar till det.
Mina mönster från lång tid tillbaka.
Min vilja att inte vara sårbar. Min vilja att få höra till och vara medräknad.

Jag gissar att många inte kan sätta sig in i detta, eller förstå hur svårt det är för mig.
Vilket är bra.
Det betyder att ni lever era liv på ett mer sunt sätt än jag.
Att du värnar om det som är just du.
Dina värderingar, dina gränser, din önskan.
Allt som jag själv arbetar för.

Jag förstår att jag riskerar ert förakt här. Genom att visa min svaghet.
Jag önskar er förståelse. Inte det isande föraktet.
Jag är jag-svag, absolut.
Min barndom, sexuella övergrepp, det har spelat en stor roll här.
Mina gränser har överskridits gång på gång. Min kropp har tagits ifrån mig, gång på gång.
Jag gjorde mig neutral. Visade inget. För att hantera att bli överskriden.
För att inte bli sårbar.
För att få höra till.
Det spökar med mig än, oändligt många år senare. Det färgar mitt sätt att vara idag.

Kanske ska jag en gång till förklara vart det jag-svaga kommer ifrån, som en påminnelse
till det ni redan läst, men kanske glömt eller inte kunnat sätta i relation till varandra.

Det kan nog vara på sin plats, ett inlägg om det alltså.
Förståelse betyder mycket. I alla de typer av situationer.

Så tills vidare, läs mina ord, förstå den som kan, den som inte kan, fortsätt läsa ändå.
Jag förklarar allt eftersom, mer och mer.
Kanske kan jag till sist ge en bild av mig och mitt förflutna, som ger er
en viss typ av företåelse.

Tillbaka till inlägget.
Jag ber honom ogärna om något, alls. Jörgen alltså.
Jag klarar det mesta själv.
Jag vill inte att han ska förakta att jag är svag eller oduglig.
Eller ha makten över mig genom att säga ja eller nej till det jag vill.

Då det kommer till mekande, är jag faktiskt oduglig.
Vilket beror på en brist av intresse för mekande, helt enkelt.
Inga konstigheter med det.
Varför exemplena handlar om Jörgen, mina vänner, det är för att det är helg och vi
båda är hemma.
Hade jag skrivit om detta under veckan, då jag jobbar i stan, då hade
exemplena handlat om fler personer än honom givetvis.

Sådana exempel kommer att komma under veckan.
Allt för att visa hur jag fungerar. Allt för att visa hur detta är ett enormt problem.

Ni förstår kanske nu, hur otroligt tröttsamt detta är.
Mitt mönster, att vilja höra till. Så jag gör mig konturlös och gränslös.

Jag är en av de svagare och mer rädda personer ni någonsin kommer att stöta på.
Tyvärr.