Upp som en sol, ned som en…to-dolista.

Mitt liv som listare, som gårdagens inlägg handlade om,
har en baksida också.

Dessa kom-ihåglistor är endast av godo för mig, de fungerar förträffligt.
Däremot to-dolistor…
De fungerar lite sämre, skulle jag vilja tycka.

Jag gör dem gladeligen med ambitionen att även fullfölja dem.
Snyggt uppställt radar jag upp saker som ska göras, samtal som ska ringas,
mail som ska skickas, människor som ska kontaktas, och saker som ska införskaffas.
Tidsmässigt kan listan handla om det som ska göras dagen därpå, veckan därpå eller
följande månad.
De lite mer högtravande sakerna som listas hamnar oftast lite diffust i
tidspnaneringen, nämligen i kategorin; framtiden.
Framtidslistorna är ofta drömmar och önskningar jag har, saker som jag skulle
vilja göra någon gång. Men inte vet när.

Gemensamt för dessa to-dolistor är att jag inte följer dem.
Jag kan göra och bocka av några punkter, och med det känna mig
väldigt tillfreds och duktig.

Men sedan finns de där surdegarna kvar.
De som gjorde att jag från första början skrev just den aktuella listan.
Jag visste att det skulle ta emot/vara snudd på omöjligt att utföra vissa
moment.
Det löser jag genom att baka in dem i en lista, där surdegarna blandas ut med
de mer okej uppgifterna att göra.

Jag lurar mig själv alltså, genom att förklä det hela.

Vilket resulterar i att jag gör de mer hanterbara uppgifterna på min lista.
Och lämnar surdegarna kvar till sist.
Status quo, med andra ord.

Vilket känns värdelöst.

Vilket får mig att lägga min omsorgsfullt och genomtänkt skrivna lista i
pappersåtervinningen.

Då syns inte surdegarna, och jag tar ut min ångest på annat håll.

Vissa gånger tar jag hjälp av mamma, men rent allvarligt, jag är 38 år,
och borde fixa att utföra saker utan att ha stöd från min mamma.
Själva uppgiften blir förvisso utförd, men glädjen är lite tudelad.

Jag menar, smaka på den här, 38-årig kvinna behöver sin mammas trygga hand att hålla
i för att klara sig.

Inte exakt som jag föreställt mig livet.